Månadens Martinson – tidigare bidrag

Från och med oktober månad 2011 presenterar vi också valda dikter utan personliga kommentarer. Som medlem i Sällskapet är du välkommen att bidra med en vald dikt av Martinson som du ger en egen personlig reflektion.

Månadens Martinson februari 2016

År 1974 när Harry Martinson erhöll Nobelpris i litteratur, utkom på Albert Bonniers Förlag i serien SVALANS SVENSKA KLASSIKER, ett urval av Harry Martinsons texter med Georg Svensson som redaktör. Urvalet på 387 sidor gjordes i samråd med författaren.

Georg Svensson ger i sin inledning till urvalet en kortfattad översikt av Harry Martinsons liv och diktning, som han avslutar med några rader ur en artikel om honom år 1938:

”Han är ett original i detta ords bästa bemärkelse, en sällsynt människa med de mänskliga sökaregenskaperna abnormt utvecklade och med en poetisk begåvning som gjort det möjligt för honom att uttrycka vad andra endast dunkelt ana. Hans stil är expressiv men inte expressionistisk. Att läsa Martinson är det största äventyr som den svenska litteraturen just nu bjuder på.”

Urvalet innehåller en KALENDER, sammanställd ur ”Det enkla och det svåra”, januari till november, och ”Midsommardalen”, december. Ur denna KALENDER hämtas Månadens Martinson.

P1110032_redigeradFEBRUARI

   Dagarna är märkbart längre. De lyser med isigt ljus. Snön är frostig och kristallgnistrande vit som om glaspulver blivit utfällt över den. När man rör sig gnisslar den för varje steg som en gammal videkorgstol. Hur bullrar man inte, hur piper och skaver och stånkar man inte även om man går nästan andlös.
Ur drivor och snöplan sticker dödörten opp och rasslar i markvinden. Smala benrangelshänder ur fjolårets vegetation. I fjol var detta kumminörter och röllekor som saftigt och starkluktande levde sitt juli- och augustiliv. Nu silar de med darrande vissel vinden mellan sina spretor. Fåglarna har redan besökt dem och ätit deras vinterfrön. Spåren efter fågelfötterna har fullskrivit hela snötäcket omkring. Men här och där höjer sig snödriften upp till höga vågor, fint utsvarvade av vinden. Med kammar och insvängningar ligger de nu i fridsläge just i det skick som den rotande, skruvande och packande vinden har lämnat dem när den senaste stormen mojnade och somnade i snön. Högdrivan är på sina ställen så vindpackad att en nypressad bomullsbal inte kunde vara hårdare.
På de då renblåsta barorna har sedan dess fallit nysnö, zinkvitstung och lätt urkiljbar som en ny snögeneration. På andra ställen har gammelsnö blivit avfejad sitt överpuder och tittat fram likt gammalt stelfruset lakanslärft med bucklor på. Den är inte så vit längre.
Inne i snåren där framskogsvägen kröker in i dungen har snön hängt upp sig i alla ris. Den klänger upp och överklär rissnårets fotgrenar likt det vita dun som klär benen och tarserna på snöugglor. I lä av ett stup står gamla stubbar med snöluvor så höga som kockmössor. Under anhopningar av snödrivor i misstänkta ställningar anar man massor av ris, hela rislass begravna. De har liksom stelnat mitt i något som liknar sprattlingar och velat ut som ur en vit säck. Mot de höga dungarna lutar hasslarna sina långa spön i kölden. Bryt inte benen, sköra tranor! Kölden skörnar allt! De lutar åt olika håll och metar sin ingentingfisk i det ingentingvita. Bortom dem står björkar. De är av det släta, vita slag som bondfolk med tydlig lyrik i rösten kallar glasbjörkar. Nu i snövita vintern verkar deras ytternävers hinna närmast skär mot snön, svagt rodnande, svagt vitrosig. Sin karaktär av vita träd har de nästan förlorat, dessa rosvita slätingar. De verkar söta och man tänker på obildbart glatta och puerila mänskor när man ser dem.
Annat kan det synas om man kommer in i en sådan dunge björkar i barmarkstider. Då verkar de nyss renskurade med rotborste och soda och skiner i solen. Då man skrapar med fingret på dem får man vitt nävermjöl under naglarna. Är det trångt mellan stammarna då och om man tränger sig fram, blir man vit på rocken som om man skrubbat emot en vattenkritad mur. Så stark oxidfällning kan vissa björkstammar ha. Det är som något mjölnaraktigt. Kanske har mjölnarna hängt sig i dem mer än andra. En gång, en blåsig höst, såg jag kring en väderkvarn i Halland några björkar som stod tätt intill varandra likt mjölvålnader kring kvarnen.

Här i snön och februarikölden verkar de rosigt vita som spädgristrynen. Olika tid olika syn. Men längre bort i snökullarna står ett tvillingväxt skrovelbjörkspar, lutande bort från varandra och bildande ett knottrigt svart V med vita stänk i som från en kalkares pyts. Var har jag sett det snarlika. Jo, på ett fotografi av tordmulens ägg. Jag går närmare. Tvillingbjörken lyfter sitt väldiga risverk mot den snöblåa nordosthimlen. En del av grenarna där uppe är vita. Björkvita grenblixtar mot en blåhotande, oväderfylld ändlöshet.  Det visslar av vind i den frostfransade hängkronan. Grenarnas och stammens vithet fortsätter ett gott stycke, men övergår sedan i svartknottringar och skrovligheter. Det är som om våldsam svart jordmust brutit fram ur björkens världskärna och råkat i knottrande kokning på denna stam och sedan stelnat i kölden som om jordbecket inte hade orkat skumma och koka mer. Plötsligt har det stannat och lagt sig som ett skrovligt jordslagg kring stammen, men med det vita panskummet ännu i skrevorna mellan det svarta, gråa, järnblåa. En masurbjörk. Den står här i snön som ett stormstarkt vildhjon från berg och skog. Finhet, våldsamhet och äkthet och ingen av dessa tre egenskaper utesluten. Så knottras den och knotas nedtill, får kanske också en eldtickas grå sugande hylla att bära på. Men upptill på stammen slätar sig nävern ändå lika tåligt, som om ingenting alls hade hänt. Ibland kan det hända att ovantillstammen sticker upp ur det övriga som ett glänsande vitt grenljus stående som i en grov stake av skrovlighet och slagg. Eller som en vit svanehals stickande upp ur en stövel som är knottrig och fullbesatt med jordklumpar. I februari i kölden lyser det översta trösterikt mot köldhimlen medan nederdelen avtecknar sig livsmörk mot den vita snön på marken. Där uppe verkar det som något glatt och candidavitt är ställt mot mörkret, medan nedertill ett skrovligt svart är ställt mot det alltför hyckelvita, renstruket släta. Det är en präktig kombination. Erfarenheten har lärt att strid på minst två fronter ännu länge är nödvändig att föra om man vill ha något av kärna i veden och fri ström i livet. Detta antyds fint av denna björk. Mänskligheten har inte gått långt än. Den befinner sig ännu bara i sitt februari.

HARRY MARTINSON: Ur Det enkla och det svåra (1939)

 

Månadens Martinson januari 2016

dynga på snö

År 1974 när Harry Martinson erhöll Nobelpris i litteratur, utkom på Albert Bonniers Förlag i serien SVALANS SVENSKA KLASSIKER, ett urval av Harry Martinsons texter med Georg Svensson som redaktör. Urvalet på 387 sidor gjordes i samråd med författaren.

Georg Svensson ger i sin inledning till urvalet en kortfattad översikt av Harry Martinsons liv och diktning, som han avslutar med några rader ur en artikel om honom år 1938:
”Han är ett original i detta ords bästa bemärkelse, en sällsynt människa med de mänskliga sökaregenskaperna abnormt utvecklade och med en poetisk begåvning som gjort det möjligt för honom att uttrycka vad andra endast dunkelt ana. Hans stil är expressiv men inte expressionistisk. Att läsa Martinson är det största äventyr som den svenska litteraturen just nu bjuder på.”

Urvalet innehåller en KALENDER, sammanställd ur ”Det enkla och det svåra”, januari till november, och ”Midsommardalen”, december. Ur denna KALENDER hämtas Månadens Martinson.

VINTERSTYCKE

Januari. Insnöade skogar, harspår och skidspår. Ett fullmånesken, det klaraste och dödaste i mannaminne, lyser nickelhårt hela natten efter trettondagen. Mot morgonen ligger köldens blåelse på snön. En stund senare kommer solen. Den rullar lågt på det rimmade skogsriset, är liksom sammansnörpt av kölden.
Byarna köra ut gödsel på före. Den ligger röd på åkrarna i stora stackar och ryker. Fåglarna fladdra hungrigt kring varje stack och kämpa i gödselröken om spillkorn och övervintrande flugpuppor. Av vårregnen skall sedan dessa stackar komma att tvättas och sköljas tills den gula spillhalmen lyser som mässingtrådar bland sol- och regnrenad torvströ, som ännu innehåller tydliga vitmossetovor och tusenåriga ljungrotsbitar ifrån torvmyrens botten.
Förr brukade bönderna under vårbruket sova middag uppe på sådana vårtorra gödselstackar. Renare bädd kan man få leta efter och underifrån värmde de den vilandes rygg. Naturkakelugnar var de, i den försåtliga vårvinden.
Nu på snön är de väl fula och gråsparvarnas fladdrande kamp om flugäggen är ingen vacker vintertavla.
Det är bara mänskan som lyckas övervintra på ett konstfullt sätt, och ibland inte ens mänskan. Ty vad står det i tidningen om denna trettondagstid i Pyrenéernas snö? Ihjälfrusna flyktingar, förföljande flygplan i stärkande fjälluft. Och här i landet, här på den utsträckta åskådarläktaren Skandinavien? Bortskämda skidåkare i ylle, huvor och bindslen. Tanklöst flinande mänskor, som faktiskt aldrig mött vintern i dess egenskap av istandad och obeveklig naturdjävul. I de tusen gaffelbitarnas och de tusen chokladfyllningarnas förlovade land händer det att man vantrivs som i något alltför inrikes tuggat. I detta land, där man kräver särskild medaljering för att man roar sig, välnärd, gott klädd i ylle och glattglidande skida.

HARRY MARTINSON: Ur Det enkla och det svåra (1939)

DSC_2317

Månadens Martinson december 2015

”Julklappen som jag minns” ~ Av Harry Martinson

  –    Denna tidning har bett mig ta fram ur minnets gömmor ”Julklappen som jag minns”. För all del. Nog kan jag plocka fram ett sådant minne, men om någon särskilt stor klapp handlar minnet inte. Ett lamm av gips med en pingla runt halsen stort som ett frö. Det stod fastsatt på en brädlapp med hjul och kostade elva öre. Jag var fem år när jag fick det. Till historien hör att min glädje över det lilla djuret till en början inte alls var översvallande, och hade jag inte råkat snava och bryta halsen av det så hade jag nog vid det här laget inte haft det ringaste minne därav. Men genom att jag föll omkull så att lammet alldeles kaputterade, förstorade jag i ilskan den lycka jag knappast känt och överdrev starkt tjusningen i att äga hela lamm. Följaktligen frossade jag hela den julen i självmedlidande och skickligt förljugen saknad, och med mitt bölande över det förlorade lammet fyllde hela huset och kunde inte nedtystas varken av sprattelgubbe, giraff eller apa.   
   Jag behöll och vårdade lammet i dess sönderbrutna skick i ett par år och begravde det slutligen i en ljungbacke, sedan jag till det yttersta pressat det på alla möjligheter till njutningsrik sorg och saknad.     Ännu sedan jag nått hög ålder, d.v.s. börjat småskolan, kunde jag, då jag påminde mig det lilla elvaöreslammets grav, falla i den mest givande gråt. 
    Ja, det var en minnesrik julklapp som på sitt sätt kan få illustrera diktens ord om att ”var plåga har sitt skri för sig, blott hälsan tiger still”. Ty av alla hälsans julklappar, yllestrumpor, tröjor och skor, minns jag numera intet, allt medan ett huvudlöst elvaöreslamm stolt bäar ur sin grav.
HARRY MARTINSON Veckorevyn 1942, Julnummer

Månadens Martinson november 2015 av Jenny Wrangborg

eldare3535478617_b88fc4c74f_oHARRY MARTINSON: Ur Resor utan mål

Natt i mitt eldrum på havet

”Mörker. Det är natt. Stormen har blåst ren rymden, en svärm stjärnor sållar sig kring röken, man kan knappt skilja dem från gnistregnen som myllrar upp från den holländska kolstybben i ugnarna och spottas fram ur skorstenens tjocka, höga tub ut i stormen.

Jag står vid pannorna och ser genom alla etagerna av rister och gretingsjärn hur stjärnhimlen kastas förbi i stormen. Jag har brassat mina ventilationer mot vinden, och stormen rusar vrålande genom lufttuberna rakt ner och sopar mina eldrumsgolv, mina slaggprydda ståldunkar. Det är friskt, i natt behöver man inte svettas. Den satans svettningen som tycks lösa upp själva benen så man känner sig som en genomhettad mollusk. En gång hade vi svettmätning, liksom meteorologerna ha regnmätning. Vi kramade trikåsingleten och byxorna över en hink var tionde minut, det blev sex liter svett på två man på en timme, slaggningstimmen fingo vi åtta liter, sen kände vi nästan hur vi begynte torka långt inne i ådrorna, stora kroppspulsådern fick en sorts spasmer. Det var som en skräckhand mitt i bröstet. Det kändes som om man haft små järnringar inne under knäskålarna, och en tång som klämde till vid tinningarna, så föll jag omkull. – Mitt första värmeslag som eldare.”

Harry Martinson kan hitta poesin i de korta ögonblicken av arbetsglädje innan det hårda arbetet kallar igen. Jag känner värmen från pannorna och minns kvällarna jag svettat mig igenom den aldrig sinande floden av beställningar framför stekbord, grill, fritöser och värmerier. Det oändliga arbetets enformighet och sen ett ögonblicks paus med ett par vänliga skällsord över kökets muller.

De små luckorna öppnar upp mot hur arbetet skulle kunna vara om vi fick vara med och bestämma över det. Fick vara med och bestämma hur fort våra kroppar klarar av att arbeta, hur resultatet ska användas, hur många vi måste vara för att klara av det, hur våra arbetsplatser ska se ut och utformas. Det är stort; att ibland lyckas få läsaren att lyfta blicken och föreställa sig någonting annat.

Månadens Martinson oktober 2015 av Maja Tinnerwall

Vi äro spökskepp, tyst på väg

mot soluppgång och gryningar.

Vi äro skeppen utan hem, de evigt farande.

Vi segla tyst i nordhavsstorm

och sydhavsljumma dyningar –

vi äro skeppen utan hem, de evigt farande.

Början av juli, Nebbeboda, och jag har packat Spökskepp i ryggsäckens ytterfack eftersom jag tror att Olofströms skogar kommer att ge mig allting, allt utom hav. Det finns ett behov av att påminnas om att det finns vatten som tippar över i andra världsdelar. Behovet är alltid stort. Skogarnas sjöar fantastiska, men det är lönlöst att jämföra sjö och hav. De är båda sina egna. Därför havet i väskan, tryckta bokstäver mellan pärmar.

Naturen hamnar så nära, inget avstånd alls mellan mig och den. Väntan på årets första gräshoppa, att förlora sig i molnen som glider över sommarhimlen. Och så fåglarna, som har en tendens att leta sig in där dörren inte ens är öppen. För dem räcker en springa, i taket, väggpanelen, fönstersmygen. Samma sak i naturen som skrivandet: fåglarna kommer oannonserat.

Första kvällen hör jag törnskatans varningsläte. Antagligen stör min ankomst dess sommar. Morgonen efter, tidigt, ser jag den sitta på elledningen utanför fönstret. Tyst och avvaktande. Flyger ned och sätter sig på staketet. Vässar sin rovfågellika näbb mot metallstången. Mellanlandar i buskaget på andra sidan vägen. Antagligen är det på vildrosornas taggar som den spetsar sina byten. Jag vill gå dit och titta. Läser att den tar med sig sin vintervistelse hit, när den sjunger härmar den sina afrikanska vänner. Trådar spänns över världen. Jag läser några dikter ur Spökskepp, upptäcker att fåglarna är även där.

albatrossimg_6418_2Som en hungerns och kärlekens budbärare

sträckte du ut

från vindklockornas sund.

Med snabbsusande vingslag

sam du genom monsunen.

Allt för att skria ut din stormiga hunger

för fågelklippan Comia,

– som skjuter opp häckningsfläckad,

spanande ur Västra Falklands dimmor –

Och för att möta

en gammal kärleksfågel från Kamtjatka.

Efter dagar av väntan, kom hon

stormyvig, regnruggig

ur en tjutande östan.

När jag trodde att Martinson skulle hålla sig till havet bara, satte han sig på albatrossens vinge. Och det är självklart, då även albatross är hav. Diktraderna lägger omedelbart beslag på mig. Språket för mig till en annan värld än den här, till en avlägsen del av Atlanten. Jag förs in på fågelspåret. Fågelrader hamnar någonstans vid sidan om, i andra dokument än de som egentligen var tänkta, på papperslappar som lägger sig på hög här och där.

Törnsångaren slår sig ned bredvid törnskatan. Kanadagäss spankulerar i Braxnagylets strandkant. Ibland stannar fiskare till, skrämmer bort gässen. Ganska snart snärjer sig näckrosor runt reven, fiskarna lämnar, gässen kommer tillbaka. Ladusvalorna flyger in och ut ur sina bon under taket. Sädesärlan sitter på taknocken och vippar med stjärten. Jag undrar hur medvetna de är om varandra. Bara en gång ser jag när arterna konfronterar varandra, en eftermiddag då ladusvalan och törnskatan möts vid skorstenen. Det är uppenbart att ladusvalan är arg.

Martinson nämner stormsvalan. Jag föreställer mig hur ladusvalan och stormsvalan omedelbart skulle finna varandra om de möttes. Världarna närmar sig varandra.

jag såg vinden så ett knippe stormsvalor.

Innan regn smeker ladusvalorna marken. Under varma dagar tystnar fåglarna. Vilar i buskagen. Väntar in ett annat klimat, de har inte kommit hit för trettiotvå grader. När det blir svalare stämmer de åter in i sin sång. De redan nämnda arterna som solister, mot ljudkulissen av fiskmåsens sång.

Fiskmåsen, som varje dag talar om när det blir morgon, glider över Braxnagylets spegel. Och det är i fiskmåsen som Nebbeboda och Spökskepp håller varandra i handen. Fåglarna knyter samman världen. Martinson knyter rosetter som inte går upp.

Jag föreställer mig andra årstider, då ladusvalan och törnsångaren tar mig med till tropiska områden. Marken gungar en aning.

Aldrig mer stingar

min hungriga näbb

dimmornas ro.

Aldrig mer gungar jag transjuk

på solspelande våg;

frossar ej mer

– på skrovliga kobben –

stortorkens lever –

aldrig – o, aldrig.

Avstånd. Det är sex kilometer till Olofström, sydost. Det är trettiofem kilometer till havet, fågelvägen, rakt söderut. Jag tänker på lågtryckets färd över haven. Flygplanen lämnar spår efter sig på himlen.

Våra tankar äro sjöfåglar –

alltid på flykt.

Maja Tinnerwall

Jag har fritt plockat rader ur Harry Martinsons diktsamling Spökskepp från 1929. Raderna kommer från dikterna ”Spökskepp”, ”Albatrossen”, ”Det är just en sån här dag…”, ”Död sjömås” och ”Sjöfåglar”.

Månadens Martinson SEPTEMBER 2015 – Serkan Günes & Moa Grankvist

serkan_gunes
LIV
Ej vallar, bräddar har den flod,
som håller mänskans ande grön.
Den återblommar varje år.
När tiden räfflar åsens krön
och jättedösen sjunken in
sjuk rosslar under skuldran grå,
skall dock den gröna anden stå
och bräddfyllt grön dess flod.
Så mycket skall förglömmas, dö –
de frejdade heroers ö
åt papegojor skänkas.
Men grönskans öde, lummets skir
ej efter svärdens önskan blir,
dess liv kan aldrig länkas.
 
HARRY MARTINSON: Ur Svärmare och harkrank
 
Kommentar
Av allt som ska förgås och glömmas, vad kommer vi att minnas? Naturen har sin gilla gång. Den låter sin grönska hänsynslöst förtäcka det som en gång varit synligt. Det som tagit ett helt liv att bygga upp ska slutligen erodera. Men det som ska bestå är känslan av ett liv som varit meningsfullt. I det liv där själen har fortsatt att växa trots att kroppen slutat, där mänskas ande hållits grön.
Harry Martinson skriver ”ej vallar, bräddar har den flod, som håller mänskans ande grön”. Denna gränslöshet är svindlande. En oändlighet av möjligheter framträder. Samtidigt: kanske är det inte svårare än att det som håller anden grön är andra färger? Ett gyllene gult ljus över dalgångens röda träd under en blå himmel reflekterad i flodens klara vatten.

 

Diktval:  Serkan Günes
Kommentar:  Moa Grankvist
Fotnot: Serkan Günes är just nu aktuell genom ett intressant naturfotoprojekt i landet med de åtta årstiderna. Läs mera här.

Att skriva med näsan – om Harry Martinsons Utsikt från en grästuva

Jonas Gren

14596844559_1641d270c2_oDet finns dagar som luktar solbränd hy. Det finns dagar som luktar sjödy. Det finns dagar med doft av solsken mot torrlav och solupphettad gråsten så stark att en blir törstig. Det finns den söta doften av spergel och den ogräskryddade snuslukten från själva mullen. Allt detta finns i Harry Martinsons Utsikt från en grästuva. Det är en vacker liten utgåva, som behandlar ämnen som medeltidens förnuftsvidriga kartor, rovflugan laphrias härjningar i grästuvan och luktsinnets vikt för diktningen, ”näsan är den verklige blomsterpoeten”. Boken kom ut 1963, strax efter Rachel Carsons epokgörande Tyst vår. Som klangbotten finns oron för gifter och atomkraft, för urbaniseringens lok som far fram över landskapen. I kontrast mot den mänskliga storskalighetens gissel ställer Martinson naturskildringen. På två sätt.Dels genom egna utföranden, till exempel i öppningsessän där en åra skär ned i molnmjölken som både är vatten och himlagäck i sin spegling. Och han kommenterar den, försöker sig på en naturgestaltningens programförklaring.

Just Carson nämns inte, men när Martinson i den avslutande texten ”Brev” beklagar sig över det tilltagande bullret i världen, och över de kalla och regniga vårar och somrar som passerat, nämner han böcker han ”läst och lidit av, och som handlar om naturens förstöring genom människan”. Här ingick sannolikt Carsons verk.

Att våren tystnar är ett tema som också dyker upp i Utsikt från en grästuva, när Martinson bekymrar sig över kölden och vätan som får landskapets ljud att avta, surrandets – ”insekternas alforkester” – såväl som fågelsångens.

En fråga uppstår: vad betyder sinnena för Martinson?

De är centrala i hans natur- och litteratursyn. Ögonens, fingrarnas, öronens, näsans skrift. Helt klart hänger sinnena samman med Martinsons behov för koncentrerade och djupgående upplevelser av tillvaron i landskapet, det han kallar stämning. Hur sinnena samverkar med vårt känsloliv, hur syrenens doft framträder i koltrastsång och morgonljus, har att göra med detta stämningsbehov som han menar är större hos poeterna. Martinson letar bland minnena och försöker förstå hur den levande omgivningens uttryck internaliserats i den egna kroppen. Bilden av barndomens blekingska somrar med ogräsrensning och slåtter, i åmar av varmluft längs marken, träder fram:

När man på detta sätt kom krypande nästan som ett djur, eller i varje fall på knän och armbågar och körde huvudet i hundlokestånden glömde man för ett ögonblick rovornas rättning i ändlösa rader och hängav sig med ögon, näsa, smak och hud åt någonting som var helt och hållet sommar, en sommar bortom nytta och sans.

Där är han, ett människodjur bland blad. Med nosen mot allt som luktar. Hur hade Martinsons skrivande tett sig om han varit hund, eller älg, med deras långt mycket mer raffinerade luktsinne?

Att han var ett hårt arbetande barn i gräset inverkade sannolikt positivt för naturkänslan, resonerar Martinson. Växtligheten blev något intimt. Han ”fick den på närhåll i näsa och öga”:

Hur upplevde man inte ett fång nyslaget grönfoder med alla dess dofter och safter, och hur kom inte de middagsvarma markångorna emot en där man låg och rensade i ett rovland.

Det eviga plockandets monotoni framtvingade ett slags mystik. Långt innan författaren visste namnet på hampdån och åkerkonvolvel, bitterblad och stinksyska, sprödskör jordrök och sötklibbig spergel lärde han sig att älska dem. Mystiken uppstod, menar Martinson, i upplevelsen av arternas samspel; ”i vad som hände i själva det jordnära nuet där insekterna kom och for och humlan eller vildbiet lämnade blomman just lagom innan den slets upp av ogräsrensarens hand”. Men kvickroten och åkertisteln blev han aldrig vän med. I strid med dem var han helt på husbondens sida.

Det är bra, slår Martinson fast, att ”nyttans linje” bär barnet emot, att barn gläds över blommor som undgår lukning och slåtter. Från den linjen är steget inte långt till dagens rätvinkel av samhällelig nytta: arbetslinjen. En sommar bortom nytta och sans. Jag tror politikerna behöver läsa mer Harry Martinson.

I Utsikt från en grästuva, som kan klassas som naturessäer – en genre som kanske inte har lockat, eller lockar, horder av läsare direkt – lyfter författaren fram naturskildringen som den potentiellt viktigaste av alla. Men då inte med syftning på gulliga haranger om sommarängar eller bombastiska dikter om bergsmassiv, varav det sistnämnda Martinson avfärdar som ”svulst och titanromantiskt flås”.

”Vackra trakter är naturskildringar i sig själva”.

Ett naturlandskap kan däremot, om det upplevs kosmiskt, ge upphov till centrala former av litteratur, snarare än att vara illa ansett ”svärmar”-skriveri. Vari ligger då detta kosmiska?

14760517836_a5d1e380a6_oAtt syssla med naturskildring är för Harry Martinson att ”umgås direkt med de både djupaste och luftigaste elementen för livsvillkor och således verklighet och magi i en och samma framtoning: verklighetens väsen, den givna naturens på en gång aningsblommande och strävt påtagliga alltidhult”. Det kosmiska i en solbelyst äng: existensen samlad till en punkt ledande in bland kronblad och ut i universum.

Genom att träda in i detta kosmiska seende kan vanesynen ställas om till visionär syn, och ”verklighetens väsen tonar som aningsrusningar upp ur tingen”. Men för att det sedan ska bli bra text, måste nya ord till. Och på så vis får Martinson neologismer, nybildningar av ord, en logik. Han menar att den visionära synen hänger ihop med ett visionärt språk. Naturskildringen kan då bli platsen ”där de exakta och de visionär synsätten möts och enas, eller tvistar och strider”.

Den moderna naturberättelsen vilar på tre fundament, anser Martinson i öppningsessän ”Om naturskildring”. För det första är den folklig och bygger på vad människor i allmänhet vet: att regn ger växlighet, att fiskar leker, att göken gal om våren. För det andra kommer den ur de egna erfarenheterna av att vistas i landskapen, att sjön svalkar, att vattnet glittrar i solen, att haren rätt vad det är hoppar fram på stigen. För det tredje har den en vetenskaplig grund. Naturtexten utgår från vad forskningen vet om arterna och ekologin.

När allt detta är på plats kan naturen bli, med Martinsons begrepp ”ordtagen”. Fast ytterligare en komponent måste till för att övertyga. Kärleken till det levande. I denna kärlek, och med insikten om att naturen inte främst bör sökas på särskilda platser, definierade vildmarker, utan att den är ”allestädes närvarande, central och universell”, bor det Martinsons kosmiska natur. På så sätt ligger hans natursyn, tänker jag, nära den syn som råder bland författare och litteraturvetare inom fältet ekokritik idag, där begreppet natur ifrågasätts i och med att strikta gränser mellan natur och kultur, mellan människans natur, som bakteriefloran i våra magar (vår evolutionära historia) och Sareks evolutionära vildmark, präglad av renskötarens kultur, inte låter sig fastställas. Snarare hänger fenomenen samman i systemens komplexa vindlingar. Ett sätt att tänka som bland annat den amerikanska litteraturvetaren Timothy Morton ägnat sig åt i böcker som The ecological thought.

Hos Martinson handlar naturskildringen inte bara om den kosmiska erfarenheten. Det levande självt, som sländorna, kan i sig forma dikt:

Deras ögon, torax, vingar, ja hela deras varelse är som subtila rader i förfinade poem, så ömtåliga att de skulle krossas sönder vid själva nedskrivningen. De poemen kan bara läsas direkt där de lever i nuet och stämningen.

Något som är påtagligt i Utsikt från en grästuva, ja, som är poängen med titeln, är in- och utzoomningarna. De kännetecknar författarskapet i stort. Svenska Akademien tog fasta på dessa i motiveringen till nobelpriset 1974, att spegla kosmos genom daggdroppen. Det är när vi med ryggen mot universum betraktar rovflugan laphria där den far fram i gräset, ser sniglarna som svarta sviskon och nyckelpigan sittande som en bit stelnad lack på ett strå, som vi inser att ”[det] minsta landskapet, tuvans landskap omkring skon, har rätt betraktat lika mycket att säga som den stora och vittberömda dalen.”

Men för att nå fram till tuvan, upptäcka dess värld, behöver vi bli barnsliga. Vi måste byta skala. Zooma in. Liksom barn släppa oss själva och frammana ”ett visst mått av sorglöshet och leklynne”.

Något mer som är påtagligt hos Harry Martinson: han älskar sommaren. Och inte vilken sommar som helst, men den soliga. Det finns något befriande i denna enkla sommarlängtan. Hur våren ”kräver en stark och djup solsup innan den vaknar”. Men sommarkärleken blir för den skull inte ytlig eller kletig. I botten ligger djup civilisationskritik, en bedrövelse inför mänsklighetens fjärmande från de levande landskapen. Bilens inneslutande av människan förfärar, vi får en ”död livlighet, en mänsklighet i kapslar, nästan aldrig gående mer”:

Snart är svenskarna effektivt isolerade från de stämningar som kan uppstå via naturlandskapets egna ljud och dofter. Lärarna klagar också alltmer över att naturintresset hos ungdomen är i starkt avtagande. Folk blir genom bilen inomhusmänniskor också ute.

Sommaren, precis som bergen, diktar sig själva, menar Martinson. Men han tycks anta en skillnad mellan naturfenomenen, kanske beroende på skala. För att få syn på sommaren, till skillnad från bergen, räcker det inte med att ställa sig i landskapet och titta. Vi måste ner på knä. Ner i grästuvan. Där hittar han det självskrivande livet. Som insekterna. Hur de skapar spänningsfält mellan tingen. ”De är, fastän det låter underligt och ovant, ett slags oändligt sammansatt ställföreträdande nervsystem i blommornas tjänst: de nervlösas nervtrust”.

Att regniga somrar bekymrar, har inte bara med bristen på insektssurr och fågelläte att göra. Även blommorna, ”sommarens ögon”, drabbas. De framhärdar i ”våtgrön indolens i gräsens Schlaraffenland”, en kalasmark för boskap: ”idisslarnas färskmatshimmel där mången gräsmark i slö dräktighet ger hundrafalt medan blommorna står tårögda och tyngda av väta med drunknade smådjur i kalkar och bladveck.”

Fjärilarna sitter med sammanklibbade vingar och träffas som av kulor av vattnet. Ur det genomvätta krälar sniglarna fram ”liksom blötdjur ur gröna hav”.

På halvarktiska breddgrader, som i Sverige, finns, menar Martinson, ett särskilt sommarmedvetande, som skiljer sig från det i tropiska länder, där lövfall och grönska inte sker med samma drastiska av- och pårörelser. Sommaren uppe i norr kan målas med dessa bilder:

det rum där önskningarna om all livets rikedom bor: väldiga slätter, susande lövskogar, konvaljelunden och näckrossjön, skogstjärnen från vilken sommarmorgonens dimma lyfter som när en skogsgumma blåser hetröken från svart kaffe.

Den som tror om Martinson att han är naturromantiker bara för att han liknar sjöns dimma med kafferök är fel ute. Hans natursyn är inte romantisk. Ordningen i den biologiska världen, skriver han, är ”ofta beklämmande” med otaliga grymheter. De flesta individer på jorden upplever inte tillvaron som annat än en knapp, snål och extremt restriktiv kamp. Och någon vidare kommunikation mellan djuren, växterna och de mänskliga djuren existerar inte. Men. Grymheten är inte dominerande. Entydighet saknas. Att somliga tolkat naturen som grym och därefter skapat mordiska ideal för mänskliga samhällen bygger på en felsyn och en grymhetskult ”som är helt och hållet vilseförande: helt och hållet sjuklig och i verklig mening djävulskt grym”.

Romantiken som konstriktning har Martinson inte mycket för. Den är alltför storslagen. Och på grund av den har sagorna ”förjolmats”, blivit alltför konstfulla. Han läser hellre folksagor än romantiska omdiktningar, eftersom de tidigare hade ”en viss jordig torftighet som ändå bar.” Istället för vild inspiration tror han på revision.

Uppjagad extas eller upphetsad stämning är mig motbjudande, även om jag någon har förfallit därhän. Bäst är stämningen när den stämmer också med livssynen, och en extatisk livssyn, en extatisk livsåskådning är för mig något otänkbart. Extaser är momentana känslofenomen, och de passar inte vid lindans. Ty en lindans är dikten, bland mycket annat som den också kan vara. Den är liksom kultur över huvud, ja, liksom natur i djupare mening också är det, en avvägningens konst. Alltför uppdriven lidelse tröttar alla parter. Detsamma gäller för all kallt beräknande konst, på pricken uträknad på effekterna. Något av defekterna måste också komma med.

Månadens Martinson – Juli 2015 av Donald Fransson

     children2

                                    

NÄR JORDEN SKRATTADE

Från stad till stad, på krokiga smala avvägar
går vagantens sökarstig. Med örat lyssnande till
människohoppet.

Då hör han en dag en småbarnskola skratta till
mellan träden i en liten rast på femton minuter.
Allt vad en köping äger av uppriktighet och naivism
skrattar i denna kvart.

Och hela kvarten sitter vaganten med benen i ett dike
och dricker detta skratt till sitt beska bröd.
Och lindarna skaka blom i sommarstormen,
och tvätta ymnigt hans tvivelsjuka själ.

Personlig kommentar

Vaganten, sökaren, poeten lyssnar till människohoppet. Han sitter med benen i ett dike då han hör en småbarnsskola skratta till – på en rast – och han hör uppriktighet och naivism, och han dricker det ”till sitt beska bröd”.

Denna varmt lysande dikt gick direkt till mitt hjärta, och i sin geniala enkelhet manifesterar den en filosofi och en förtröstan i människohoppet.

                                                 Donald Fransson

 

 

Månadens Martinson – Göran Bäckstrand om Juninatten

juninattenMånadens Martinson juni 2015

 

Juninatt blir aldrig av,

liknar mest en daggig dag.

Slöjlikt lyfter sig dess skymning

och bärs bort på ljusa hav.

(ur Juninatten i Cikada 1953)

Natur och Språk – Harry Martinsons två gränslösa paradistorg. Han besjunger naturens alla former med det språk han prövar och så småningom erövrar. Längtansmånaden maj skall snart övergå i sommar. Juninatten manar oss att stanna upp. Snart skall den sköra stämningen få kraftigare uttryck i midsommarens fester och traditioner.

Juninatten förmedlar för många av oss också ett vemod, som kan kännas starkare just i år. Är det inte så att vi samtidigt gråter över världens skönhet och världens förfärlighet, när vi tänker på vad som händer både långt borta och allt mer nära vår egen vardag?

Flyktig är lyckan – en stundens slumpvinst i soliga dagar, skriver Martinson i Aniara. Nationalparkernas dag, den 24 maj blev i år en sådan ovanligt solig slumpvinst tillsammans med en av de vänner som var med när Sällskapet grundades 1984, Donald Fransson. Under vår vandring i just en nationalpark, Store Mosse, påminde han mig om det radioprogram Carl-Magnus von Seth gjorde med Martinson, när Dikter om ljus och mörker publicerades. Martinson framhåller i denna intervju ”Godheten är inte menlös för den appellerar till begrundan”. Världens förfärligheter driver många att vilja göra gott men Martinson hoppas också på en intensivare ”begrundan”!

I sin lyrik, prosa, i intervjuer och föredrag sökte Martinson ofta framhålla värdet av att just begrunda och betänka olika händelser ”en gång till”. Han ville behålla barnets nyfikenhet och i gemenskap med sina medmänniskor oupphörligen uppleva en förundran över jordens och livets rikedom. I Sällskapets medlemstidskrift (Du som inte är medlem, anmäl Dig omgående) pågår en ovanlig diskussion mellan Göran Bexell och Björn Larsson senast i nr 27/2015 under rubriken ”På luffen i Martinsons etiska landskap”. I Martinsons texter finns rika exempel på ”händelser, scener, tankar och känslouttryck som så att säga avkräver läsaren ett etiskt ställningstagande”. Jag läste tidigt essän ”Det överansträngda samvetet” i Utsikt från en grästuva, en essä jag ofta återkommer till. Det är ganska givet med tanke på rubriken här ovan att Björn Larsson skärskådar Vägen till Klockrike, när han söker fästpunkter i Martinsons etiska landskap. Jag väljer en för mig och jag tror för många idag särskilt angelägen text ur nomadboken, som exempel på denna diskussion:

”Rädslan var världens största problem, och luffarens största problem var rädslan för rädslan. Den överdrivna rädslan för att folk skulle bli överdrivet rädda för honom.”

Tillsammans med tanken om medelvägen skriver Björn Larsson senare i sin text att slutet på Kap farväl! i sin enkelhet sammanfattar något särskilt viktigt i Martinsons etiska budskap:

”Härlig är världen, men dåligt lottad till sitt förstånd. Utan att vi ändra det lilla och det stora kunna vi inte leva annat än med sorg, ty då kommer det som alltid kommit: orättvisornas isvindar, likgiltighetens gäspningar, krigens tyfoner. .

Vi måste lära oss själva och världen. Vägen dit går genom god vilja, god vilja, god vilja.”

 

Krokås den 28 maj 2015

Göran Bäckstrand

Maiping Chen om hur lille Harry fick kunskap om Kina

Maiping Chen, översättare

Året 2004 fick jag av Dramaten uppdraget att översätta Martinsons enda pjäs Tre knivar från Wei som baserades på kinesisk historia. Redan då undrade jag vad Martinsons förhållande med kinesisk kultur var, hur det kom sig att Martinson visste så mycket om Kina och var så intresserat i kinesisk konst, om han hade varit i Kina någon gång, när han hade fått kontakt med kinesisk kultur och historia, etc. Jag ville gärna hitta svaret på dessa frågor. Jag har frågat några vänner i Harry Martinson-sällskapet, och även Martinsons döttrar Harriet och Eva, om Martinson någon gång reste till Kina, men så vitt de vet var han aldrig där.

När jag översatte Nässlorna blomma läste jag:

”Av detta kom det sig att Martin blev kallad ’lille kinesen’. Ty vad skulle de annars kalla en sån där underlig unge, vars föräldrar flyttat in i ”Gula faran”? Det var första gången i sitt liv som Martin ansattes av andra barn. Han fann det härligt. Han grät inte alls. I stället sprang han glädjestrålande hem och talade om det för Inez.

— De tycker vi är så roliga. De kallar oss kineser. Alla säger kineser. Vi är kineser, Inez.”

Att lilla Martin blev kallad ”kines” och fann det ”härligt” är intressant för mig. Och jag tror att det kan stämma, inte bara i romanen, eftersom huset som hette ”Gula faran” fanns, och finns i verkligheten. Kan detta ha varit början på hans förhållande till Kina, redan när han var sex år gammal?

Vidare i samma bok läste jag:

”På vintern satt han hemma på Ljungtavan och gjorde träskor (korgar gjorde han på våren), det var tunga röda aleträskor som han gröpte ut som meloner. De liknade de fattiga husbåtarna som flyta på floderna i Kina. …”

Nu blev jag ännu mer nyfiken: om Martinson inte hade varit i Kina, hur kunde han veta att husbåtarna som flyta på floderna i Kina såg ut så? Och det var tydligen inte den lille Martin som såg dem. Det var Martinson själv som såg dem någon gång på floderna i Kina. Ja, kanske såg han dem på något foto, i någon film som handlade om Kina. Romanen kom ut 1935, och då fanns redan filmen.

Ännu längre fram i romanen läste jag:

”…Dumheten är alltid stark. Den är i majoritet i människosläktet. Dess taktik är utnötningsdöden, världsalltets mest kinesiska tortyr…”

Jaså, herr Martinson, du vet mer än jag om kinesiska tortyrer. Den här ”utnötningsdöden, världsalltets mest kinesiska tortyr” visste jag ingenting om. Jag blev ännu mer förvånad över hur Martinson kunde veta så mycket om han inte hade varit i Kina, och inte hade varit ”kines”.

När Martin 1916 förflyttades till ett ålderdomshem av sten, i Nässlorna blomma, läste jag detta:

”… Fröken log och klappade Martin på axeln. I en skymt såg han hennes hand. Han tyckte att hon hade för långa naglar: fast i Kina har dom längre, tänkte han och mindes en plansch…”

Nu vet jag var Martin fick sin första lektion om Kina: det var i den skola han gick i påNässlorna blommas tid. Där måste finnas en skolplansch om Kina där husbåtarna som flyta på floderna liknar träskor, och människor hade långa naglar, och fick utnötningsdöden, världsalltets mest kinesiska tortyr…

 

 

 

 

SKM+004999SKM+001510SKM+004810

 

 

Skolplancher från Malmö Skolmuseum. Foto: Ola Myrin, Malmö museer.

Månadens Martinson april 2014

grasmanad2Harry Martinson har i naturessäerna Det enkla och det svåra, 1939 en årskalender med naturskildringar för årets alla månader, januari till december. Några av månadsessäerna bär månadens namn, medan de flesta har en månadskaraktäristik som rubrik. April månad benämns Gräsmånad. Att läsa Harry Martinsons ”Kalender” ger en fördjupad upplevelse av årstidsväxlingarna. Här återges texten för Gräsmånad med ”detaljuppfylld väldighet”.

Red.

GRÄSMÅNAD

April. Den månad som – kanske – är mest älskad emedan den definitivt tar itu med den vinter som planlagt en alldeles ny vit värld strax efter vårdagjämningen. Alla tacka nej till en sådan nyanläggning av snö. Så är aprilsol och aprilregn särdeles älskad av de flesta mänskor här uppe i norden. Ingen önskar på allvar att vintern tänjes ut, möjligen barnen, men dem kan man inte döma ty de vibrera ännu av fröjd; av bara kälkbackefarten ville de nog i hastigheten komma ända fram till midsommar, ja, på alla sätt förlänga och dra ut på varje kana och glid. Det är förklarligt. Men annars är det skönt att de ingen makt ha över vädret. Skönt att Golfströmmen är starkare och att den inte kan ändras av någon mamma eller pappa eller skidåkarkung för att ”tillgodose några allmänt kända krav”, som det brukar heta i snökansliet.
Sälgen lutar sig lysande över snabbrinnande och bäckhärmande diken, viftar gult och ännu en tid palmsöndagsbarnsligt för ström och för vind. Alens knoppar svälla upp i blått som disvullna getspenar. Björkriset rodnar och alriset blånar mot en vägg av granar som är så trötta på vintern att de är alldeles svarta eller mossbruna. Lavar och mossor dricka sig fuktlummiga av den kalla regnvätan mellan soltimmarna. Varje timme som går markerar ett steg får vårens del.
Går vi till bäckarna se vi hur de skumma upp sig mellan risbråten och knapptåg från fjolåret. Vid varje galleraktigt hinder löddrar sig vattnet till skumtottar. Man kan sleva upp löddret med handen. Vattnet på klarställena är mossbrunt. Det kommer från skogsmossarna och är tillsatt med alla tillflödenas brygder. Som pärlande brun lut är det, med halt av myrdrågens humussyror, är så känsligt för löddring att man får fram skumpärlband och stora stirrande koögon om man bara rör det minsta i bäckfåran.
Lutad över bäcken med himlen över sig, så står mänskan och lyssnar på vårens röster, och de rösterna är inte få. De rinna runt i skog och dungar, de tävla i träden. De knyppla sin sång allt tätare och rikare tills tonmönstret ligger utspänt i rymden, helt och fullt, ungefär samtidigt med den fulla lövutbredning och vingutbredning som snart skall följa på sprickningen.
I varje knopp sitter just nu en laddad fjäder som snart skall springa ut. Varje lövs plats och inrundning av luften är redan bestämd inifrån. Om två eller tre veckor skall den sammanlagda ytan av alla löv i norden vara ofattlig för våra fem sinnen, och ändå arbetar varje lövs springknopp för sig som en självständig mekanism.
Citronfjärilarna skynda redan nu mellan stammarna likt triumferande reinkarnationer av de gula höstlöven som singlande ner från dessa björkar i fjor, och i förnet skymtar redan kryp och knoppar, bladgräs och markrosetter – och krusbärsbuskarna i stenröset och himlen med sina flyttbara vårmoln. Dessutom världen sådan den är: trängande, skriande, krävande.
Men framför allt är det jordlukten som är aprils andedräkt. Avklädd och barlagd brygger sig marken samman med solen och vattnet och expanderar i allt med tyst och detaljuppfylld väldighet. Jäsbubblor brista, jorddunster stiga och falla med vinden. Flyttfågelflockarna flyga tvärsigenom uppstigande lufttoppar av åkerlukter, skogslukter och sjölukter.
Tusen jordlukter bölja genom april, fram och åter ända till dess marken börjat bli sommarklädd och mullen mera inåtvänd och inåtkrökt som ett mörkt blint allfoster.
Man förstår jordluktsromantiken. Den bygger på en verklighet som blommar inåt i mänskan, eggar och rusar antingen hon vill det eller inte. På något sätt måste detta uttryckas. All romantik som ger verkligheten den rättvisa den alltid är värd är ett lovtal till sakligheten i varat – dikt. Att det räddhågade, det puerila inte räknas dit, det säger sig själv om man luktar på den råsköna sakliga mullen i april.

HARRY MARTINSON: Ur Det enkla och det svåra, Gräsmånad

Månadens Martinson mars 2014

Av Irmeli Romo

En hylla full med antologier på min skola fick vara min trädgård när jag botaniserade för att hitta ett rart diktexemplar att skriva om. I en del av dem fick jag tyvärr leta förgäves efter några rader av Martinson, men i ett nästan alldeles nytt läromedel fann jag två dikter. Det var Sång 7 ur Aniara, ”Vi följer ännu våra jordevanor och samma seder som i Doris dalar. Den andra var dikten Minnena ur Vagnen ” som inleds med versen ”Minnena är inte dina eller mina”. Dikten Minnena frestade mig. Den lockade mig med rader som ”Minnena kommer dig till hjälp ur sin skog”.

Nyfikenheten drev mig emellertid vidare och jag hittade en antologi där Martinson var representerad med ett urval av dikter från flera diktsamlingar. Där fick jag syn på den, dikten, och minnena kom till mig. Minnen som drev fram en känsla av skuld och jag kom ihåg att jag har en bekännelse att göra. Dikten det var På Kongo ur Resor utan mål. En grupp elever jag hade för några år sedan fick arbeta med olika texter under temat Resor och dikten var en av texterna vi skulle arbeta med.

I dikten På Kongo råder en förtätad stämning med målande och levande beskrivningar som drar ner läsaren i floden under lianerna. På dessa femton rader målas en bild som har stannat i mitt minne. Jag känner det som om jag har varit där, på floden. Alla fem sinnena stimuleras. Det ropas, det trummas och ryts. Det är rött och grönt. Det är hett. Det smakar hirs, vatten och rå potatis. Det luktar vilda djur och järn. Kongofloden blir en exotisk och främmande plats men samtidigt en verklig flod med liv och rörelse. Fartyget Havssmedjan blir besjälat och glor med röda ögon och kryper uppför floden som ett djur i allt det gröna, ett med naturen.

På ett enkelt men genialt sätt gestaltar Martinson motsättningen mellan befolkningen och diktens ”vi” genom att låta befolkningen ropa ”må fan ta dig” och diktens ”vi” känner sig beklämda. Associationer väcks till Joseph Conrads Mörkrets hjärta” när dikten skildrar hur rikedomar forslas ut och befolkningen lever som slavar. En underton av kolonisationskritik strömmar i diktens vatten.

I denna främmande miljö låter Martinson kocken tänka ”nu skalar jag potatis i det inre av Kongo”. Med denna enkla fras ser man hela sammanhanget med besättningen på Havssmedjan och miljön, händelserna och människorna runt omkring. Skala potatis är en vardagligt välkänd sysselsättning men i kontrast till miljön förmedlar den också en hissnande spänning. Tänk här sitter jag nu på denna främmande plats och skalar potatis!

Men det fanns ett problem, eller snarare två, när jag skulle presentera dikten för mina elever. Det var ordet ”neger”. Idag anses det sårande, kränkande, ja rent av rasistiskt, men då för över 80 år sedan när dikten gavs ut, var synen en annan. Trots det ville jag inte välja bort dikten vid tillfället. Vad gjorde jag då? Här kommer min bekännelse. Jo, förlåt mig Harry Martinson, men jag ersatte orden. Istället för ”negrer” skrev jag människor och istället för ”gumminegrer” skrev jag gummiarbetare. Ja, jag vet att man inte får förvanska andras verk, men jag tror att du hade förlåtit mig och förstått mitt dilemma när jag befann mig där framför mina elever, som kom från hela världen, kanske till och med från någonstans nära Kongofloden.

På Kongo

Vårt fartyg ”Havssmedjan” girade ur passaden

och kröp uppåt Kongofloden.

Lianerna hängde nedsläpande på däcken som loggar.

Vi mötte Kongos berömda järnpråmar,

deras heta plåtdäck myllrade av negrer från biflodsområdena.

De satte händerna till munnen

och ropade ”må fan ta dig” på ett bantuspråk.

Vi gledo undrande och beklämda genom tunnlar av grönt

och kocken i sin kabyss tänkte:

”nu skalar jag potatis i det inre av Kongo”.

 

Om nätterna glodde ”Havssmedjan”

med röda ögon in i djunglerna,

ett djur röt, en djungelråtta plumsade i floden,

en hirsmortel hostade vasst

och en trumma klang dovt någonstans från en by där gummi-

negrer

levde sitt slavliv.

Resor utan mål 1932

Europeisk beskrivning av Kongo från 1800-talet.

Europeisk beskrivning av Kongo från 1800-talet.

Månadens Martinson ~ Februari 2015 av Eva Risberg

Den dag i maj då jag blivit invald i styrelsen för Harry Martinson-sällskapet regnade det. Jag hade kört till årsmötet med min hund Majken i bilen, och efter själva årsmötet, innan programmen skulle börja, bestämde jag mig för att i stället för att stanna och lyssna använda dagen till att ensam göra en resa i pojken Martins fotspår, i Harrys barndomslandskap. Jag ville se och känna in det han sett och skildrat i Nässlorna blomma, även om det låg nästan 100 år emellan det Harry upplevt där och den nutid jag befann mig i. Jag körde i duggregnet genom det trolska landskapet, med djupa skogar och sjöarnas stilla vattenytor. Jag var ensam på smala vägar med träden nära inpå, det enda ljud som hördes när jag steg ur bilen var regnet mot det ljusgröna lövverket runtomkring.

Jag visste sedan tidigare var jag skulle hitta Alltidhults skola, men den slingriga och gropiga vägen var inte lätt att ta sig fram på. Skolan låg tyst och liksom vilade i eftermiddagens regndis, Majken och jag gick runt den och tittade in genom fönstren. Det jag egentligen ville se och försöka förstå var hur det kan ha känts att ha skolan med naturen runtom som en del av varje dags liv och upplevelse, med dofter och ljud, utsikten från skolfönstret, vattnets porlande under bron och den leriga backen uppemot gården, som i Nässlorna blomma är Tollene gård. När jag stod där kom en man och en kvinna gående från sin bil litet längre bort på vägen mot skolan. Vi började prata och jag frågade om vägen till Näbbeboda som var mitt nästa besöksmål. De blev mycket intresserade och berättade att mannen var avlägset släkt med Harry Martinson. Jag fick en karta som de hämtade ur sin bil och de visade hur jag skulle köra. Innan jag lämnade Alltidhult kunde jag inte låta bli att svänga in på backen upp mot gården. På något sätt kändes det helt förbjudet, det var ju privat område, men jag kunde inte åka därifrån utan att ha sett gården Tollene på närmare håll.

”Tollene var en välskött gård med inte mindre än sex diplomer. Sonen hade legat vid lantbruksinstitut. […] De två döttrarna, Gunvor och Hellvig, av vilka Hellvig efter moderns död tjänstgjorde som husmor, satt alltid tysta.[…] Vid ändan av bordet satt ett dumt och naivt spån i denna världen: Martin, sockenbarnet.”

När jag närmade mig huset kom en man ut. Han såg inte särskilt välkomnande ut, troligen får gården ovälkomna besök då och då, men han bekräftade att det var den gård som kallas Tollene i Martinsons roman. Jag var tvungen att köra upp till gården för att kunna vända, och hann ta in den fantastiska utsikten därifrån, den utsikt som den lille Martin måste ha haft.

På vägen mot Näbbeboda skola körde jag vilse. Vägen slingrade sig fram genom skogen, nära vattendrag som träden med droppande grenar böjde sig över. Jag stannade och klev ut bilen. Det doftade från marken, och jag gick upp mot skogskanten med hunden och hukade mig ner över tuvor med ormbunke och mossa. Den där sinnliga känslan av att vara nära jorden, en del av den, har betytt mycket även i mitt liv. De starka skildringarna av naturen, att uppleva det som växer med alla sinnen, bär ju genom Martinsons romaner. Marken, gräs och örter, träden som finns där oberoende och självständiga, utstrålar en sorts välvillig likgiltighet i sin tidlöshet, en närhet till livet och till det enda som verkligen är viktigt under vår korta tid på jorden. Under femton år bodde jag själv i en liten by nästan mitt i skogen i Bergslagen, med träden inpå tomten och med årstidernas växlingar som en avgörande del i vardagen. Det blev en stark upplevelse för en storstadsbo, något som för alltid förändrade min uppfattning om vad som är betydelsefullt i livet. Jag är glad att mina barn fick sina barndomsår där, det har präglat deras livssyn. Jag vet hur det känns under kalla vinternätter, när träden kastar blå skuggor i månskenet över den orörda snön, och tystnaden bara bryts av rävens skri från skogen.  Man skottar upp snön mot husväggen för att hålla värmen från kakelugn och vedspis. Den fantastiska kontrasten mot sommarens alla dofter och jordens ångande värme. Linneornas rosa klockor i revor i mossan, den tysta tjärnen med näckrosor, och trollsländorna över vattenytan. Under höstarna kom älgkon till vår äng med sin kalv för att söka skydd under älgjakten, lade sig helt nära skogsbrynet och iakttog idisslande mina hundar som aldrig vågade närma sig. Det hundraåriga torpet där vi bodde innan vi byggde ett större hus bredvid, påminde om torpet Johannesdal i Sorunda, där Harry bodde under åren med Moa.

Jag lyckades så småningom hitta Näbbeboda skola. Det hade slutat regna, men det låg dimma över sjön, utsikten från skolfönstret.

”På en höjd låg skolan. Dit kommo om dagarna de dumma ungarna. De kunde aldrig någonting. De satt och glodde på skolläraren som döda abborrar. Deras slöhet både retade och sövde. Alla hade öknamn som de gett varandra.[…] Skolläraren var från Västergötland, från en slätt där man såg långt. Även här i skolan satt han och tittade långt bort. Han var inte av denna världen. Han var av Västergötland. Han hette Stav.”

Näbbeboda skola och läraren Staaf kom att betyda oerhört mycket för Harry:

”Ibland tycker jag att jag aldrig blivit annat än barn. Då tycker jag mig sitta i en världsskola, en väldig byggnad pålad i världsdelarna. Stav går och känner på den kallnade kaminen och säger: Här är kallt, barn, ta och öppna fönstret mot Stilla havet!”.

Jag försökte tänka ut vilken väg Harry kan ha kommit på väg mot skolan, den skola där han hade sin fasta punkt, där ”han skulle ha velat bo, i en skolsal om nätterna” Det gick småvägar från vägen in mot skogen, där syrener blommade och insekter surrade över stigen. Även om mycket förändrats genom åren var säkert ändå en hel del sig likt, i dofter och ljud. Min avsikt var ju att försöka ge mig själv ytterligare dimensioner av Harry Martinsons text, att varje gång jag läser om romanen ha en självupplevd bild och känsla för det han beskriver. Jag gick ner till sjön genom snåren och stod en stund där och tittade ut över vattnet, stränderna på andra sidan, och lyssnade på humlorna som surrade kring de blommande buskarna. Allt var stilla.

På väg tillbaka mot Lund stannade jag vid Nyteboda, som numera är ett slags turistmötesplats med guidningar och föredrag. På andra sidan vägen ligger sjön Immeln, och resterna av bryggan där Harry Martinsons far tog emot varorna som skeppades till familjens lanthandel.

”Skylten var uppsatt, ljusblå med gult namn, och kaffekopparna och klockkedjorna hängde på snören i fönstret såsom det skulle vara i en lanthandel. På golvet stod kaffesäcken och silltunnan.[…] Varorna till affären fraktades uppåt Elmen av en liten ångbåt som hette Svea. Den kom en gång om dagen.” Här föddes alltså Harry. ”Första minnet är en sommarafton. Landsvägen går torr och hård förbi deras grind. Röster ropa och leka i trädgården.[…] Vid fyraårsåldern gick han nedåt grusgången, böjde sig ned på huk och lyssnade liksom sina syskon på de egyptiska snäckorna som aldrig slutade susa. Han kunde också gå ensam ner och se på ”gossen i båten”, en blomma som växte på rabatten nära grinden. Då kom det en sorts tanke om gräset och rabattrundelns krökning, rymden därutöver och skogsranden. Det kanske var hans första stämning, hans första vaga meditation”.

Jag kom att stanna länge vid Nyteboda, den lilla boden där var öppen och innehavaren väntade en busslast turister som var försenade. I över en timme pratade vi om Harrys familj och hans barndom, jag följde med henne när hon dukade nere vid sjön för de kommande gästerna och hon berättade om Harrys mor. På vägen därifrån och in i Skåne, bara några hundra meter från huset, stannade jag och gick upp i skogen. Det började bli kväll och koltrasten sjöng. Här föddes en diktare. Den kanske svåraste boken att skriva var den om barndomen, Nässlorna blomma. Det var under den perioden Harry flydde, begav sig till Norge, medan det oavslutade manuset till boken låg i torpet i Johannesdal.

I Vägen ut beskriver Harry Martinson hur Martin sent en regnig kväll smyger omkring utanför Norda gård. Därifrån har han knappast några goda minnen men någonting håller honom ”fäst med segare trådar än han visste sig förnimma.” Han är genomvåt och frusen men förmår sig inte att gå fram till gården.

”Vad hade han här att göra ikväll? Det kan han inte förstå, smyga miltal hitåt på pölvåta, rinnande småvägar. Han grinar upp mot himmelen, för han kan inte gråta. Nej, det skulle väl fan gråta åt ett sånt helvete[…].På ett hemskt sätt som samtidigt lugnar står det klart för honom att det finns bara ett slut”.

Det iskalla regnet, mörkret och skogen understryker hans utanförskap och hopplöshet. Det här är kanske det sorgligaste avsnittet i livsberättelsen, en total modlöshet. Under min korta resa i Martins omgivningar hann jag inte leta efter Norda gård. Annars hade detta kanske varit kvällen att besöka platsen för denna djupa förtvivlan, en skildring jag aldrig kunnat glömma.

På vägen hem till Lund i skymningen kom regnet tillbaka, och jag körde utan att stanna mot ljuset från staden som glittrade långt därframme.

Citaten ur Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936).

Kjell Andersson väljer två dikter ur Tuvor som Månadens Martinson för januari månad 2015.
DSC03017_redigeradUnder stjärnornas fjärrsken
Under stjärnornas fjärrsken
blottade sig evigheten
för skogarnas risvassa köld.
Med en fin rits
ritad av en meteor
drog en vässad oändlighet in

längs det nattligas nerv.HARRY MARTINSON: Ur Tuvor (1973)

P1020092_redigeradBäcken ringlar in och flyr
Bäcken ringlar in och flyr
så långt den kan under snövalv.
Den porlar och sorlar
med enveten stämma.
Den leker ännu vår eller höst,
men dämpas alltmera,
tystnar efterhand med en viskning
ur smalnande ismun.
HARRY MARTINSON: Ur Tuvor (1973)

Månadens Martinson december 2014

av Paulina Helgeson

kärveJulrannsakan

 

En minnets fjärran snöjul

drömde jag i stjärnskottsnatt.

Silverpinglets järnfrö i bjällran

slungade kornsmå toner i skogarna.

Frisk storm i gul kärve hörde jag susa.

Allt jag sakta berörde,

drömlistigt narrande fram

de slocknade aningar.

Högt över isarnas pansar

räddade jag en skirhet.

Natten skred fram och jag märkte att

jag lekte.

Ljusen kortades ned

och stjärnskotten streckade rymden därute.

Kölden stod tigande fal.

Ensamt fröso många övergivna

trots att skogen blivit varglös.

Detta var julens natt.

 

 

Julnatten är och har varit ett återkommande motiv för konstverk av de allra mest skiftande slag, i olika genrer. Den är den traditionella bilden av den heliga familjen i stallet, med stjärnan över taknocken, herdar och vise män. Den är löftet om frälsning, men också de ensammas allra mest ensamma natt, eller en natt där löften sviks och förhoppningar brister.

Bilden av julen är dubbel, i synnerhet i våra tider när dessa decemberdagar dignar under bördan av alla förväntningar om hur det egentligen borde vara. Julen blir den tid som får bära vår orealistiska förhoppning om lyckan. Flyr den oss de andra av årets dagar så vill vi gripa den och göra den till vår denna enda dag, och natt.

Harry Martinsons dikt ”Julrannsakan” ur samlingen Nomad griper efter en minnets jul, där vi känner igen bilderna av vit snö, en gul julkärve och klingande bjällror. Diktjaget leker med bilderna av julen, kanske också själva tanken på den, men det är inte helt givet att minnena är från lyckliga jular. Den heliga familjen lyser med sin frånvaro. Istället fryser julens många ensamma, fångna i kölden där de befinner sig, utan hopp om räddning ”trots att skogen blivit varglös”. Diktjaget rannsakar inte bara de egna minnena, utan själva julens innebörd.

Men trots att dikten inte förmedlar vad vi generellt brukar benämna julstämning, och trots kylan som genomtränger raderna, så finns där, i ordens frambesvärjande av klangen som ljuder genom skogen, ett slags löfte. De ”kornsmå” tonerna som slungas ut, att leta sig fram mellan träden, kan genom dikten nå oändligt långt.

 

Paulina Helgeson

Månadens Martinson november 2014

ire-naturreservatHARRY MARTINSON: LANDSKAP

Ur Midsommardalen, 1938

Nära landsvägen ligga stora rösen på en åkerren. Förr har jag själv varit med om att lägga sådana rösen. Därför känner jag stenrösets tyngd. Alltså kan jag tillgodoräkna mig åtminstone det: stenens tyngd, livets tyngd. För den som känner, känns tyngden av dessa stenar i hela nejden. Varje sten i röset är buren dit på knän och händer eller släpad dit på en vresig asa. Hit bar mig Truls! Hit bar mig Måns, skrika stenarna för den som har öron för stenars rop. Ibland har man det. Då vet man sången som mumlats in i stenen där. Den groteska sången om hur män få lyftbrottet. Ännu ser man hans vålnad eller spöke lyfta stenen och sedan gå hem med bråck för livet. Som eldslågor sitta gula fjärilar på ett äldre röse, ett som redan är patinerat och virvelmönstrat av lav. En nyponbuske fäller på stenen dagförgängliga rosenblad.

Måns gick hem; Truls gick hem, för länge sedan.

Pinnharven sargar om hösten sina tänder mot stenen här och vinterhöstacken reser sig presenningstäckt mot molnet som en mage i åttonde månaden. Då regnar det, då oxideras allt, till och med höet i vinterstacken; de yttre stråna i stackens tjocka nederdel svartna som järntråd. Och alla stenar gråna ännu mera. Måns gick hem; Truls gick hem för länge sedan.

Månadens Martinson oktober 2014

”Röster om vagnen 2”

av Ingemar Lönnbom

Det är inte lätt att hitta recensenter som hyllar de 17 dikter i samlingen Vagnen (1960) vilka bildar en egen avdelning kallad ”Röster om vagnen”. Ett gräl utbröt mellan två skribenter så sent som i november 2010, där en av dem kallade just dessa dikter ”skit”. Den andra skribenten ville försvara Martinson, men hänvisade i försvaret till andra dikter än de 17, vilket förstås inte övertygade den kritiske läsaren.

”Röster om vagnen” innehåller ett intensivt avståndstagande från bilar och bilism. Att ta avstånd från bilismen år 1960, vid en tid då privatbilismen för många var en helt oproblematisk metafor för frihet, måste ses som en ”höjdpunkt i dålig tajming” för att citera Lasse O’Månsson. Frågan är förstås om denna skenbara otidsenlighet också påverkade hur dikterna har bedömts vid publiceringen och därefter. Det kan jag inte bedöma.

Jag vill börja nysta någon helt annanstans, nämligen i myternas och sagornas Blekinge för att så småningom landa hos Martinson år 1960. I Blekinge finns en gammal sägen i många olika varianter som handlar om Bäckahästen, en av Näckens många skepnader.

Näcken, denne spelman i ån, var i grunden ett ont väsen och hade en mängd sätt att få kvinnor och barn i sitt våld. Ett sätt var att uppträda som en vacker och snäll vit häst. Denna vackra och behagliga bäckahäst sökte upp lekande barn, lät dem klappa sig och så småningom sitta upp och rida. Det berättas om ett sådant tillfälle när alla barn i en by vid en insjö samlades kring hästen. De var så uppe i leken att de inte märkte att djuret anpassade längden på ryggen så att allt fler av barnen kunde sitta där. Hade de uppmärksammat detta, hade de självklart också insett att nu var det farlig trollkonst å färde.

Till sist var det bara en liten parvel kvar, en som inte kunde tala rent. Denne lille gosse ville naturligtvis också komma upp på hästen, men nådde inte riktigt upp. ”Ja’ näcker inte!” kom det – i stället för ”jag räcker inte”. När Näcken hörde sitt verkliga namn, kastade han av sig sina unga ryttare och sprang ut i insjöns vatten för att aldrig mera bli synlig igen. Därmed räddades barnen från den drunkningsdöd som annars hade drabbat dem alla.

När jag nu läser om ”Röster om vagnen 2” inser jag att Harry Martinson där återanvänder detta eller ett liknande motiv – ett farligt möte mellan ett mytiskt väsen och barn. Näcken är nu inte längre en bäckahäst, utan ett hjul och så småningom en vagn. Skillnaden mot sägnen är förstås att hjulet och vagnen i Martinsons dikt lyckas med sina förförelsekonster. Det är till och med så illa att vagnen övertygar bonden om att hästen ska slaktas.

 

Röster om vagnen 2

 

Det började med att ett hjul kom,

sade till ett barn: lek med mig.

När barnet lekt sade hjulet:

åk med mig.

När barnet åkt sade hjulet:

virvla med mig.

Och hjulet virvlade bort.

 

På gården skrek man:

hjulet tog barnet.

Det kommer aldrig åter.

 

Det var en gång så att en vagn kom.

Den sade till en bonde:

döda hästen som går framför mig.

Han besvärar mig.

Sedan får du åka fort.

Så skedde.

 

I Vagnen är vi sedan den dagen.

Månadens Martinson, september 2014 ~ Av Disa Lundgren

AUGUSTI 1914

 

En kviga råmade och tuppen gol.

En hönsflock fann vid ladan sagogryn.

Då kom en storm och en osynlig hand

till trasor slet den fina söndagsskyn.

 

Mjölkpigan Olga med sin vackra hy

ur bladet läste högt om Ferdinand

som blivit mördad i en serbisk stad.

Nu blir det krig, grät hon, i alla land

och tårar rann på hennes vackra hy.

 

En plötslig vindstöt drog från världen in

Och tunga klockor ringde från en by.

 

HARRY MARTINSON: Ur Dikter om ljus och mörker, 1971)

 

En sömnig, lantlig sommaridyll målas upp på ett par rader, så rofylld att t o m en mjölkpiga har tid att läsa litet i tidningen. Men det är inga ”sagogryn” hon hittar där, för söndagsidyllen trasas plötsligt sönder av en stormvind/ ett ödesdigert budskap i tidningen: dödsskottet i Serbien kommer att kasta ”alla land” ut i krig. Pigan Olga brister i gråt, tunga klockor hörs ringa och bådar slut på freden. En krigsbådande dikt, men den förmedlar ändå inte riktigt någon ödesstämning. Kanske blir bilden av mjölkpigan Olgas vackra hy det mest bestående?

 

klockbojgrafikBetydligt fördjupade, förmörkade, förfärliga är de krigsbilder Harry Martinson målar upp i de lysande prosaberättelserna Krigsmålad konvoj ur Nomad (1931) och Klockbojen ur Fem unga (1929), där vi möter sjömäns krigsfasor så intensivt levande skildrade, att man inte kan värja sig mot dem utan alltid bär dem med sig. Den döende sjömannen, som flyter omkring bland avfall på det öde havet 1000 mil från land på plankan med kamouflagemålning, som inte kunde hindra hans fartyg att sprängas och som inte kan rädda honom nu, och den ändlösa strömmen av döda sjömän av olika rang och nationaliteter, som glider förbi den alltid klämtande, vaggande, ”bredhöftade” klockbojen – krigsdekorerade officerare, skäggiga, gamla sjömän ”med stelnade, ådriga händer, strimmiga av tatueringar”, vanliga värnpliktiga unga män, ”en liten engelsk skeppspojke höll ännu en signalflagga i sin knutna hand”- alla ”flöto fram som en lättjefull flottilj utan mål och över dem alla sjöng bojen, den stora löken av stål, Ostfriesiska revelns ensamhetssång, likt en sorgsen kvinna”.

Och så vaggade den vidare ”sin blänkande stålkropp och sjöng, medan alltfler av de dödas flottilj vaggade fram och gingo till botten i virveln kring hennes höfter.”

 

Starkast möter man Harry Martinsons avsky över krigets brutalitet och det förakt och den likgiltighet det skapar för mänskliga ideal och för människors liv och död. Dikten Skändad död ur Vagnen (1960) är säkerligen skriven under stor vånda:

 

Genom massmorden

har makten slaktat också den ande

vi lärdes att förknippa med människodöden.

Dödens majestät ligger slaktat.

 

Den död man gav millioner

var en djurdöd.

Där Karons bår förr väntat

låg en kreatursfärja.

 

Dikten är tillkommen efter andra världskrigets slut, när den fulla sanningen om den ofattbart grymma behandlingen av främst judar och romer under Hitlertiden hade avslöjats.

Man orkar nästan inte ta till sig hela innebörden i denna dikt, som vibrerar av vrede och avsky över krigets avhumanisering av människor, som slaktas som djur och behandlas som avfall.

 

Också det första världskrigets utbrott 1914, dvs för 100 år sen i år, följde förmodligen den då 10-årige pojken Martin fr a i Karlshamns Allehanda, som enligt Sonja Erfurth hade en ovanligt bra bevakning av krigshändelserna, och var den tidning som lästes i Jämshögstrakten, men ett barn kan nog inte riktigt sätta sig in i de fasor ett krig innebär för alla inblandade. Och dessutom hade lille Martin ”nog av sin egen plåga” under året 1914-15, då han tvingades bo på det värsta av sina foster-”hem”, nämligen Näbbeboda/Norda gård, där han blev både fysiskt och psykiskt misshandlad av husbondfolket.

 

 

Disa Lundgren

Mäster Jörgensgatan 6C

291 53 Kristianstad

 

 

 

Månadens Martinson – augusti 2014

Om Harry Martinson vid Nässelfrossas invigning den 22 juni 2014

Text (strof 1 – 8): Åke Widfeldt

 

Mitt första möte med vår Harry lyser

med ljus som kan bestråla själva ängen.

Där blommans kalkar glittrar skönt och hälsar

den trägna humlans ludna ben som fumlar,

bland kronbladstunna skålar honung söker.

 

I Nyteboda föddes du vid Immeln,

din barndoms sjö med smak av hav som vidgas.

I Nebbeboda mötte du en Stav som väckte

din fantasi och fick dig att se världen

på annat vis än traktens stränga bönder.

 

På rymmen genom Sverige fick du kunskap

om luffarlivets mödor och bekymmer.

I Götet fann du så skonerten Willy

och började din resa ut på haven

som eldare med jämn passad i ryggen.

 

Hos Moa fann du först en stuga öppen,

en fristad under några år av trygghet,

men snart förbytt i våldsam strid och vånda

omväxlande med tider av en sällsam,

förunderlig och kraftfull skaparglädje.

 

När nässlor blommat, vägen ut har vandrats,

naturen skildrats, verklighetens hårda

förfrysning prövats, då kom Ingrid som en

bebådad ängel, två små döttrar till dig

med glädjens vita lätta moln i följe.

 

En luffare tar plats i diktens tempel,

Hans idiom beglittrar tal han håller.

Andromeda han ser och börjar dikta

på rymdens epos om en mänskospillra

som flyr förgiftad jord till ingen nytta.

 

Nobelprisglädje snabbt och elakt grumlas

av avundsjukans litterära drängar.

En svår tid följer men kan ändå brytas

vid glatt besök hos samlingar i Jämshög.

I Silverdal nu Harry vilan funnit.

 

Jag skruvar lampan ner och bjuder alla

att söka Harry och hans sköna texter

om människa, natur och solens värme.

Så låt oss alla lyssna nu med samfälld glädje

till denna sommarsång ur Aniara:

 

Mitt i den brinnande solen

finns en pupill, en kärna

som med sin gåtfulla virvel

gör den till kärlekens stjärna.

Var gång den ser på jorden

uppstår en äng och blommar

dag efter dag och fröar

glad genom lycklig sommar.

 

Blommorna lyfta ur marken

ett levande flaggspel som vaggar.

Fjärilar dansa med gula

slöjor kring tistelns taggar.

Humlorna brumma i gräset

där stråskuggan marken rutar.

Sval leker sommarvinden

i lättrörda vallmoklutar.

 

Flyktig är lyckan – en stundens

slumpvinst i soliga dagar.

Långt bortom larv och grymhet

lyser i sommarens hagar

karlekens sommarstjärna,

midsommartidernas blomma.

Vad förtjänte väl mera

att vi bleve glada och fromma.

Harry Martinson, ANIARA, sång 80 

Kommentar:De första åtta stroferna om Harry Martinson använde jag vid invigningen av 2014 års Nässelfrossa, där åttaolika författare presenterades. Stroferna är skrivna på det versmått som användes i en stor del av Aniara och innehåller dessutom olika Martinsoncitat. Efter min presentation lästes en av Martinsons mest älskade texter, sång 80 ur Aniara. En annan version av denna dikt publicerades redan 1951 i Folket i Bild nr 25 då den kallades ”Sommarpsalm”.

Åke Widfeldt

 

Månadens Martinson – juli 2014

Hemmansägaren Ollas Per Persson och två pojkar vid höbärgning i Almo. Foto: Einar Erici.

Hemmansägaren Ollas Per Persson och två pojkar vid höbärgning i Almo. Foto: Einar Erici. Semir Susics text utspelar sig i en modernare tid, men kopplar till 1900-talets början när höskörd såg ut så här.

När jag var tolv år fick jag följa med min morfar och mina morbröder upp på de bosniska kullarna för att samla in den sommarens höskörd. Jag minns hur min morfar stod och slog med lien. Solen gassade på, längs stigen dit hade vi sett en och annan orm. Hölasset kastades upp på en stor kärra och sedan körde morfar skickligt traktorn nerför de branta backarna tillbaka till huset. Jag låg i hölasset som guppade i takt med den krängande traktorn tills det var dags att lasta av i ladan.

En annan gång fick jag och min några år äldre kusin följa med morfar upp till kullarna på östra delen av byn på andra sidan floden. Vi hade båda länge tjatat om att få skjuta med pistol. Väl framme i en avlägsen del av byn ställde vi oss ett tiotal meter framför ett träd. Jag sköt men såg aldrig var skottet träffade, troligtvis en bra bit bakom trädet som jag hade siktat på. Morfar skrattade varmt och sa att det minsann inte var lätt.

Jag var tolv år. Det var 1999, för mig ett äventyrens år.

Min morfar gick bort för några år sedan. Jag glömmer aldrig när vi brukade sitta under hans körsbärsträd i trädgården och dricka hemgjord saft. Han sade aldrig särskilt mycket men det fanns en värme i hans ögon som jag minns än idag. Trots ett tandlöst leende, ett ihåligt skratt och ett fårat ansikte framstod han som den vänligaste människan på jorden för mig. Det finns så mycket jag skulle vilja veta om hans liv. Om hur han och mormor tog sig igenom andra världskriget och sedan inbördeskriget. Men varken mina mor- eller farföräldrar lever längre och jag kan inte fråga dem om de svåra tiderna fastän jag så gärna skulle vilja veta allt.

De där första somrarna efter kriget framstår fortfarande som magiska för mig. Vi flög från Arlanda till Sarajevo, susade genom de bosniska bergsvägarna – för en tolvåring var det ett oöverträffat äventyr att färdas i motorvägsfart på krokiga landsvägar. Efter några timmar kom vi fram till Donji Vakuf och Prusac där mina föräldrar växte upp. Det var början på månadslånga vistelser i en värld där allt var möjligt, till skillnad från i Sverige. I Bosnien blev dessutom mina föräldrar, i mina ögon, superhjältar med övermänskliga förmågor. I Sverige hade exilen gjort dem handikappade, skuggor av sina forna jag.

Kusinerna, mor-och farbröderna, fastrarna och mostrarna – på somrarna samlades vi och berättade för varandra om våra liv. Två anspråkslösa småstäder i hjärtat av Bosnien förvandlades till metropoler med återvändande från USA, Österrike, Tyskland, Sverige, Norge och Frankrike och alla hade sina berättelser. Det fanns en glädje, ett framtidshopp.

Nu, mer än 20 år efter kriget, är det mörkare och jag åker mer sällan dit men jag är glad att jag har dessa minnen och berättelser. Berättelser om människor som fick börja om på nytt.

För några månader sedan skaffade jag en odlingslott. För mig som vuxit upp i sterila bostadsområdet Grimsta i Vällingby var det en seger, hur obetydlig och anspråkslös den än kan te sig i andras ögon. Lotten var igenvuxen och det krävdes mycket arbete, särskilt eftersom jag inte kunde någonting om odling. Då koloniområdets gemensamma gräsklippare var trasig en dag när jag skulle klippa ner ogräset fick jag låna lien. Jag hade aldrig tidigare använt ett sådant redskap och sökte referenser i minnet. Och då, plötsligt, där i den svenska majkvällen öppnade sig en värld av bosniska dofter, ljud, röster och rörelser från äventyrens år. Allt i odlingslotten var nytt för mig, jag hade närmat mig min morfars verklighet i vilken jag fortfarande var ett barn. Jag såg framför mig hur han skickligt slog med lien medan jag försökte ta efter.

Huvudpersonen i Harry Martinsons självbiografiska roman ”Vägen ut” (1936) heter Martin och är i de tidiga tonåren. Han försöker ta sig till Göteborg för att mönstra på ett fartyg och bli sjöman men vägen dit är lång och svår och full av nya upplevelser. När Martin till slut når Göteborg, den första staden han ser i sitt liv, blir han tagen av Barnavårdsmannen. När de åker spårvagn till barnhemmet sitter Barnavårdsmannen oberörd, en åttaåring visslar med händerna i fickorna som om det vore den vanligaste saken i världen medan Martin själv är begeistrad över spårvagnens existens.

”Se så ja. Nu hade han snart lyckats skaka av sig den degraderande förvåningen. Nu var han snart fulla tretton år gammal igen. Men nu förstod han vad ordspråket ‘alla äro barn i början’ betydde. Det betydde att man var barn för allt nytt, om och om igen, ständigt, ständigt på livets vägar. Barn på nytt hos bönderna, barn på nytt vid Varpinge torvindustrier, barn på nytt på vandring, barn på nytt i stora städer. Så nu kunde gott åttaåringen få stå där och vissla, det var väl unnat. Han skulle nog ha varit barn på nytt lite varstans där Martin hade varit med.”

Martins barndom är full av kontraster och när jag läser Vägen ut är det som att den läser mig. Den där tolvåringen från en Stockholmsförort som fick följa med upp i de bosniska bergen, för att bärga hö och skjuta pistol för första gången, blev också barn på nytt. Och jag vet att när vi satt där under körsbärsträdet och min morfar såg på mig, sitt växande barnbarn, blev han själv barn på nytt. Han tittade så nyfiket, generöst och förundrat på mig.

Vägen ut är en roman som hamnat i skuggan av Nässlorna blomma (1935) men som har fantastiska kvalitéer. Som alla stora romaner jag läst förändrar den mig och tvingar mig att se mig själv. Genom att borra ner fingrarna i jorden någon timme i veckan har jag fått en helt ny respekt och ödmjukhet för generationer före mig, för fröet som spricker ut till en levande växt och för maten på våra bord. Livet börjar om på nytt lite då och då, precis som det gör för Martin i Vägen ut, min morfar, dig och mig. Men allt är en del av samma kretslopp och berättelse.

Månadens Martinson – juni 2014.

Allting får namn av sitt hem,

tinget får hem i sitt namn.

Paradis i paradis paras.

Famn söker alltid en famn.

Språket är hav, det är skepp.

Ord äger vidd och når hamn.

Ordet om tinget får grepp.

Språket är lyckligt av namn.

 

Språket är lustgård och grav,

glömskan kan grönska som gräs.

Stavaren stavar till stav,

nästan din bor på ett näs.

Språket är lyckligt i sig

språket i paradis

parar sig lyckligt med dig.

Språket är paradisgräs

betat av salig hjord.

Tinget är invigt med ord.

Språket är saligas spis.

 

Ur Dikter om ljus och mörker – Paradisdikter nr 3 (1971).

 

Ypres, Flandern. Foto: Amanda Slater (via Flickr).

Ypres, Flandern. Foto: Amanda Slater (via Flickr).

Juni 2014. Vi påminns om vad som började i Sarajevo i samma månad för 100 år sedan. Det kallades först det stora kriget. Senare blev rubriken Det Första Världskriget. Harry Martinson präglades redan som barn av det historiska skeendet skriver Sonja Erfurt i sin skildring av hans liv. I den postumt utgivna diktsamlingen Längs ekots stigar (1978) finns just ett särskilt eko av pistolskottet i den bosniska staden, när dikten Ödemark nämner ”gammelgulnade tidningar från Sarajevo-året”. Det Andra Världskriget kom att mer direkt, närmast livsavgörande sätt gripa in i Harry Martinsons författarskap. I Verklighet till döds skildrar han sin tid som frivillig postiljon 1940 i det finsk-ryska vinterkriget. Författarbesöket 1941 i Köpenhamn och mötet med Niels Bohr och de tankar detta födde fick 1945 en fasansfull demonstration i Hiroshima och Nagasaki. 1954 publicerade han Cikada, följt av Aniara med hela diktcykeln kring de yttersta konsekvenserna av den förstörda Jorden.

Genom sitt deltagande i vinterkriget visade Martinson att det fanns värden som han ansåg man också måste försvara med vapen i hand. Samtidigt som tidningar och nya böcker påminner oss om Sarajevo-året visar samtidigt händelserna i Ukraina att våld och krig – både inom ett land och mellan länder – fortsätter att förbli en möjlig verklighet trots konventioner och deklarationer om ”varaktig fred”, ”folkförbund för att trygga demokrati” och dagens Förenta Nationer och EU.

Tidskriften Parnass gav ut ett TEMA nummer (nr 1 2004) till det martinsonska jubileumsåret. Lars Gyllensten bidrog med en essä med rubriken ”Är naturen annat än ett stort medvetslöst poem?”, som är ett citat av Esaias Tegnér i ett brev till Jöns Jacob Berzelius. Gyllensten jämför bland annat ingående Carl von Linnés och Martinsons verk. Han skriver också: ”Harry Martinsons kärlek till fantasi och läsefrukter, hans kunskaps- och fabuleringsglädje, hans ordlust och förtjusning i att hitta termer och bilder i Aniara kan verka förbryllande och komma en eller annan att misstro allvaret i dikten. Är det verkligen främst frågan om pessimistisk civilisationskritik och en smärtsam vånda inför mänsklighetens öde? Är det inte också ett konstverk, ett diktverk – undfånget i skaparlycka och framburet med stor formuleringslusta?” Aniara uttrycker smärtsam vånda men varningen till mänskligheten förmedlar också hopp.

Dagens plågande nyheter om krigskatastrofen i Syrien och om övergrepp och våld i vår ”nära omvärld” gör att många idag upplever vårens och snart sommarens alla härligheter bitterljuvt. Det finns då alldeles särskilt anledning att också minnas Martinsons hyllning till språket som ett avgörande redskap i ett ständigt sökande efter varaktig fred. Czeslaw Milosz har beskrivit tystnadens sammansvärjning där ett ord av sanning låter som ett pistolskott. Lena Sundström intervjuar i DN 18/5 olika personer ett år efter ”Husby-kravallerna”. En av de intervjuade är Rousbeh Djalaie, chefredaktör för lokaltidningen ”Norra Sidan”. Han berättar om ett brev han fick från polisen: ”Från vår organisation vill vi rikta vårt varmaste tack till er som finns där ute. … Jag påminner mig själv om att vårt främsta vapen och verktyg för att förhindra våld trots allt är ordet”.

Gyllensten avslutade sin essä med att se Harry Martinson som en icke-kristen Franciskus och skrev ”Martinson framträdde nästan alltid som en blid och mjuk människa, fylld av inlevelse och vidsynt förståelse. Därför ingrep han också av ursinne mot dumhet och förmätenhet, mot dryghet, grymhet och förstörelse, mot föraktet för de svaga och mot ringaktningen för andra livsvillkor, kulturer och traditioner”.

Så låt oss inspireras av och uppmuntra varandra att använda ordets makt i alla dess former för att ta oss ur våldets och krigens hopplöshet. Vi gläds att få läsa Harry Martinsons texter och särskilt hans karakteristik av junimånadens märklighet i vårt land:

Juni natt blir aldrig av,

liknar mest en daggig dag.

Slöjlikt lyfter sig dess skymning

och bärs bort på ljusa hav.

Ur Cikada (1953)

 

Göran Bäckstrand

Foto: Carl Curman. Riksantikvarieämbetet.

Foto: Carl Curman. Riksantikvarieämbetet.

Månadens Martinson, maj 2014.

Harry Martinson och barndomens landskap

Gran står tätt invid gran.
De schalar sig samman
håller ett barrbrätte över linneornas klockor.
Lågt fladdrar gräsmottet framåt
med ohörda vingslag.
Här viskar skogen i Norden
sin minsta visa.

Harry Martinson: Ur Tuvor

Granen och ljungen präglar minnen från barndomen som Harry Martinson bär med sig. Från barndomshemmet i Nyteboda kunde Harry över viken av Immeln se den verklighetens skog som senare blev naturreservat och som han beskriver i Nässlorna blomma. ”Och Kronan höll här, medan det övriga Sverige nästan levde i ovetskap därom, en av landets tätaste och mörkaste trollskogar. En verklig, virkesgrov susande sagoskog, där tjädrarna flögo opp för vart tionde steg,……”. Denna mörka bild av den täta granskogen tog Harry med sig under vandringen till Vilnäs. ”Kronskogen öppnade och stängde sina mörka klyftor av gran där han gick”. Men verklighetens skog på vägen till Vilnäs var gles och sönderhuggen av bönder som stått på den ekonomiska ruinens brant innan de sålde till Kronan.

Harry Martinson har ett naturvetenskapligt skarpsinne. Han beskriver åskådligt kampen mellan granen och boken i Nässlorna blomma då Joel och Martin höggo takspånstimmer i skogen. Han skriver om furor och granar som ”bryta sig in med Smålands hela begravningsståt som en barrbjörn med raggen på ända och med ensidighetens skugga kastad framför sig i socknarna, tills denna björn i mitten av Listers härad äntligen mötte en sunnankrigare som inte gav sig – bokskogen, vars bark är som flodhästhud, men vars kronor äro ljusa ……..”

Från vistelsen på Norda har Harry Martinson med sig upplevelsen av ljunglanden. I Vägen ut påminner han sig om barndomens ljunglandskap när han vandrar över Smålands och Hallands ljunghedar på sin väg mot Göteborg. Ljunghedarna i Blekinge hade inte samma vidd och ödslighet som i de västsvenska landskapen. Harry Martinson förband ljunglandskapet med sin olyckliga tid som sockenbarn och med de fattiga backstugusittare som levde på magra åkertegar omgivna av ljungen. I landskapsskildringen Blekinge skriver Harry Martinson om tiden på Norda gård ”Kanske upplevde jag här Blekinge starkare än från någon annan gård” och om ljunglanden att ”de har en underlig ödslighet och minnet förstorar dem”. I dikt och prosa återkommer Harry Martinson ofta till hur våra minnen präglas av barndomens verkliga eller drömda landskap.

Det var i sommarens skogar där livet lekte,
kvällen var djup av trast och himmelen hög av svala.
Ingenting kom av allt jag drömde och ljög mig,
men minnet livar mitt liv
och minnen är färdiga drömmar.

Harry Martinson: Ur Barndomens skog i Nomad

Presentation av Gustav Fredriksson som har skrivit Månadens Martinson i maj 2014.

Gustav Fredriksson med Salje-omslag på Bokmässan i Göteborg 2013. Foto Ingemar Lönnbom.

Gustav Fredriksson med Salje-omslag på Bokmässan i Göteborg 2013. Foto Ingemar Lönnbom.

Gustav Fredriksson,som svarar för Månadens Martinson maj 2014, är uppvuxen på en liten bondgård i Brönnestads socken utanför Hässleholm. Litteraturintresset väcktes tidigt genom läsintresset i familjen och turen att ha inspirerande lärare under skoltiden i Hässleholm. Bland annat har Gustav kvar ett slitet exemplar av Nässlorna blomma i serien Bonniers Folkbibliotek som han fick vid 13 års ålder. Under senare år har han intresserat sig för hur skogen såg ut i västra Blekinge vid tiden för Harry Martinsons barndom. Sedan sju år tillbaka är Gustav ordförande i Saljesällskapet.

Gustav Fredriksson blev jägmästare 1963 efter utbildning vid Skogshögskolan, Stockholm. Han kom till Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge för snart 40 år sedan och blev senare länsjägmästare i regionen Skåne/Halland/Blekinge. Arbetet vid Skogsvårdsstyrelsen har vid flera tillfällen avbrutits av uppdrag i Tanzania, Etiopien, Kina, Litauen, Ukraina, m.fl. länder i Östeuropa.

Månadens Martinson i april månad 2014.

Ett antal författare skriver dagbok en och samma vårvecka med 1 april som slutdag.

Harry Martinson inleder samlingen – 13 vid bordet – med nio korta prosastycken, där det första och det tredje handlar om Eranthis, Vintergäck.

Foto: Åke Widfeldt

Foto: Åke Widfeldt

1. Eranthis har kommit upp och blommar gul. Då borde man väl tala om ”livets seger” eller något sådant. Det hör ju till. Men blommans svenska namn är vintergäck, och det namnet är nog hämtat ganska djupt ur erfarenheten om den svenska våren. Ett gäckeri men inget löfte att hålla i. Växter som blommar i vatten räknar jag själv som säkrare vårtecken. När vattnet rör sig fritt är också våren fri, Då lyser bäcken av kabbelekor, påtagligt smetgula som bondsmör (vår barndoms). Men än så länge tiger bäcken, ligger stelnad i sin ringling, orörligt frusen som en tung kätting av is. Uttrycket ”vårens bojor” får sin påtaglighet just i bäckarna. När de firar vår då är det sant. Då dansar de. Då är det också tid för sinnet att dansa och fira vår – invärtes. Då sjunger den svenska bäcken ”helan går” och tömmer helan i sjön.  För den svenska våren är den trögaste av tunguser. Den kräver en stark och djup solsup innan den vaknar. Längs den svenska diktens vårbäck raglar och skuttar varje vår en frusen Dionysos sina åkarbraseturer: hoppa och slå, hoppa och slå. Det är som om måste vi bösta fram sommaren ur berg och kärr. När vi äntligen hoppat oss varma kommer sommaren ändå, plötsligt med högsta vinsten den alla på en gång vinner som odelbar. Men så förhåller det sig ju alltid med underverk.

2. Eranthis frös igen i natt. Den har förmågan att låta sig frysas. Den slår då ihop kalken till knopp igen. Det gula blir nästan vitt och murkelartat veckigt. Den ser blek och avliden ut, men vaknar upp vid sol. Klockan elva var den utvecklad igen och lysande gul. Jag lät min själ använda den till tröstepunkt fram till dagsnyheterna då vi skulle få veta hur det hade gått för dagen med de mäktiges konferens i det underliga mellanlandet – mellan robotramperna med deras hårda knoppar av ett helt annat slag.

Harry Martinson  Ur VINTERGATAN 1960 – SVERIGES FÖRFATTARFÖRENINGS KALENDER – 13 vid bordet.

Redaktör för Månadens Martinson är Rune Liljenrud.

 

Patrik HammarstrandVäxjö svarar för Månadens Martinson mars månad och anknyter till firandet av Sven Edvin Saljes 100-årsdag 15 februari 2014, som storligen firas under hela detta år. Harry Martinson-sällskapets gåva till Saljesällskapet är ett heldagsprogram i Nebbeboda skola söndag 12 oktober kl 09.30-16.00: Nebbeboda akademi IV: Jorden vi ärvde  – Markernas brukande i svensk litteratur – Symposium till Sven Edvin Saljes minne – Föreläsningar och diskussioner

Månadens Martinson, mars 2014  – Sven Edvin Salje och Harry Martinson

”Den förste kom vandrande in i vår bygata, stödd på en lång herdestav. Under ena armen ett brunt klädesbylte. Han sökte nattlogi och tak över huvudet för några dagar och nätter. (…) Mumlande satt han vid ett litet fönsterbord och skrev ner det livet och häradsvägarna mötte honom med. Han sökte undret i allt som fått liv. (…) En dag tog mannen sin stav och sitt paket och drog vidare. (…) De noggranna undersökningar jag gjort kring mannen har givit till resultat att ingen minns denne siare och sångare. Åren har tystat ned hans steg från port till port, från härad till härad.” (Sven Edvin Salje Brev till Livet Minnen, 1993, s. 40)

Att Sven Edvin Salje och Harry Martinson är barn av samma bygd är väl bekant, och att de hämtat inspiration från samma miljö kan förklara vissa av likheterna mellan deras författarskap, men att Salje inte påverkats av Martinsons författarskap, som Karl-Fredrik Björn hävdar i sin bok Sjung dig själv en sång En bok om Sven Edvin Salje (1981, s. 11f.), finner jag märkligt. Ovanstående citat anser jag själv är ett bra exempel på hur Salje liksom Martinson ser det stora i det lilla, ”Han sökte undret i allt som fått liv”, och jag associerar själv till bland annat Vägen till Klockrike, där man på samma sätt hos flera av personerna kan finna samma iakttagelseförmåga och nyfikenhet.

”Vad rör mig framtidens land. Det landet långt, långt där framåt, som kallt ska skänka sin glömska till allt som nu lever och andas. (…)Vad ska du med oanade möjligheter? Du förkastar ju de möjligheter som kan anas vilken månskenskväll som helst i månskenet, i månens lek med molnen. Du förkastar fantasiens möjligheter.” (Vägen till Klockrike, 1949, s. 210)

P1060438_redigerad-2
Harry Martinsons dedikation av diktsamlingen VAGNEN
Till Sven Salje
den lysande epikern
från varmt tillgivne
kollegan Harry Martinson

Visst anar man här ett släktskap, inte bara sprunget ur samma mylla, utan även en annan form av gemenskap. Björn skriver även i sin bok att Salje köpte och läste alla Martinsons tidiga böcker i samma takt som de gavs ut, och att det möjligen kan ha närt hans tidiga skrivande, men Salje kontaktade även Martinson och i det bevarade svarsbrevet från 1937 förstår man att han troligen kommenterat böckerna och även önskat få sig en bok tillsänd. Martinson svarar att han förstått att Salje redan läst alla hans böcker på svenska, så han skickar en engelsk översättning av Nässlorna blomma .(Sjung dig själv…, s. 12f.) Detta tyder för mig på ett vidare intresse för Martinsons verk än bara ett gemensamt ursprung, utan en genuin nyfikenhet på ett författarskap och på en person.

Man kan självklart argumentera för att likheterna är en slump och enbart beror på bygd och miljö, arv och bakgrund. Naturligtvis finns det mycket av även det som stämmer, ett författarskap är sällan enkelt och påverkas av många faktorer. Det går också att hävda att deras författarskap har stora olikheter, Salje håller sig på landsbygden, hos människorna i jordbrukssverige, medan Martinson tidigt lämnar hembygden och beger sig ut i världen, både fysiskt och i sitt skrivande. Det stämmer naturligtvis också, men det jag ser som gemensamma drag hos dem båda och som gör att jag anser dem mer närbesläktade än väsenskilda, är just deras förmåga att låta det lilla få ta plats och finnas till, att naturen och människan i samspel är viktiga kuggar i vår existens. Att båda dessutom har förmågan att lämna funderingar kvar hos läsaren långt efter att man lagt ifrån sig deras texter, gör dem bara ännu mer värdefulla! Jag tror att Martinsons påverkan på Salje är större än vad man kanske tror, medvetet eller omedvetet, men vad tror ni som läser det här? Hör gärna av er!

 Patrik Hammarstrand

Månadens Martinson januari 2014
av Inghilda Tapio, Karesuando – Klockrikestipendiat 2013
KLOCKRIKESTIPENDIUM till Harry Martinsons minne år 2013 till INGHILDA TAPIO – författare, poet och översättare, Karesuando ”för att hon som nomad mellan generationers hotade kulturer, i sparsam stil och med stark känsla för språkvalörer och symboler, ömsint tolkar vördnaden för liv och natur genom ett ansvarsfullt fasthållande vid ursprunglighet i sökandet efter identitet i det moderna samhället”

DSC06220_redigerad

ISBN 82-7272-003-6 Utgivning Tana : Jårgalaeddji, 1979 Text och färgillustrationer: Inghilda Tapio
Titeln betyder: Mitt sätt att vara är det samiska sättet Detta är en av Inghilda Tapios allra första böcker från år 1979, där hon svarar för såväl text som illustrationer. Månadens Martinson 2014 kan sägas få illustration genom bokomslag och bild i MU LUONDU – SÁMI LUONDU

Månadens Martinson, Januari 2014 av Inghilda Tapio, Karesuando – Klockrikestipendiat 2013

Yrsnön dansar sina turer

på blänkande isgolv.

Man ser inga fötter,

bara dess kappa,

lättsydd av snö

snabb som ett norrsken

med sina veck i svajning

hopfästad med köldens nålar.

 

HARRY MARTINSON: Yrsnön dansar… ur Vagnen (1960)

Den här dikten väcker en massa vinterminnen till liv för mig. På höstflyttningar kunde det vara precis så som i Harry Martinsons dikt “Yrsnön dansar…” Vi som har varit med om flyttningar efter renhjorden med vår rajd, över blänkande isgolv i den tidiga hösten innan snön på allvar fått grepp om vinterlandskapet, vet hur snön kan dansa och yra. Precis som i Harry Martinsons dikt inga fötter syntes i yrsnöns virvlande dans och snökappan den tog sina svängande danssteg lätt och graciöst över isens golv medan slädarna gled tyst och fridfullt över isarna i yrsnöns virvlar. Sådana är mina minnesbilder av vår färd över sjöarnas och de små pölarnas is. Med “sina veck i svajning” föds en annan tydlig bild för mitt inre och det är den hur koltens och pälsens klockade kjol svängde och svajade i takt med min mors gångrytm där hon gick framför oss och ledde sin rajd.

Så var det för folket som bodde i kåtor året om och som flyttade med rajd från sommarbeteslandet till vinterbeteslandet och tillbaka igen. Samma rutt år efter år. De var verkligen de åtta årstidernas folk som levde både med och i naturen praktiskt tag under barhimmel, såväl i störtregn som i “Yrsnöns dans…”

“hopfästad med köldens nålar” Det är en bild för mig där rimfrostens nålar verkligen tagit sitt grepp om trädens kronverk. Detta fenomen kan man uppleva under midvintern då träden bugar sig ända ner till marken som av ödmjukhet inför allnaturs lagar, även om de tycks lida av tyngden som rimfrosten orsakar.

Kölden hårdnar till, fientligt blå.

Klätt i frostens nålar pinas skogens ris.

Torr och död som halm syns vassen stå

I ett glashårt skruvstäd klämd i vinterns is.

HARRY MARTINSON: Vinterhat ur Vagnen

 

Så bra Harry Martinson får vinterkänslan på pränt. Jag kan känna kylan även om jag sitter inomhus i värmen. “Kölden hårdnar till, fientligt blå.” Så kan man tycka att det är när man går ut i -40 graders kyla. När man öppnar dörren så känns det som om den blåa kylan tar ett ordentligt grepp om en. Kylan har ju alltid funnits under vinterhalvåret, så är det. Men hur mycket jag än kan tycka att det är förfärligt kallt ute nu så här års så har jag faktiskt inga sådana minnen från min barndom fast vi var utomhus hela vintern, eftersom mitt hem på den tiden var en kåta så fanns sovplatsen också där. Vi flyttade från ställe till ställe för att hitta bete till renhjorden. I rimlighetens namn måste det ju ha varit förfärligt kallt ibland men jag minns det inte så. Men mor har berättat om hur det kunde vara att amma en baby i sträng kyla eller i snöoväder.

Under flyttningen var jag och mina syskon nedbäddade mellan renfällar, fårskinnstäcken, med en rakkas, ett slags sovtält spänt över hela bädden och med varma stenar i fotändan. De varma stenarna, en god värmekälla, fick vi från kåtans eldstad som man tog med sig vid varje flytt under vintern. Vi barn var klädda i renskinnskläder från topp till tå så det gick ingen nöd på oss. Värre var det för mammorna som var tvungna att stanna till då och då för att en del behövde kissa, andra var hungriga och då gällde det för dessa tappra mödrar att stå till tjänst även i snålblåsten och i kylan. Det fanns ju inga andra val. Männen följde renhjorden eller så ledde de den långa rajden med allt bohag i.

När vi kom till ett nytt ställe då skulle tältkåtan resas och golvet risas. Familjerna stannade för några dagars vila efter varje etapp av flyttningen, som kunde sträcka sig till några mil om dagen.

“Klädd i frostens nålar pinas skogens ris”

Björkar skulle fällas för man behövde ved för att få värme. I den stränga vinterkylan var träden hårt pinade av tunga rimfrostiga grenar. Förutom att Mor och Far har berättat så minns jag hur de först var tvungna att skaka bort rimfrosten från träden för att kunna fälla det utan att få snö i nacken…

Att läsa Harry Martinsons vinterdikter får mig att minnas min barndoms vintrar, då vi ännu flyttade. Dikterna får mig att förflytta mig decennier bakåt i tiden. Det får mig att tänka på min uppväxt och hur det var att alltid vara utomhus och utan att ha förfrusit sig. Inga minnen har jag av att livet var pest och pina i dåligt väder, det har jag mina föräldrar att tacka för, de klagade aldrig. Jag är så tacksam över det att kunna få läsa dikter som väcker mina fina varma vinterbarndomsminnen till liv.

 

Inghilda Tapio

Månadens Martinson – December 2013

P1060284_redigerad

”Julen i sig själv är ju av så pass sentimental art att man gott kan tingla och tangla sig igenom den ungefär var som helst. Själv förhärdad av hårda öden, närmast ett slags bandit då det gäller julfirande, lyckas jag sällan få någonting ut ur julen. Till ytterlighet pressad som den är på sin symbolik har man allt svårare att i denna merkantiliserade högtid indrömma något utöver vad redan jultidningarna förkunna. Ett barn är oss fött, heter det visserligen, men det låter redan på förhand förfruset i en värld som luffsar i blod.”

 

HARRY MARTINSON: Ur Brev 29 dec. 44  (Poetiska törnbuskar i mängd)

DSC_1623_redigerad

”…ljust som på en plansch av Jenny Nyström-Stopendal. Han gick liksom på en plansch i en jultidning…”

 

HARRY MARTINSON: Ur Nässlorna blomma

 

 

 

Bilder från Kalmar läns museums permanenta utställning om Kalmarkonstnärinnan Jenny Nyström

Månadens Martinson – november 2013

Professor emeritus Mats Rydén, Uppsala svarar för Månadens Martinson under november månad, ”Idyllens rostiga spik”, med tankar utifrån dikten Ung bortgång i Harry Martinsons diktsamling Nomad, 1943.  (Denna dikt finns inte med i Nomad, 1931). Mats Rydén är egentligen språkvetare men har också ett stort naturintresse. Speciellt har han ägnat sig åt växter men har nu också kommit in på insekter. Han har medverkat under Nässelfrossa på Komperskulla slåtteräng och han har medverkat i Doris och berättat om en av Harry Martinsons favoritväxter – maskrosen.

_________________________________

Månadens Martinson – november 2013

 ”Idyllens rostiga spik”

 

7447329992_317d377401_o

UNG BORTGÅNG

Han dog ung. Tolv års ålder. Aftonstund.

Fåglarna sjöng som aldrig förr.

 

Det var så, att han hade rusat in i det långa gräset.

Där låg plankbiten. Den försummade sig inte, men

högg till hårt och raspade vasst

med idyllens rostiga spik.

 

Sedan kom blodförgiftningen

och lasarettsdöden om sommaren

då annars alla mänskor stoja

i lundar och på hav.

 

Om sommarkvällen kan man höra deras röster tränga in

genom det vita lasarettsfönstret

ännu sedan bara någon timma

återstår av ens eget liv.

 

Ur Nomad, 1943

 

 

I ett ögonblick – livet är ju en serie ögonblick – kan ”idyllen” förbytas i sin motsats. Det finns, som Tomas Tranströmer noterar (i ”Elegi” i 17 dikter), ”en korsväg i ett ögonblick”. När Harry Martinson fick nobelpriset i litteratur karakteriserades han av vissa oförstående som en fördrömd idylliker. Men som den skarpsynte iakttagare han var, med en enastående fininställd ”inblick i tingen”, genomskådade Martinson idyllen, den ”rostiga”. Dock finns gläntorna, mitt i skogen.

Mats Rydén

—–

Foto: Rune Liljenrud.
Foto: Rune Liljenrud.

Månadens Martinson oktober 2013 av Börje Höglander

För Månadens Martinson oktober 2013 svarar Börje Höglander, född, uppvuxen och nu boende i Småland. Han har arbetat inom energibranschen i stort sett hela sitt yrkesverksamma liv, vidSydkraft och E.on först som montör och sedan som energirådgivare. Som pensionär sysslar han med bl. a. släktforskning och han hade fram till sommaren 2013 inte mindre än 3.332 personer i sitt omfattande släktträd.

Att se sitt eget liv som rösen av sten . . .

Att se sitt eget liv som rösen av sten,
som fjäril och moln,
är människans sammansatta styrka.
Inlevelsen är hennes sanna väg.
Insikten hennes fjärran mål.

Träd växer upp och väntar i tusen år.
En fjärils ålder följer sommargräsens liv.
Molnets skönhet färdas fram
på himmelen sin visningsstund.
En timmas vind och det är borta.

Att resa med sin tanke i tid och rum
det är att låna sig en vingbredd,
utspänd över åren.
Inbillningshavets vingslag
över år som annars flyr
förvägrade.

HARRY MARTINSON: Ur de tusen dikternas bok

 

Personlig kommentar:

När man ser stenrösena ute i markerna kan man inte låta bli att tänka på våra förfäder, som har lagt upp dessa rösen med bara händerna. Deras drivkraft och ambition var endast att kunna odla upp marken för att få mat på bordet åt sej och sin ofta stora familj.

När de jordfasta stenarna satt tätt och den odlade marken inte blev så stor som förväntat, förstår man deras oro samtidigt som familjen blev större. Det är inte svårt att förstå att deras förhoppningar om en bättre tillvaro, ställdes till det stora landet i väster. Särskilt efter påtryckningar per brev från de släktingar och vänner som flyttat tidigare.

Blev det bättre i det stora landet? Ja, för en del, men inte för alla. De som kunde lära sig språket och var företagsamma gick det ofta bra för. Men många andra hamnade i den tunga industrin och långt ner i de dammiga amerikanska kolgruvorna. Många lyckades inte komma därifrån, hur de än kämpade. Deras högsta önskan kanske var att kunna spara ihop pengar till en biljett till hemlandet och plocka sten på de soliga åkrarna. Många lyckades återvända, andra inte. Hur som helst så finns stenrösena som minne från gången tid.

Spontant tolkar jag Harry Martinsons dikt ”Att se sitt eget liv som rösen av sten” som en spegling av tiden och så som jag ser det, finns det minst två sorters tid. Uppmätt tid är ju än den klockan och almanackan visar. Den andra är upplevd tid.

Upplevd tid är helt olika för olika människor i olika situationer. För en tioåring är ju 5 år halva livet, för en 70-åring är det ju bara några procent. Alla vet hur fort tiden går när man håller på att komma för sent till ett viktigt möte. Eller om man kommer en timme för tidigt och måste sitta och vänta. Det är också skillnad på gången tid och på kommande tid. De senaste tio åren har ju gått väldigt fort, men de kommande tio åren känns som en väldigt lång period, även om man förnuftsmässigt vet att de kommer att gå ännu fortare.

Harry Martinson skriver om ”En fjärils ålder”. Den upplevda åldern kanske är lika lång som en människas upplevda ålder, om nu en fjäril har tillräckligt av den sortens medvetande. ”Att resa med sin tanke i tid och rum”, skriver Martinson och visst vore det intressant att kunna skruva tiden tillbaka och bara för en dag eller en vecka leva år 1900, eller kanske 1800 och träffa de människor och uppleva de vedermödor, som fanns då. Med tanke på den tidens sjukdomar, svält och annat elände, så skulle det nog kännas skönt att skruva tiden rätt igen.

Frågan är om det inte skulle vara mer skrämmande om man kunde skruva fram tiden till 2300, träffa sina ättlingar och upptäcka hur det ser ut på jorden då . . .

Börje Höglander

 

Månadens Martinson  September 2013  av Klockrikestipendiat Ulrika Tapio Blind, Karesuando

ulrika tapio blind fotoJag kom i kontakt med Harry Martinsons böcker och författarskap under gymnasietiden, tack vare min lärare i svenska som inspirerade oss elever med sin kunskap om och sitt intresse för litteraturhistoria och svenska författare. Vi läste mycket böcker och skrev recensioner, av bland andra Harry Martinson.

Jag har valt denna dikt ur den lilla gröna behändiga boken ”Harry Martinson-den nödvändige” med urval av Gun Ursing.

Sorg och glädje (Vagnen)

Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål.

Tappa inte bort denna riktning.

Låt inte sorgen glömma sitt ärende.

Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

När jag läser denna dikt tänker jag på att både sorgen och glädjen ingår i livet, precis som i psalmen ”Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman” SvPs 269. Planering av glada tillställningar kan ibland krocka med sorgliga händelser, som det hände för mig och min man när vi planerade för vårt bröllop, då en när och kär lämnade jordelivet en vacker sommardag. Det var tungt både av förlusten av en nära och av att skjuta upp bröllopet ett helt år.

Men nya glädjeämnen kommer och även nya sorgligheter, även om vi allra helst inte skulle vilja ha det så. Men jag tror, i enlighet med Martinson att ”Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få” och för att kunna känna riktig glädje kanske man måste ha känt djup sorg. I jordelivet gör människor entré och sorti och det är precis så det ska vara. Däremellan firar vi antal år i livet, med uppvaktningar och festligheter, som tidigare i år, då vi först var på begravning och sedan på födelsedagsfest. ”Sorg och glädje”.

Li Ti´s råd (Gräsen i Thule)

Äger du tvenne slantar, sade Li Ti på en resa,

köp då ett bröd och en blomma.

Brödet är till för din föda.

Blomman du köper betyder

att livet är värt att leva.

Jag fastnade för denna dikt eftersom min tolkning av den är att vi inte enbart ska tänka på brödet som är till för vår föda utan lika viktigt är det att vi tänker på att leva livet fullt ut, njuta av varje ögonblick och ta sig tid att välja roliga, vackra och lustfyllda upplevelser.

Nu när jag skriver detta är det tidig försommar här uppe i norr; löven har slagit ut och blommorna knoppas. Vi njuter av värmen och solen, innan myggen kommer… Den här dikten är enligt mig, både vacker och magisk och passar bra för denna årstid.

Jag tycker om tanken att allt är besjälat i naturen, och den tanken och den inspiration som föds ur den tanken brukar jag använda i mina målningar. Detta med en besjälad natur, kopplar jag till denna dikt av Harry Martinson.

 

Ängens sång (Gräsen i Thule)

En blommande äng kan beskrivas bara av sina fjärilar,

bara rätt besjungas av sina bin.

Att hålla samman denna tusenflykt

och rätt urskilja biens sång

kan bara de feer som evigt övat.

Ulrika Tapio Blind

 

Göran Bäckstrand, maj 2013. Foto: Rune Liljenrud.

Göran Bäckstrand, maj 2013. Foto: Rune Liljenrud.

Månadens Martinson – augusti 2013

Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.
Ur Aniaras sång 26

Vi lyssnar spänt till flickan som är blind.
Då säger några där de knutna står:
så vackra ord hon samlat till sin hjälp
så vackra ord hon fann i landet Rind.
Men bara ord det är och bara vind.
Ur Aniaras sång 46

1945 upplevde mänskligheten ett nytt gissel, när invånarna i två japanska städer utsattes för de första atombomberna. Samma år under andra världskrigets slutfas nådde de allierade arméerna fram till ”dödsfabrikerna”, Hitlers koncentrationsläger.

Ungefär när besluten om Förintelsen träffades mötte Harry Martinson 1942 tillsammans med andra författarkollegor fysikern Niels Bohr i Köpenhamn. Bohr gav sina besökare en inblick i kärnfysikens grunder, hur man kunde spränga atomer. Denna vetskap oroade Martinson djupt. Den första atombomben fälldes den 6 augusti 1945. Senare publicerade han Aniara för att bidra till att vi aldrig skall glömma Hiroshima och Nagasaki.

Varje dag är numera en minnets dag för något. Vi påminns årligen både om Förintelsen och om Atombomben. Två katastrofer som med Martinsons ord visar ”att det finns inget skydd för människan”. Men dessa ultimata exempel på materiell och andlig totalförstörelse och grymhet ger anledning att minnas att det samtidigt finns människor som på olika sätt inger oss hopp och mod för att bidra till att Auschwitz och Hiroshima inte får hända igen!

I år kommer den 27 augusti, Raoul i namnsdagskalendern, att för första gången uppmärksammas som Raoul Wallenbergs dag. Vi påminns alltså i samma månad både om hur atombomben utsläcker allt liv och om hur en människa kan skapa hopp även i tillsynes hopplösa situationer, vilket var fallet när Wallenberg i Ungern räddade människor från att transporteras till förintelse.

Foto: Holger Ellgaard. (Wikipedia)

Raoul Wallenbergs portfölj, skulptur i Kappsta. Foto: Holger Ellgaard. (Wikipedia)

Kappsta är ett naturskyddat område på Lidingön för att bland annat skydda blårapunkeln. Där tillbringade Raoul Wallenberg delar av sin barndoms somrar i sin morfars hus. Vid husgrunden finns idag en skulptur, en kopia av Wallenbergs portfölj i brons, som gjorts av Ulla och Gustav Kreitz. Originalet står utanför FN-skrapan i New York. Man kan sitta ner på cementtrappan till det rivna huset och fundera över mötet mellan två stora personligheter, som vi minns för deras strävan att skydda människor och livet i alla dess former.

Vi läser Martinsons texter för att inspireras och reflektera över tillvarons mörker och ljus. Martinson och Wallenberg ger genom sina verk och liv uttryck för att hoppet aldrig dör.

Göran Bäckstrand

Månadens Martinson – Juli 2013

av Eva Martinson

”Varat kan rymma vetandet men vetandet kan inte rymma varat. Och om varat genom farlig forskning såras bortom en gräns som inte längre är insiktens och vishetens, då vägrar varat. Det faller då offer för något som inte längre är vishet och insikt, men girighet i vetande intill döden.”

”Det är ont om jordklot”

Ur: Gyro

 

Elektronerna

Elektronerna spinner med sin ringdans
förblivandets puppor,
de innersta kokongerna
som inte självmant öppnar sig
emedan de är förblivandets.
Det gäller där inte att kläckas utåt.
Där gäller det att vakta och bevara
det inres metamorfoser,
de djupare svängande
innersta danserskornas lek.

 

Gåtan

Hur ser det ut på bergen
hur ser det ut på hav
när mänskans saga slutat
och minnet klingat av.

Vad doft ska omge tingen,
varför är solen röd.
Vad språk ska kläda stenen
När mänskans dröm är död.

Den som kan riktigt svara
vet allt om allts gestalt.
Kan vi så mycket vara
att vi betyder allt?

Ur: Dikter om Ljus och Mörker

 

Kärrets mossor dricker av bäcken
tills den blir alltmer lågmäld.
Den sänker sin vattenkluckning
till en sommarviskning, överröstad av mygg.
Den byter snart till teckenspråk
som alla tuvor känner.
Snart blommar dess dolda mening upp
i saftig vattenklöver.

Ur: Tuvor

 

Personlig kommentar:

Jag minns min far vid middagsbordet. Han berättade och undervisade i Stafs anda.
Berättade om krigets fasor, om Bohr och atombomben 1945.
Om den fasansfulla förföljelsen och utrotningen av judar under andra världskriget.
Om miljöförstöring och Einsteins relativitetsteori, om rymden, om Kinas kultur under de olika dynastierna. Som barn var det inte alltid lätt att hänga med i hans resonemang, som växlade mellan olika ämnen under samma måltid.
Många av de tankegångar som han då förmedlade finns i bl.a. Gyro och Cikada, Aniara,Dikter om ljus och Mörker samt den postumt utgivna Doriderna. När det gäller naturens gyro går den att finna i många av hans diktsamlingar, där Tuvor är den sista.

Eva Martinson

 

Månadens Martinson juni 2013

”… och fink och sylvia gör anden glad.”När solen stiger visar gläntan fram
den gröna sommarskogens gräs och blad.
Ett spel av soleld går från stam till stam
och fink och sylvia gör anden glad.

Visst är det så just i dessa dagar när försommaren plötslig slagit till och man cyklar i den exploderande grönskan längs Västra centralbanans gamla banvall. Allt försöker hinna ifatt; utslagna smultronblommor blandar sig med knoppande liljekonvalj, samtidigt som drivor av vitsippor och blåsippstuvor fortfarande står i blom. Den långsamt framväxande våren (som verkar ha förvandlats till en ”vinterförlängning”) tycks i vår hektiska tid blivit bortrationaliserad.
Men varför klaga? Det gäller att i stället fånga dessa bortflyende dagar och glädjas i anden. Inte bara över växtlighetens rikedom utan också över fågelsångens jubeltoner. Vad ”fink” är vet vi alla – den energiskt sjungande bofinken, en av våra vanligaste fåglar. Men ”sylvia”? Varför använde Harry Martinson det ordet i sin ”Sommarpsalm” i Dikter om ljus och mörker?
Jo, dels tror jag att han på sitt speciella sätt tyckte att just det ordet hade den rätta poetiska valören och skapade fin balans i den första strofens slutrad. Men framför allt kände han väl till att man under en skogsvandring vid den här tiden på året kan höra den dramatiska sångtävlingen mellan trädgårdssångare (eller kanske svarthätta) – som båda tillhör släktet Sylvia – och bofink när de energiskt försvarar sina revir.
Och det är precis så jag upplever det när jag cyklar fram i lövtunnlarna på den gamla banvallen. Ljudkaskaderna från fink och sylvia avlöser varandra och skapar en skön inramning till den allt intensivare grönskan. Och anden gläds.

Åke Widfeldt

 

Månadens Martinson  –  Maj månad 2013 av Inghilda Tapio, Karesuando

Den första bok jag läste av Harry Martinson var “Nässlorna blomma”. Boken fängslade mig på något underligt vis. Jag var i tonåren då och minns att jag återvände till vissa stycken i boken då och då som för att åter och åter igen uppliva igenkännandets känslor. Jag tror att jag försökte verkligen sjunka djupare ner i mina egna källors erfarenheter bara därför att jag kände att det fanns beröringspunkter mellan mitt liv som Nomadskolebarn och den lille föräldralöse Martins liv som sockenbarn. Båda var vi hänvisade till andra människors väl och ve. Skillnaden mellan Martin och mig var dock det att jag hade båda mina föräldrar men ändå precis som Martin kunde jag inte bo hemma eftersom mina föräldrar var nomader. Familjerna flyttade med renarna hela året om och därför var alla renskötarfamiljers barn internerade på de sk Nomadskolorna.

För lille Martin var skolan en tillflyktsort ett ställe där han kunde träna på sin rättstavning istället för att träla. För mig var också själva skolan en spännande plats på många sätt. Jag som inte kunde svenska fick använda all min list för att fröken skulle tro att jag kunde mer än så. Jag var omåttligt nyfiken och en lyssnare som samlade på mig ljud och bilder och lade dessa på minnet. Det var på så vis jag lärde mig det svåra svenska språket. Men på Nomadskolehemmet och på fritiden då vi barn var mer än vanligt hänvisade till varandras sällskap kunde kvällarna och nätterna bli svåra.

Harry Martinsons dikter kom jag i kontakt med mycket senare i livet genom att plöja igenom antologin ”Svensk dikt” där jag hittade dikten “Enbusken” ur samlingen Passad (1945):

Enbusken

Tyst står han vid stenen,

enig med ljungen.

Enbusken står där vid stenen seg, stark och stolt. Härdar ut med det kargaste men har ändå valt före alla resligare och finare träd den lågväxande ljungen att vara enig med. Harry Martinsson hade öga att se det stora i det lilla därför fastnade jag för denna dikt.

En annan dikt som fängslat mig är där Harry Martinson beskriver sommaren i “Juninatten” ur Cikada, 1953, på ett förträffligt sätt.

Nu går solen knappt ner,

bländar bara av sitt sken.

Skymningsbård blir gryningstimme

varken tidig eller sen.

Även om min sommarsol aldrig går ner så har vi i slutet av juli en skymningsbård som blir gryningstimme. Bården tycks gå ner men i mötet med gryningstimmen föds ljuset. Det blir inte riktigt mörkt.

Insjön håller kvällens ljus

glidande på vattenspegeln

eller vacklande på vågor

som långt innan de ha mörknat

spegla morgonsolens lågor.

 

Juni natt blir aldrig av,

liknar mest en daggig dag.

Slöjlikt lyfter sig dess skymning

och bärs bort på ljusa hav.

Här beskriver Harry Martinson sommaren så fullkomligt precist. Och visst är det så, när det skymmer så är det i vattenblänkets sken man anar att ljuset föds med morgonsolen för “Juni natt blir aldrig av”. Man känner att sommaren självt njuter av det ljus den förmår skapa mitt emellan skymning och gryning.

Inghilda Tapio

Månadens Martinson  – April 2013

av Patrik Hammarstrand – Antikvariatsbokhandlare och suppleant i Harry Martinson-sällskapets styrelse

 ”Skogsrået gick i täten, insvept i sin långa, röda hårman. Sin stolta rävsvans höll hon högt. Små vättar satt på axlarna på väldiga bergatroll med guldringar i sina elefantöron.”

(Amanda Hellberg: ”Jag väntar under mossan”, Bonnier 2012)

Var är naturens mystik? Lever älvorna och näcken och hustomten och trollen fortfarande vid vår sida, eller tillhör även de ett utrotningshotat släkte i dagens av teknik genomsyrade värld? Inledningscitatet är hämtat ur en ungdomsbok av Amanda Hellberg, där hon lyckas förmedla den känsla av att naturen döljer mer än den avslöjar för oss människor, och får mig att gå i barndom igen, när skogen var en gränslös lekplats där träden höll ett vakande öga och vad som helst kunde hända och vem som helst kunde dyka upp i denna till synes oändliga värld. Det är sällan jag idag får en sådan upplevelse, men Harry Martinson är en av de få som till mig fortfarande kan förmedla detta, i en tid då allt färre ens en gång vet vem skogsrået är. Jag har plockat fram ”Passad” 1945, där han i ”Förnekade tillflyktsorter” skriver:

”I framstegens tider där ordspråken dogo,
i slagordens dagar som främst vilja slå
man drömmer sig dem som till skuggorna drogo
och manar fram stämning ur ting som förgå.”

 En förmåga som vi idag inte ger oss tid till? Att låta saga och myt fortfarande få vara en del av våra sinnen? Han skriver också i ”Aftonskog”:

”En gång bland träden vi sågo tysta
en fisklös skogsgöls offergryta:
en urtrolsk padda kom upp ur djupen
med sagans mynt i den platta munnen.”

 Jag tror dessvärre att vi till viss del är på väg att tappa förmågan att fantisera, då vi idag får så mycket serverat via olika medium och själva inte behöver använda vår förmåga. I en artikel läste jag för en tid sedan att vissa ungdomar har svårt att läsa böcker, då de inte har möjligheten att kunna se framför sig det som beskrivs i text. En skrämmande framtid förvisso, men något som Martinson redan för över 60 år sedan beskrev i ”Hemkomsten”, där Vandraren ständigt möts av ointresse för de berättelser han bär med sig, man har redan sett och hört alltsammans i ”[…] De levande bildernas hus.” Dock är vandraren skeptisk och dikten avslutas med att han säger:

 ”Skillnaden är den att jag har min inbillningskraft med
mig, medan ni får eder sänd till eder från främmande land.”

Var förr en bättre värld? På många sätt troligen inte, men förmågan att stanna upp och att låta fantasin få styra för ett ögonblick och att släppa taget för en stund är för mig värd oerhört mycket och något vi måste slå vakt om, och vem vet, då kan man kanske med lite tur fortfarande se skymten av ett rött hår bland trädstammarna och höra näckens violin ljusa sommarnätter.

 

Patrik Hammarstrand

Månadens Martinson i mars 2013

av Tomas Bannerhed

”Markmattan är ömsevis svingel och tåtel och på de solstekta fläckarna står den lysande skirblonda rödvenen, detta gräs som hur tätt det än står verkar strålfint skimmerlätt och genomlyst, nästan andligt, och hur man än letar finner man inte ord som är tillräckligt rättvist lätta för detta solskir. En fjäril som just flyger däröver verkar klumpig i jämförelse.”

Ur ”En vandring till bärskogen” i Midsommardalen (1938)

Vinden på marken är den mest sönderlästa bok jag ägt. Den lilla Delfinpocketen med Martinsons eget urval ur naturprosasamlingarna Svärmare och harkrank, Midsommardalen och Det enkla och det svåra har förfallit till en bunt solbrända lösblad med fnastorra kanter och avfallna hundöron. Ändå har jag sparat den, och när jag nu plockar ner den från hyllan blir jag genast påmind om varför. Sidorna är fullklottrade med anteckningar och understrykningar, hänvisningar och utropstecken.

Den här volymen öppnade helt enkelt mina ögon för en annan sorts, mer språkligt orienterad naturskildring än den jag tidigare sökt mig till. Jag förbluffades av Martinsons oefterhärmliga förmåga att förädla intrycken av minsta lilla småkryp till ordkonst. Han visade mig, om man så vill, naturskildringens litterära potential, och utan Harry Martinson hade mina egna försök på litteraturens område sett annorlunda ut. Jag hade nog helt enkelt aldrig kommit på tanken att försöka utvinna mening ur ett asplöv eller låtit berättarjaget i Korparna drömma sig bort bland hoppstjärtar och spottstritar i en alldeles vanlig maskrosdjungel.

Jag bläddrar försiktigt bland lösbladen som vore de en antikvarisk raritet, hittar ett vinfläckat kvitto från Bilprovningen i Visby och förflyttas genast mer än ett årtionde tillbaka i tiden. Nyförälskad hade jag kommit över en Saab 900 – sönderrostad och skrotfärdig men med taklucka! – och vi tog färjan till Rosornas ö. Bilen klarade sig obegripligt nog igenom besiktningen med bara några ettor i protokollet och världen låg framför oss. Äventyret likaså. Havsluften svepte in i kupén. I innerfickan hade jag Vinden på marken.

Boken är bara 130 sidor, men under den här sommaren blev den min bibel, skärpte den min blick, fick den mig att sukta. Och jag tyckte att den gotländska naturen – vägrenarnas överdådiga blomsterprakt, de savannliknande kalkgräsmarkernas sparsmakade flora, skärfläckornas osannolikt gracila uppenbarelse i vadarvikarna – överträffade allt jag tidigare upplevt. Åtminstone i Sverige.

Sedan dess har jag ofta återvänt till Vinden på marken, och till minnet av den. Till tiden då vi älskade i det solvarma gräset – bland tuvor av skimrande skirblond rödven, strålfint genomlysta av en evig sommar.

Tomas Bannerhed

Månadens Martinson februari 2013

Månadens Martinson februari 2013 av Marianne Westholm
Jag har valt en postum dikt, publicerad i Längs ekots stigar (1978). Dikten har en enda strof med bilder från hav och fartyg. I Resor utan mål formulerar sjömannen Martinson sin kärlek till havet med dessa tänkvärda ord: ”Ty så är det med livet och med målet; det slutar liksom mitt på havet, och börjar liksom mitt på havet, och målet är liksom mitt på havet”.En filosofisk tanke som gäller för mycket av det Martinson skrivit.

 

Gå i båt

 

Till att avveckla sig skall man alltid vara beredd.

Att tackla av sin rigg, att packa in seglen.

Vara inställd på vågornas sömnsång och på att huggas upp av havet.

Skeppets själ skall en gång lämna skeppet i en liten båt i passaden.

Då skall matrosen vara med,

skrämd och blottställd, men beredd

för en längre och mörkare färd.

Ingenting har sagts och ingen har vågat fråga.

Kompassen en annan.

Havet ovisshet.

Kanske finnes en okänd ö.

Matrosen, du och jag, skall byta ut vårt segelfartyg mot en mindre båt i den jämna lugna passaden. Det finns en rik symbolvärld runt ordet passad hos Martinson. Här utgör det en kontrast till matrosens rädsla och ensamhet.Den eviga passadvinden, som alltid blåser åt samma håll. Vi skall ut på vår sista resa, men inte tillsammans med färjekarlen Charon på den underjordiska floden Styx.Vi har lämnat vårt skal skeppet, d.v.s. allt materiellt bakom oss och vi är beredda. Iden martinsonska världen är tingen ibland levande, skeppets själ följer med oss, ty att en sådan fanns var sjömän säkra på.

Det Martinson uttrycker borde vara självklartför var och en av oss;var alltidmedveten om att livet är skört och kan avbrytas när som helst. I dödens närhet är vi alla ensamma, men i dikten uttrycks en ljus tanke som så ofta hos Martinson. Den sista raden ”kanske finnes en okänd ö” förmedlar en förhoppning om något annat,vilket inspirerade en mångårig Martinsonvän, Eivor Strube, att förverkliga detta i skapandet av ett textilkollage, som nu finns att beskåda på Författarmuseet i Jämshög.

Även i Aniara, där döden är så framträdande finner vi en liknande trösterik illusion. Stjärnbilden Lyran, det i och för sig ouppnåeliga målet för resenärerna, utgör en möjlig tankeriktning för allas längtan.

Luffaren Bolle i Vägen till Klockrike är den ende i Martinsons verk, som får leva om sitt liv. Han återföds i Brasilien i en ”bäckvandrande” stam med en helt annan kultur än vår nordiska. Sista raden iVägen till Klockrikelyder”det var i paradiset”. Hur mörk än Martinsons text ter sig, som t.ex. i Aniara, finns där alltid tröst att hämta.

Marianne Westholm

 

 

Månadens Martinson januari 2013

av Harry Martinson-sällskapets Klockrikestipendiat 2011

 

”för ett mångsidigt författarskap i Harry Martinsons anda, som berör och från olika sammanhang öppnar frågeställningar med reflektion över nuets ansvar för natur, hav, miljö och mänsklig utsatthet”

Carina Karlsson – Åländsk poet och författare –

 

En av de många trevligheter som följde då jag utsågs till Harry Martinson-sällskapets Klockrikestipendiat våren 2011 var ett brev från en avlägsen släkting, med en volym av Harry Martinsons Dikter i serien Vår tids lyrik, från år 1954.

Jag har alltid varit förtjust i gamla böcker, jag tror en av orsakerna är att jag som liten bodde i en gammal skola, och på vinden fanns glömda skatter: travar med skolböcker i fysik, biologi, historia och geografi från 1900-talets första årtionden. Jag och min lillasyster smet upp och bläddrade i de där böckerna, och världen öppnade sej åt alla håll från den där gamla vinden.

 

Så, jag har bläddrat i den gulnade volymen av Harry Martinsons Dikter många gånger, med fröjd i hjärtat av både utgåvan och innehållet.

 

I en tid som är fullständigt utmattad av den så kallade utvecklingen, av den ständiga uppkopplingen, av ett allmänneligt stanbyläge dygnet runt, finner jag en tröst i de enkla sanningarna. De som bara är. De som Harry Martinson i Passad säger att har det verkliga, breda värdet. Vi måste inte ha ett svar på allt, vi måste inte höja våra prestationer i det oändliga. Vi kan välja lugn och frihet.

 

”De sanningar som ha det verkliga breda värdet,

de är som solskenet och månskenet och gräset.

 

De strävar inte efter poängen.

De tränger till allt och är allmänneliga överallt

 

med samma lugn och med varaktig verkan i frihet.”

 

(Passad, IX)

 

Lugn och frihet, kära medmänniskor!

Carina Karlsson

 

 

Månadens Martinson december 2012

 

av Harry Martinson-sällskapets hedersmedlem Göte Sundberg, Åland

 

 

Ur Harry Martinsons Cikada

 

2. 6.

Hur skönt det vore mången gång Så bör vi alla passa på

när krigens eldar brinna och spela på vår lyra

stå genomskinligt osårbar och valsa om med mygg och knott

och kunna helt försvinna i gräsets ljusa yra,

i eldfast lycka som en gnom, tills syrsan säger till att nu

på vingar lika glada. är tid att återvända

Hur skönt att plötsligt i ett träd till världen där giganterna

bli trollad till cikada. på nytt vårt liv skall skända.

 

 

3. 7.

Förkrymp och föreställ dig nu Men till vår död i ovisst kval

att du på sagans ängar bland tidens mastodonter

i fjärilskläder dansar bort och till vår död på våldets fält

från skamlighetens drängar. vid pansarsprängda fronter

Ju mer du sänker dig du hör skall het vår sista längtan gå

hur syrsa och cikada till dessa timmar glada

vid hjärtats minsta strängar rör då vi förminskade och små

och gör oss alla glada. lekt fjäril och cikada.

 

När Harry Martinson-sällskapet höll sitt årsmöte 2007 förlades det till hotell Cikada i Mariehamn på Åland. När jag nu fått det hedersamma uppdraget att skriva ”Månadens Martinson” erinrade jag mig att ägaren av Cikada en gång berättade för mig att Harry Martinson bodde några dygn på hotellet i början av 1950-talet, då det var alldeles nytt. Det hade ännu inte fått något namn. De tyckte det var lämpligt att ge hotellet namnet Cikada, eftersom Martinsons diktsamling med det namnet kommit ut strax innan.

Då jag nyligen läste den första dikten i samlingen – som faktiskt har namnet Cikada – slog det mig att mycket av Harry Martinsons livsfilosofi finns avspeglad i den. En stor del av hans tankar kan jag tillämpa på och av mig själv. Därför har jag valt att närmare begrunda och kommentera fyra av de sju verserna.

När jag vet hur starkt Harry Martinson reagerade mot allt ont och krigiskt i vår mänskliga värld, förstår jag varför han drömde om att kunna försvinna som en gnom och bli förtrollad till cikada. Jag påverkas starkt av att på sagans ängar i fjärilskläder få dansa bort och uppleva att hur djupt jag än sänker mig får jag uppleva hur syrsa och cikada gör mig glad genom att röra vid hjärtats minsta strängar.

Martinson ger mig förtröstan att se fram emot mitt jordiska slut genom att på syrsans inrådan spela på min lyra och återvända till giganterna, trots att de skall skända mitt liv. Jag finner nämligen stort hopp och grundlig trygghet i diktens sista vers, där Martinson låter mig ana att mitt slut i ovisst kval med hetta skall gå till de glada timmar ”då vi förminskade och små lekt fjäril och cikada”.

 

Göte Sundberg

 

 

Månadens Martinson november 2012 – Tankar

 

vid höstens båtupptagning

 

 

Vårens drömmar med Sjösättningen, följs av den om hösten nödvändiga Båtupptagningen

– Däremellan Minnena.

 

…minnet livar mitt liv
och minnen är färdiga drömmar.
Harry Martinson: Ur Nomad, 1943

 

En kort säsong och ändå har så mycket förändrats, röjer några röster här vid hamnplan: ”De har en pojke som sitter i rullstol, nu efter olyckan i somras. De skall hitta något så att de kan rulla honom ombord.” Någon annan: ”Han vill ha något snabbare till våren, ja man vet ju, farten lockar.”

 

För någon är detta sista säsongen: ”De är ju gamla nu, orkar väl inte längre. Annars har de nog inte missat en enda säsong. Hon är visst på något hem så han har väl ingen att segla med längre. Han tar upp båten för sista gång. Den skall säljas.”

 

Den stora sorgen måste vi alla dela.
Då blir den möjlig att bära.
Den stora sorgen är den stora omsorgen.
Den måste vi alla lära.
Harry Martinson: Ur Dikter om ljus och mörker, 1971

 

Den väldiga lyftkranen lägger band under båten ner i vattnet. Som en väldig skära greppar den skrovet. Motvilligt skiljs båten från sitt rätta element, havet, körs bort och läggs upp på en ställning som en stor katafalkvagn på grusytan vid hamnen. Under transporten dit faller vattendroppar likt väldiga tårar ner mot marken. Havets horisontlösa skönhet är andaktsfull i stiltjen. Några båtar körs bort på särskilt konstruerade transportvagnar. En solspegel från aktersidan ger en sista hälsning ut mot havsviken, besvarad av måsarnas skrik, båtupptagningens gråterskor.

 

Båtarnas namn röjer kärlek till dem. Alla ser inte lyftkranens band som den allvarets skära den ändå är, den som skär av drömmens tid och gör den till minnen, ljusa eller svåra. Helst ville man se lyftkranens band som en öppen famn, den stora bärarens konkava hand, öppnad för att sluta in emot alltings fridfyllda centrum och snart öppna igen – mot en ny vår.

 

Båtarnas väl polerade däcksidor blir i samma ögonblick som upptagningen ur vattnet sker, en väldig kontrast till det som avslöjas i lyftet. Undersidan, som ingen kunnat se förrän nu, är anfrätt och mörkad av alger och snäckor. Tång och smuts har fastnat i dolda ojämnheter, mest som anhopningar i vattenlinjen, vid övergången mellan elementens lyft i vatten och luft. Orenheter skall bort. Tvättare och tvätterskor gör säsongens sista tjänst mot båtarna.

 

I ett järnstaket, säkert borrat fast i den huggna stenpiren, där sommarens vandrare rört sig, hänger vackert skira och bräckliga spindelnät. Genom dess maskor syns vattnets stim av små fiskar. Någon kastar en sten och plötsligt töms synfältet genom reflexen av rädsla. En vilsen höstfluga skriker om nåd. Proceduren blir kort. Snart skall vindarna söka sig hit från havet och ge sitt omättlighetsvemod som en fortsättning. Regn, is och yrsnö skall slita bort fångstredskapen.

 

Glupskt hugger svanen

med halsens vita krok,

kapar med skäran lagd på sned i natens skog,

borrar med näbbens pryl

i gyttjans ruttna sammet,

lyfter sitt huvud och ser

ormkallt kring drömmens fjärd.

~

Och nedanför vid stranden slickar vågen

med svart gyttjetunga

en sprucken och förgäves tjärad båt.

 

Harry Martinson: Ur Cikada, 1953

 

Båtarnas master monteras ner och surras fast. Över skroven dras gråmörka presenningar, som fästs i jorden med grova, tunga hullingar. Allvarliga och dystra ligger spökskeppen väntande.

 

Vi äro spökskepp, tyst på väg

mot soluppgång och gryningar.

Vi äro skeppen utan hem, de evigt farande.

Vi segla tyst i nordhavsstorm

och sydhavsljumma dyningar –

vi äro skeppen utan hem, de evigt farande.

 

Och ständigt spöka på vår färd

de samma vilda drömmarna,

och samma sånger ljuda ständigt återtonande.

Och glömda stormar vakna upp

till dödsdans över strömmarna –

och samma dyning nynnar blid och allförsonande.

 

Se, tusen skepp ha gått ur kurs

och drivit bort i dimmorna

och tusen män ha gått i kvav

med bön till stjärnorna.

Och samma öden se vi än

på väg mot morgonstrimmorna.

Och samma drömmar fylla än

de trötta hjärnorna.

 

I mörka rymder lyser dock

Orion lika tindrande

på trötta män, som slutat se mot morgonsynerna.

Vi andra drömma än i natt

om gryningsljus, som glindrande

skall uppgå över vraken på de öde dynerna.

 

Harry Martinson: Ur Spökskepp, 1929

 

Rune Liljenrud

Månadens Martinson
i oktober 2012

Harry Martinson medverkade i många antologier. Ibland kunde det vara beställningsarbeten, som behandlade författarens syn på sina egna verk. I ”Diktaren om dikten 27 poeter kommenterar egna dikter” (utg. 1952) tilltalar mig den livsfilosofi, som Martinson menar att denna dikt uttrycker.Höstsyrsan
Trots att dimman knappt vill lyfta
sig ur höstens knäckta säv
dröjer syrsan med att snyfta
om förgänglighetens väv.
Aldrig hon ditt sinne skrämmer,
ökar ej förgängelsen.
Med en glöd som ej förstämmer
sönderfaller sommaren.
Den dikten håller jag på själv, den uttrycker min livsfilosofi: man ska inte försöka skrika högre än ohjälpligheten. Det finns en sund fatalism som varje människa bör försöka lära sig. I mina bästa stunder har jag den livshållningen. Ibland kunde den mångordige Harry Martinson vara mycket kortfattad , som här i brevet till BMF:s (Bokhandelsmedhjälparnas) tidskrift:

Saltsjöbaden d. 29 nov 1933
Ärade Redaktör!
Härmed en liten kort sak till ”B. M. F.” Om bokfloden eller så orkade jag inte skriva. Den är så stor i år att det vore lättare skriva om Amazonfloden.Hjärtlig hälsning
Eder mycket Förbundne
Harry MartinsonGunilla Aldén

Månadens Martinson

i september 2012

 

Tvärsnitt Europa

ur Dikter om ljus och mörker

Vem minns inte vårarna.
Blåsipporna sammansmugna i små trovissa sekter,
vitsippornas massmöten.
Kärleksparen trotsade de kyliga nätterna.
De som avlagt examen drack ur pokaler.

De blodröda fanorna böljade och rann brett över himmelen.
Ni sånger som såriga minnen blandar
ur sammanslingrade vindar.
Löften som brast
just emedan de hölls
långt över gränsen för grymhet och hårdhet.
O gamla Europa,
de moderna slaktningarnas världsdel,
proletärarkebuseringarnas, borgarslaktningarnas
och gaskamrarnas land.
Vem sjunger. Vilka sjunger. Vad sjunger de?
Upp gamla klang och jubeltid
drick djupt ur rättens krater.
Vart gingo de som kunde allt
i alla världens stater.

 

I diktens anslag finns känslan av förlust, någonting förflutet och oåterkalleligt, en svunnen bättre tid. Sedan vänder dikten: ”Löften som brast/just emedan de hölls”. Det är en oerhört vacker paradox, fullkomligt logisk och ologisk på samma gång. Besvikelsen över Europas turbulenta och våldsamma historia går inte att ta miste på. Sången har ersatts av tystnad, hoppet har sinat. Besvikelsen över att världen har förlorat sin oskuld är påtaglig.

Bildspråket är genialiskt: ”Sammanslingrade vindar”, ”Såriga vindar”, ”Sammansmugna”. Det är typiskt martinsonskt och visar på hans nyskapande sätt att forma språket. Jag tycker om den här dikten just för att det inte finns något försonande och att det ger en ärlig oförskönad bild av Europa som under ett sekel har varit krigens kontinent, något som är lätt att glömma. Det är en dikt som krossar koloniala föreställningar om Europa som något upphöjt och mer civiliserat i förhållande till resten av världen.

Semir Susic, ledamot av Harry Martinson-sällskapets styrelse

 

Månadens Martinson

i augusti 2012

 

Gryningsljuset öppnar sig över daggen.

Snåren strålar och tonar på fågeltungomål,

med hårda anslag och långa flöjtsting

tävlar de alla i att höras.

De tusen kvittren skärmytslar i gläntorna.

Långt innan alla har sagt sitt

är det solig dag.

 

Tidig vårmorgon, grönskande dunge, solen går upp – och en nästan öronbedövande fågelkör överväldigar en, omsluter en från alla håll.

”Hör mig!! Hör mig!!”

Alla sjunger ”efter sin näbb”, överallt tävlas det ”på fågeltungomål”.

Visst vill man tro, att fåglarna med sitt välljud jublande prisar sin Skapare denna ljuvliga vårmorgon – men det är krassare än så: det gäller att sjunga så vackert, så högt, så länge, ja, till och med så variationsrikt, att någon fågelhona skall välja just den, vars gener är värda att föras vidare. Och innan alla ens har haft en chans att låta sin stämma ljuda – ”innan alla sagt sitt” – har morgonen övergått i dag. Sångartävlingen är slut för denna dag – men det kommer en dag i morgon också, och då blir det fler sångarfester!

Så gå ut, du människa, och njut, lyssna på alla dessa sångbegåvningar – du behöver ju inte välja den bästa, den starkaste! Du kan bara lyssna på ” de tusen kvittren”!

HARRY MARTINSON: ur Tuvor s 38

Disa Lundgren

 

Månadens Martinson

i juli månad 2012

 

När daggen fallit

började snigeln sin färd

iklädd katrinplommonsrock och med lyssnande horn.

Han tog sig flitigt vägen lång

hän mot gläntan av ormbunk.

Men lugnade sig vid varannan aln

och vilade stilla.

Nu kom den högre världen

stojande hemåt från dansen.

Snigeln krympte sig då

och låg svart och förminskad i tuvan.

Jorden skälvde länge och tungt

och natten blev sen.

När ängsmarken slutat att darra

var morgonen kommen.

Stilla sommarkväll, alldeles stilla längst där nere på marken, där snigeln i sin vackra katrin-plommonsrock i stillhet och frid glider fram över marken ostörd, helt i sin egen takt, utan brådska, men ändå mot ett mål. I snigelvärlden finns det tid att ta en vilopaus då och då ”vid varannan aln”. För en snigel skapades ingen brådska, den stilla sommarkvällen är en perfekt inramning för en eftertänksam skogssnigel på väg mot ett för sniglar avlägset mål, kanske kvällen till ära klädd i sin helgdagsrock.

Men så bryts stillheten. ”Den högre världen” bullrar in och river sönder snigelns stilla värld, ungdomar på väg hem från sommardansen – kanske rusiga inte bara av sin ungdom – stojar fram i snigelns värld. Den räddar sig in i en tuva, drar ihop sig och ligger som en svart klump i väntan på tystnad och stillhet – men därav blir inget mer denna natt. Så slutade den katrinplommonfärgade snigelns upptäcktsfärd – och det vart morgon!!

Åter låter Harry Martinson i denna till synes enkla dikt den ”nedre världen” med dess försvarslösa invånare rätt hårdhänt – i detta fall rätt högljutt! – möta den ”högre världen”, dvs människans ofta aningslösa framfart i naturen..

Den svarta skogssnigeln beskrivs inte alltid hos Martinson som här klädd i sin katrinplommon-färgade (helgdags)rock. I ett par andra dikter – också i samlingen Tuvor – används ord som ”blanksmord”, vilket ger en kväljande påminnelse om att man förr använde levande sniglar som smörja på vagnshjul, och ”kistsvart”, som för tanken långt bort från den finklädde snigeln på kvällsutflykt en stilla sommarkväll.

Dikten ur Tuvor s 26

Disa Lundgren, suppleant i Harry Martinson-sällskapets styrelse.

Månadens Martinson

– i juni månad 2012

 

ALLT VILL LEVAS . . .

 

Allt vill levas

men allt som är livet hinner ingen med.

Det möjligas tidsmått kringskär oss som

en dödgrävarspade.

En tidlös dag där allting hunnes med och ingen bleve trött,

den dagen blev oss aldrig given, därför drömmer vi om

natten.

Tiden hindrar tidlösheten.

Och alla livets gröna ängder, sommarens gröna timmar

bli levande begravda i de tröttas glömska.

Den flaggande vassen översätter

med snabba gester vindens tusen språk.

Men ingen hinner se däråt, ty aftonen är alltid nära. (”All världens berättare”, Julnummer 1948)

 

Forskarassistent Jon Viklund, Uppsala universitet talade vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid den 5 maj 2012 på Jämshögs folkhögskola om att Harry Martinson publicerade dikter i olika sammanhang, ändrade dikter, också andra texter och fortsatte att ändra även sedan en bok utkommit av trycket. Jon Viklund vill gå bort från att se verken som litterärt färdiga produkter, för att istället studera dem som pågående processer, ”work in progress”. Möjligen vore det en uppgift för Sällskapet att lyfta fram och redovisa Harry Martinsons dikter som processer, publicera manuskript och olika processer av samma dikt.

 

Ett exempel är Harry Martinsons dikt ”ALLT VILL LEVAS”, som första gången publicerades i ”All världens berättare”, Julnummer 1948 med illustrationer av författaren.

 

Allt vill levas . . .

 

Själva livet hinner ingen med.

Det medium vi kalla tiden bestämmer över liv och död.

En tidlös dag där allting hunnes med och ingen bleve trött,

det vore paradisets stora dag till skänks i mogenhetens klara år.

 

Men tiden hindrar tidlöshetens dag

och alla livets gröna ängder, sommarns gröna timmar

bli levande begravda här

emedan tiden ligger alltför nära,

med bråda missunnsamma år.

 

(”Ur de tusen dikternas bok”, 1986)

 

Dikten ”Allt vill levas. . . ” finns också med i den postumt utgivna diktsamlingen ”Ur de tusen dikternas bok” 1986 ~ urval, inledning och kommentarer av Stefan Sandelin, vars korta kommentar till dikten är ”Temat kan föra tankarna till diktsamlingen Vagnen.”

De båda utgåvorna av dikten är i flera avseenden mycket olika och nog är det en angelägen uppgift att försöka komma fram till och förstå något av hur Harry Martinson arbetade och hur hans texter har vuxit fram.

Rune Liljenrud

Månadens Martinson

– i maj månad 2012

 

Lärkorna

Vid denna tid har man nästan glömt lärkan. Det har kommit så mycket annat i stället. Ett oräknelighetsansikte hela dagarna och dessemellan kommer mäniskolivets kategorier, mest krig och helvete. Finns det nu längre någon dag då inte en stad bombarderas? Man tycker att flygarna ha börjat ockra en smula för mycket på sin popularitet i världens ännu föga flygga hönssjäl. Jag undrar om inte ett bakslag kan komma en dag på allt hökfjantet.

Så en dag när man nästan har glömt lärkan finner man den – eller för det mesta ett par – mitt i sommardagens alldeles övervuxna dike. Den hoppar undan som ett par bollar mellan alelöv, älggräs och frossört, kastar sig genom de blonda glesblocken av skirfin hässlebrodd och lyfter sig sedan bråddjupsbrant, och lägger sig på dirrande vingar där uppe. I nästa ögonblick dräller sånger ner. Man står rakt under tonernas strildusch. Det är storslaget, ja, dubbelt upp i en tid då begreppen vingar och bomber ha börjat höra ihop liksom helvetets ler och djävlarnas långhalm.

Vi behöver inte göra avkall varken på världsbild eller samhällsuppfattning, därför att vi i en ofången, självfången minut lyss på lärkan, i havren, i rågen, i vetet mot en fond av halvtystnad gök.

Ur Det enkla och det svåra (1939)

—–

Pouu-itt! Litt, litt –

Där kom det på nytt, ivrigare och mer utdraget än förut, hetsigt och dallrande mjukt på samma gång, tätare och tätare tills det exploderade i ett bubblande jubel som aldrig ville ta slut: Lou-looui-looui-lui-lui-lui-lui-lui-luuuui-luuuuui-luuuuuui-luuuuuuui —

Hela myren vibrerade av den skälvande visslingen, vartenda litet kryp måste ha känt hur tonerna välvde sig i en båge över oss innan de sköt iväg som en pil i den dirrande skyn. Kanske ville han bara tala om att de hade kläckt idag, blåsa sin hyllning till honan innan hon ger sig av och lämnar honom ensam med ungarna?

Här kommer han på måslugna vingar, slår en lov över myrlandet med den overkligt långa näbben som riktkäpp. Drillar lite avmätt för sig själv som bara spovar kan.

/—/ Hörde du korparna? Kom det. Jag tyckte det skar rätt in i hjärnan.

Jag förstod inte vad han menade. Yra om korpar när det var spoven det gällde. Storspoven hade tagit fram flöjten för vår skull, och vid den här tiden.”

Ur ”Korparna” (2011) av Tomas Bannerhed

Personlig kommentar:

Vårens sånger i skogen – en lisa för själen. De kommenterar varken krig eller bondens missväxt. Det finns ett annat gåtfullt liv att förundras över nämligen, det som här spoven och lärkan ger uttryck för. Två författare som trollbinder i egenskap av kännare av denna värld är Martinson (förstås) och Tomas Bannered. Bannered korades till augustprisvinnare förra året (2011) och är nog en diktare i sann martinsonsk efterföljd, naturligtvis med eget anslag. Att läsa honom kan kanske kännas lite som att läsa Martinson – efter de senare decenniernas omvälvande men också självklara passader. Bannerhed har för övrigt även han, liksom Martinson i ”Nässlorna blomma”, ett omkväde som han kallar för ”orden i mitt huvud”: ”Jag är seg som ene och stark som en stut. Mig blir ni aldrig av med.” Hoppas på det!

Jag deltar i en liten läsecirkel ”Vi nio” som till nästa gång just ska ha läst Bannerheds bok ”Korparna”. Att jag ger den höga omdömen är nog lätt att gissa. Dessutom älskar jag vinden, seglingen, passaderna och varför inte paradigmskiften – för att nu greppa det mesta. Men i liten skala står jag hur som helst själv nu för en liten förändring genom att jag ger plats för nya krafter till styrelsen. Sedan hoppas jag givetvis att många fler både inom och utom sällskapet vill kommentera Martinsons diktning och prosa och därmed bidra till att lyfta den än mer (om möjligt) till vår egen tid, att låta nya vindar testa bärigheten i texten. Kommentera texterna kan man göra dels på bloggen, dels på Facebook, dels på hemsidan här. Skriv bara en rad till någon av styrelsemedlemmarna om du vill veta hur man gör. Deras adresser finns på hemsidan. Varmt välkommen!

Monika Adamson Lindqvist

Månadens Martinson

– i april månad 2012

 

Det är ny afton…

 

Det är ny afton, lilla strå

och vinden är färsk från eviga hav.

Månuppgångarna bakom molnen äro aldrig lika

om man än räknar i alla tider.

 

Ur Natur, 1934

 

Personlig kommentar:

Det här är förstås ingen vårdikt som sådan, men får mig ändå att tänka på våren. Den färska vinden, den nya aftonen – båda leder tankarna till det som är vårens signum, nämligen det nya och ursprungliga. Våren är också den tid då pånyttfödelselöftet i det eviga kretsloppet av födelse, liv och död infrias. Månuppgångarna, som varje kväll föds i nya skepnader, blir själva sinnebilden för det återvändande nya livet, som aldrig känns mer starkt eller närvarande än på våren.

Paulina Helgeson

 

 

 

Månadens Martinson

– i mars månad 2012

 

Barndomens skog

 

Barfot från tuva till tuva jag sprang

sökande bondens kor,

såg hur den speglade himmelen vred

i tjärnen sitt tottmolnshjul.

 

Det var i sommarens skogar där livet lekte,

kvällen var djup av trast och himmelen hög av svala.

Ingenting kom av allt jag drömde och ljög mig,

men minnet livar mitt liv

och minnen är färdiga drömmar.

 

Till lingonfjärran därinne

i sommarens egen socken

sträcker min dröm ibland

liksom en trana om våren.

 

Harry Martinson: Ur Nomad, 1943

 

Personlig kommentar:

100 år, i mars månad 1912 kom Martinson till Gillesnäs, den plats han i Nässlorna blomma kallar för ”Vilnäs” Det blev hans första ”sockenhem”

Han är inte fyllda 8 år och han är rädd, under vandringen genom granskogen, för hunden han möter vid grinden, han vet ju heller inte om det är snälla människor han kommer till.

Han sitter på soffan och ser ner i golvet, där hittar han i fantasin en flyktväg, en golvspringa som han följer med blicken. Den stannar vid kanten av en matta och han ser upp. Och alla skrattar, ”Dom är snälla människor” På ”Vilnäs” stannade Martinson i femton månader (det blev den längsta tiden som han vistades på något av sina sockenhem) Kapitlet om ”Vilnäs” i Nässlorna blomma är ett ljust och vackert avsnitt, där fanns skriver Martinson ett ”paradisbihang”.

Jag valde dikten Bardomens skog som Månadens Martinson. Jag hittar mycket i den dikten som jag tror att Martinson hämtat från sin tid på ”Vilnäs” När jag besöker platsen, går över gårdsplanen, ser ut över skogen bakom gården, upplever jag det Martinson skriver i dikten, ”Barfot från tuva till tuva jag sprang sökande bondens kor” och jag ser också sjön som Martinson skriver om ”såg hur den speglade himmelen vred i tjärnen sitt tottmolnshjul” I Nässlorna blomma skriver han att ”Vilnäs” hade ett ”paradisbihang” och för mig finns dom orden i dikten med, ”kvällen var djup av trast och himmelen hög av svala”

Bengt Bejmar

 

 

Månadens Martinson

– i februari månad 2012

Vid gamla skolböcker

Spektrum 1932, nr 5

De blå pärmarnas stapel låg rättad och gömde sina bockar. Genom geografitimmar och kristendom stucko bockarna osynligt sina horn som sensibla hjärtesting: Det stora felet i sje-ljudet omslingrade Själlands karta. Man ansträngde tanken för att tränga igenom äng-ljudet och hela kroppen rycktes med som i en stor spasm och det blev en plump mitt på Magellaus namn, en plump med sexton ben och tre pannspröt. Jag vill gå fram och kyssa lärarinnan på hennes varma, vibrerande mun. Ge henne prästkragsknoppar, morötter och tre kaniner. Tala vid henne om det vidlyftiga oceanien. Nej nu går hon ner och säger ”timmen slut” men nu kunde timmen vara tre år. ”Stå upp” vi sjunga med munnarna rakt fram och litet på sned mot flickor och pojkar och läpparnas friska kött öppna sig då: mässa saftfyllt: ”Så vill min själ!” och Anni, Ruth, Lisa, Lorid Du! Dig som min själ älskar på en ö i oceanien, frigjorde då som böljande klänningsklädd själ ransonernas urgamla psalm ur orgeln: ”Tack för idag” ”slut för idag,” klaff, klapper, marsch fram genom livet i all outtömlighet. Torr kretsar kritan i dörrarnas drag.

Harry Martinsons skolgång

 

Plats Tidsperiod

Gillesnäs (”Vilnäs”) Mars 1912 – juni 1913

Näbbeboda småskola (Alma Olsson) 19 mars 1912 t o m vt 1913

Alltidhult (”Tollene”) Juni 1913 – aug 1914

Alltidhults folkskola (Alma Nilsson, ht)

Näbbeboda (”Norda”) Aug 1914 – 1915-06-04

Näbbeboda folkskola (Karl J Staaf) 9 okt 1914 t o m vt 1915

Mjönäs 1915-06-04 – våren 1916

Mjönäs folkskola 9 nov 1915 – 6 apr 1916

Åldersdomshemmet i Jämshög 1916-10-07 – 1917-07-02

Jämshögs folkskola (Edvin Johansson) 1916-10-09 – 1917-06-20

Rune Liljenrud

Månadens Martinson

– i januari månad 2012

Barnet

Barnet trycker sig mot rutan
och ser änglarnas snö komma,
och höjer glädjerop på glädjerop.
Men snön faller timma efter timma

och barnet somnar.

Harry Martinson,
Spektrum 1932, nr 2

 

Månadens Martinson

– i december månad 2011

 

Övertalning

 

Inget skrämmande i berget, mitt barn.

Inget skrämmande i skuggorna omkring oss.

Inget skrämmande i enarna som hasta efter oss.

Det är bara natten, inget skrämmande.

Lilla handen i min hand.

Det blir så när det blir natt, barn.

 

Clarté, 1930

 

Personlig kommentar:

Jag tror att människans behov av tröst är oändligt, och att vi lyckliga som lever läsande kan finna en betydande del av den trösten i litteraturen. Ovanstående lilla dikt, som först publicerades i Clarté sommaren 1930, ”med tröst för ett barn i skogen”, stöter jag på i Ingvar Holms bok Harry Martinson i målarnas mitt. Enkelheten och det direkta, okonstlade tilltalet i dikten rör vid mitt inre.

Man ser skuggorna, och skälver till. Då räcker Martinson fram en hand och säger: Jag vet, det är så här det här.

Och man kan i alla fall gå vidare med verklighetens fasta mark under fötterna.

Man skälver till, och blir starkare. Ja, natten finns, men också en hand att hålla i. Skuggorna finns, men är inte farliga. Inga falska, lugnande besked. Ingen skönmålning som flagnar vid första vindpust. Se där en av Harry Martinsons många storheter – han talar alltid sanning, men ur ett varmt och omhuldande hjärta.

Carina Karlsson

Månadens Martinson

– i november månad 2011

 

 

 

Senhöstregnet far genom svartnande slånsnår.

De river emot som de kan

på åkerns lilla granitkobbe.

Där stenröset kalnat fram

silar de vinande med sina taggris

de allt kallare regnens november.

 

 

Harry Martinson: Ur TUVOR, 1973

 

(Nyutgåva 2011, med förord av Stefan Edman)

Månadens Martinson

– i oktober månad 2011

 

Kantarellerna

Foto: Marie Saxin 
Det är kantarelliskt gulrusigt
att leva någon dag
som i längst förgångna 
spånkorgshöstar.
Ändå är de här.
De har vandrat i vid ring.
En återkomstens livslust
drar uppsluppet genom vår skog.
Det jordtillvända solskenet
ger oss plötsligt ärende bort
till vårt eget älskade land.
Vi går ut på gångstigsforskning.       
Harry Martinson: Ur de tusen dikternas bok
 
 

Månadens Martinson

– i september månad 2011 av Åke Widfeldt

 

I allt för klara rymder blickar skräcken

och genomskådar utan tankar allt.

Till skänks är rymdens glasigt klara död.

Till skänks är tomheten som underlättar

det meningslösas genomsiktlighet.

 

Till skänks har skräcken likt en stjärna blänkt.

Min vän, du vet för mycket utan att ha tänkt.

 

Med klarhet utan gräns har rymdens hav

när du i sömnen låg din illusion förkrossat

och skräckens eget ljus som sol framblossat.

 

Sång 74 ur Aniara, (1956)

 

Personlig kommentar:

I ett samtal med journalisten Elly Jannes sade Harry Martinson att denna dikt var den hemskaste i Aniara. Just människans oförmåga att verkligen tänka efter och begrunda tillvaron berörde honom djupt. En stor del av vårt ”vetande” består av ytliga kunskaper som inte förankrats i tankevärlden eller vårt känsloliv. Vi behöver verkligen inse ”konsekvenserna av den verklighet vi lever i” och det klarar vi inte av utan ett aktivt tänkande.

Utan dessa tankar är vi utlämnade åt skräcken som likt en kall sol lyser genom en glasklar rymd över sovande tanklösa människor. I vår inbillade kunskapsvärld tror vi oss genomskåda allt – allt är genomskinligt och kan analyseras. Men – som Clive Staples Lewis har uttryckt det – ”en fullkomligt genomskinlig värld är en osynlig värld. Att ’genomskåda’ allt är detsamma som att inte se”. Eller med Martinsons ord: ”det meningslösas genomsiktlighet”.

Åke Widfeldt

Månadens Martinson

– i augusti månad 2011 av Lena Havland-Erlandson

Gå i båt

Till att avveckla sig skall man alltid vara beredd.

Att tackla av sin rigg, att packa in seglen.

Vara inställd på vågornas sömnsång och på att huggas upp av havet.

Skeppets själ skall en gång lämna skeppet i en liten båt i passaden.

Då ska matrosen vara med,

skrämd och blottställd, men beredd

för en längre och mörkare färd.

Ingenting har sagts ingen har vågat fråga.

Kompassen en annan.

Havet ovisshet.

Kanske finnes en okänd ö.

 

Ur Längs ekots stigar (1978)

 

Om sommaren

Om sommaren är ingen ko på isen

Och blå åskmolnsbär finns att plocka i skogen.

Smultronet blöder mot tungan utan blodsmak.

Då är livet fullt sysselsatt

Med att vara vad det är: ett paradisförsök.

Ur Längs ekots stigar (1978)

Personlig kommentar:

För en tid sedan fann jag min fars fint inbundna årgång av tidningen Spektrum från 1932. Bläddrade i den på måfå och upp föll Riwkins porträtt av Harry Martinson där han tittar upp under lugg.

Far var 24 år och hade valt att binda in årgången av de unga tänkande som under mellankrigstiden gav ut sina bilder av samtiden. Alla var unga, tror att de var under trettio de flesta. Harry Martinson var 28 år. Alla kom de att påverka med sina ord.

Inför inträdet i sommaren finner jag i Längs ekots stigar, dikter utgivna i urval av Georg Svensson och Ingrid Martinson 1978 , ett par dikter som talar till mig just nu med både mörker och ljus.

Lena Havland-Erlandson

 

 

Månadens Martinson

– i juli månad 2011 av Bengt af Klintberg

Granarna ljusa

En tid i juni står granskogarna salladsljusa;

överfulla av guldgröna årsskott

lyser de gladare än lövskogarna.

Då doftar av vårlig mjällhet

den yttersta grankvisten i kådans ungdom

innan den hårdnar till granris, gravris.

 

Ljus är den tid då granen pryder sig själv.

Då granen själv står i högtid med ljusa kläder.

 

Ur diktsamlingen Gräsen i Thule (1958)

 

Detta är inte bara en alldeles ljuvlig dikt, det är också en dikt som lockar till kulturhistoriska kommentarer. När Martinson beskriver granskotten som salladsljusa är det en träffande färgassociation men också en påminnelse om att de syrligt smakande skotten faktiskt har tillvaratagits, tillsammans med harsyra, som ett slags skogens sallad.

Seden att lägga ut granris vid begravningar har satt åtskilliga spår i den svenska poesin, t.ex. hos Birger Sjöberg när han diktar om ”bleka dödens minut, / då med granris min port blir prydd”. Raden ”Ljus är den tid då granen pryder sig själv” syftar naturligtvis på att det finns en annan tid på året då vi människor pryder granen, nämligen julen.

Bengt af Klintberg

Ur Bengt af Klintbergs föredrag 2011-05-07 i samband med Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsviks folkhögskola.

 

Månadens Martinson

– i juni månad 2011 av Disa Lundgren

 

Den lille lyssnaren”Jag var liten i lyssnandets dagar” – så börjar dikten Lyssnare i samlingen Nomad från 1931, och så fortsätter dikten med fragment ur de eländesberättelser den lille lyssnaren fick höra om förmenta synder, om pigan som trampade på brödet, om spetälsk kärrsäd, om den beska mjöldrygan.

Katten spann

och elden brann

visserligen, men dikten avslutas med de hjärtskärande orden

”Jag frös vid min barndoms härd”.

 

Som en motvikt till denna kalla härd står värmen i dikten Omslutet ur Dikter om ljus och mörker” från 1971:

”Vi satt på fjädervagnen med de vackersnickrade ekrarna.

Höstkväll på den smala vägen mellan skogsgömda fält.

Månen just uppstigen mellan åkerlapparna

i den gulnade hästhavrens tid.

Den stora tidspiskan var inte uppfunnen.

Framtiden var mera en dunkel och ouppfylld saga än ett mål.

Vi halvdrömde nästan vår färd medan vi for.

Satt tyst mellan Olga och Alma.

Deras schalvärme, deras närvaro i allt som i denna stund var,

mumlade melodiskt en trygghet i skogar begraven,

att där bevaras hos ett sus

alltid hörbart i minnet av den saktgående vagnen.

Evigt minnesvärd den resan

alltid för erinringens kärlek ett outnötbart fynd.”

Man önskar, att det är samma lilla barn, som frös vid sin barndoms kalla härd, men som nu sitter i denna fjädervagn, trygg mellan de två pigorna Olga och Alma – kanske två av ”barndomens pigor”? – omsvept av deras ”schalvärme”, detta nyskapade ord, som utstrålar sådan värme och hemtamhet. Allt är vackert och stilla – de ”vackersnickrade” (ännu ett underbart nyord!) hjulekrarna, skogsgömda fält, den uppstigande månen, den ”saktgående” fjädervagnen – allt andas trygghet, närhet, lugn. ”Den stora tidspiskan var inte uppfunnen.” Man hade tid och lov att färdas långsamt, att halvdrömma, att ”låta morgondagen ha nog av sin plåga”.

Man läser dikten, vaggas till ro i den lätt gungande fjädervagnen, omsveps av den trygghet och stillhet, som dikten så starkt förmedlar, och tror sig ana, att detta blev till ett minne att återvända till, att värmas av livet igenom. Och slutraderna visar, att så var det:

”Evigt minnesvärd den resan

alltid i erinringens kärlek ett outnötbart fynd.”

Kanske var det minnet av sådana ”schalomsvepta”, varma stunder som gjorde, att Harry Martinson trots allt kunde se tillbaka på sin barndom och teckna den så ljust, som han gör i Nässlorna blomma – trots alla upprörande och kärlekslösa erfarenheter han måste ha burit med sig från sina rotlösa barnaår? En stunds närhet och ”schalvärme” inklämd på en fjädervagn mellan två pigor – det är en skatt att bära med sig genom livet!

Disa Lundgren

 Månadens Martinson

– i maj månad 2011 av Carina Karlsson

Ur skaparkamrar som stod djurens nära.Om stegvis eller slumpvis vet vi inte

steg människan fram vid någon namnlös flod

som inte ens är mytisk, bara glömd.

 

Vi älskar gissa var det landet låg,

att finna spår av strömmar som förenats

men de är fångna djupt i mörka berg

vi hör ej mer de floder som förstenats.

 

Ur De tusen dikternas bok (1978)

 

Personlig kommentar:

I samlingen De tusen dikternas bok, under avdelningen Längs ekots stigar 1978, hittar jag ovanstående dikt. Precis när jag behöver den som mest står den fram bland boksidorna och säger: tveka inte! Var levande!

Det är lätt att sätta sin tilltro till vetenskap, teknik, utveckling, ett konstgjort ljus över människorna dygnet runt. Det är lätt att tro på de röster som ropar som högst. Men sanningen om oss själva hittar vi inte där. Jag tror det är just det Harry Martinson vill säga oss här. Den namnlösa floden är inte mytisk, det är enklare än så. Den finns, men vi har glömt den. Inuti de mörka bergen måste vi leta oss för att finna spår av vårt ursprung.

Om de mörka bergen vet vi ingenting, där lyser inte det konstgjorda ljuset, men som Martinson säger, när vi står djuren nära då står vi också nära våra skaparkamrar. Det gäller att glömma det vi vet, för att kunna minnas den namnlösa floden där människan en gång steg fram.

Längs de förstenade floderna som vi inte längre hör driver paradoxalt nog också vårt hopp. När vi vågar tro att det är så mycket enklare än vi kunnat föreställa oss att hitta tillbaka till oss själva, att vi helt enkelt har glömt, och att diktare som Harry Martinson kan ge oss minnet tillbaka, då strömmar floderna fram ur de mörka bergen igen.

 

Carina Karlsson

Månadens Martinson

– i april månad 2011 av Staffan Annebäck

 

…han hade ett metermått varmed han mätte fadern, ett fotmått varmed han mätte systrarna, ett decimetermått varmed han mätte drängarna, ett centimetermått varmed han mätte pigorna, ett millimetermått varmed han mätte kommunalbarn….

 

…bestod hon mest av bröst stora som de största höganäskrusen, en nederdel av en svullbulig mage, ett par kuddliknande länder, en katastrof av fysisk utvidgning, de väldiga men svaga benen nedtill instuckna i ett par flata säckvävstofflor uppbar ofantligheten. Endast håret var ännu en saga. Hon kunde ha lindat de två jätteflätorna omkring sig. Som två jätteålar ur urtidsfloden in i denna väldiga jättekropp satt småsinthetens näbbmus som konung på själens tron…

 

Ur Nässlorna blomma (1935)

 

Personlig kommentar

 

När jag läste Nässlorna blomma första gången för över fyrtio år sedan minns jag att jag blev starkt berörd av den totala utsattheten, känslokylan och bristen på medmänsklighet. När jag nyligen läste om boken finns den upplevelsen kvar, men det som fängslar lika mycket är Martinsons eminenta förmåga att hantera språket. Utsattheten, graderingen av människovärde beskriver han på ett så drastiskt sätt att det inte kan bli tydligare. Personteckningarna med sitt natur- och jordnära betraktelsesätt gör att man kan se personen framför sig. Det finns också ett stänk av humor som gör allt det svarta och svåra mer uthärdligt. Den poetiska undertonen och naturlyriken finns där hela tiden. Det som också sitter kvar efter att ånyo ha läst boken är Martinsons nyordsbildningar. Man kan finna ord som svulbulig, otrivas, finskryt. Orden fångar så exakt känslan, stämningen i den aktuella situationen. Det måste ha varit nyskapande och kanske lite kontroversiellt på sin tid.

 

Staffan Annebäck

 

 

Månadens Martinson

– i mars månad 2011 av Ingemar Lönnbom

Hur översätter man Martinson? Redan att göra om diktverket Aniara till en opera liknades på 1950-talet vid att koka ner en oxe till en buljongtärning, och då handlade det bara om att ”översätta” Martinson-svenska till libretto-svenska. Hur svårt ska det då inte vara att översätta Martinsons betydelsemängda och vackra idiom till ett annat språk, och dessutom göra det med ett material som är upp till 80 år gammalt. Robin Fulton antog utmaningen, och för detta måste han få ett stort erkännande. Antologin ”Chickweed wintergreen” är en kulturhändelse av rang. Den ger dessutom oss som har gott om kontakter på andra sidan Atlanten en möjlighet att introducera vår favoritförfattare för släktingar och vänner som inte förstår svenska så bra.

För den som aldrig har ställts inför uppgiften att översätta lyrik, kan det kanske vara lärorikt att studera några av de problem som kan dyka upp. Låt oss göra ett litet experiment med titeldikten ur antologin. Först Martinsons ursprungsversion:

Skogsstjärnorna frodas aldrig.

De bara reder sig

med karg nätthet i mossan.

De är spensliga,

men veta ingenting om den söta vekhet

du vill tillskylla sommaren.

Det spensligas bestämdhet

är inte mindre än ekens.

Den här dikten är, som jag ser det, ett fint exempel på Martinsons minimalistiska lyrik, där en filosofisk idé illustreras av en bild hämtad från naturen. Eftersom det ligger så stor omsorg nedlagd i varje ord, krävs också att översättaren gör ett varsamt val när denne dels ska översätta själva grundtanken med dikten (med risk att hamna rejält snett om tolkningen är felaktig) och dels vara trogen mot den stämning som orden lockar fram genom de associationer som läsaren omedvetet lägger till. Nyckelord är i det här fallet verb och adjektiv: frodas (aldrig), reder sig, spensliga, vekhet, bestämdhet.

Vad händer då om man helt bortser från kravet att överväga grundtanke, stämning, ordmusik och i stället mekaniskt översätter dikten utan närmare reflektion. Jag kan inte motstå frestelsen att låta bearbeta dikten i det automatiska översättningsprogram som tillhandahålls på nätet av sökmotorjätten Google. Detta blir resultatet:

 

Chickweed thrives never.

They just settle down

with barren nights in the moss.

They are slender,

but know nothing about the sweet mellowness

To tillskylla summer.

The slender definiteness

is not less than the oak.

 

Resultatet blir nästan begripligt (ordföljden blir stundom fel, ordet ”nätthet” tolkas som ”nätter” och ordet ”tillskylla” saknas i programmets ordlista och förblir oöversatt). Nu kan vi komma översättarens hemlighet på spåren genom att jämföra denna maskinellt översatta dikt med den översättning som Robin Fulton har gjort:

 

Never luxuriates.

Yet manages, sparingly

and neatly in the moss.

The flowers are delicate

but know nothing of the sweet pliancy

you would foist on summer.

The determination of the fragile

is no less than that of the oak

 

Översättaren väljer att inte använda ”thrives” för att beskriva vad skogsstjärnan inte gör. Skälet till detta inser man om man slår upp thrives i den engelska ordboken, för där står att ordet också betyder ”trivs”. Det måste alltså kasseras av den rättänkande översättaren. I stället väljer han alltså ”luxuriates” som är ett ovanligare ord, men som har bibetydelsen njuta.

”The slender definiteness” i direktöversättningen får ett helt annat uttryck när det i den slutliga publicerade översättningen blir ”The determination of the fragile”.

Så fortsätter översättaren, ord efter ord. Väger på guldvåg för att om möjligt se till att associationer och innebörd stämmer så bra det är möjligt. Likt målaren som ibland tar några steg bakåt för att betrakta målningen på staffliet, måste översättaren ibland ta en titt på helheten och kanske byta ut ett ord ännu en gång för att hamna rätt.

Direktöversättningar av lyrik har små förutsättningar att få ett lyckat resultat. Om vi till sist gör experimentet att låta samma översättningsprogram bearbeta Fultons engelska översättning och göra svenska av den igen blir resultatet:

 

Aldrig luxuriates.

Ändå lyckas, sparsamt

och prydligt i mossan.

Blommorna är känsliga

men vet ingenting om den söta vekhet

du skulle pracka på sommaren.

Fastställandet av känsliga

är inte mindre än ek

 

Nej, vi får inte Martinson åter. I stället visar maskinen än en gång sin underlägsenhet. Ordet ”luxuriates” finns inte i ordlistan. Uttrycket ”foist on” får den grova översättningen ”pracka på”, vilket har en helt annan klang än ”tillskylla” i ursprungsdikten. Men ”söta vekhet” får vi behålla!

 

Ingemar Lönnbom

 

 

Månadens Martinson

 

– i februari månad 2011 av Bengt Bejmar

Skolsalen

Under höga järnkaminen
blinkade björkvedselden
genom luckans sex små fönster av glimmerblad.

Den uppvärmde som en verklig vän
av plåt och gjutjärn från Norrahammars bruk
det kunskapsrika rummet ända fram till katedern.
Lärjungarna skrev under tystnad
sig allt längre in
i det sakta och noga förbättrade vetandet.
Genom köldfönstren lyste snöns
nyutbredda vithet in från vinteråsarna.

Det var livets eget vita och oskrivna blad
som kallt sken in.

Ur Längs ekots stigar (1978)

 

Personlig kommentar:

Verklighetens skolsal fanns i Näbbeboda skola,
dit Harry gick ”hem” och där det fanns en lärare som
inte var av denna världen. Han var av Västergötland.
Han hette Stav. (Nässlorna Blomma) Dikten börjar
med järnkaminen, om denna skriver Harry Martinson i
Svärmare och harkrank, Stav går och känner på den
kallnande kaminen och säger ”Här är kallt, barn, ta
och öppna fönstren mot Stilla havet!” Vi göra så eller
lägga vi in några små vedfång av de väldiga
douglasgranarna i Brittiska Columbia. Dikten avslutas
med, genom köldfönstren lyste snöns nyutbredda vithet
in från vinteråsarna. Vintern 1915 då Harry gick i
Näbbeboda skola är omtalad som den snörikaste vinter
som varit i denna trakt. När jag guidar besökare i
”författarbygden” stannar vi till vid Näbbeboda skola.
Och att få gå in där, berätta om Harry och lärare Stav,
läsa dikten om ”skolsalen” det är för mig Harry Martinson.

Bengt Bejmar

Kölden hårdnar till, fientligt blå.

Klätt i frostens nålar pinas skogens ris.

Månadens Martinson– i januari månad 2011, med kommentar av Gunilla Aldén

Vinterhat

Kölden hårdnar till, fientligt blå.

Klätt i frostens nålar pinas skogens ris.

Torr och död som halm syns vassen stå

i ett glashårt skruvstäd klämd i vinterns is.

 

Vagnen, 1960

 

Januari

Den snöfallande himmelen

fortsätter med den omständliga nedpackningen.

Nu kommer vi att förvaras till våren.

Drivorna växer till fönsterhöjd.

Bakom tjugondagsknuten tittar kylan fram

med frusen talg i blicken.

 

Gräsen i Thule, 1958

 

Personlig kommentar:

Harry Martinson var en sommarmänniska. Han skrev sina flesta sommardikter på vintern. Han tyckte inte om vintern och längtade alltid till sommaren. Martinsons vinterdikter kan vara mycket vackra men uttrycker knappast någon kärlek eller längtan till vintern. Och de skrevs förmodligen inte på sommaren.

Det är ovanligt lätt att känna sympati med Harrys vinterhat, när jag nu i veckan före jul ska välja ett tema för Månadens Martinson i januari. Ett massivt snötäcke har lagt sig över sjön Halen och Boafalls backar. Snön yr och det biter i kinderna när man pulsar fram i snön, som når högt över anklarna. Katten sitter på trappan och tittar lystet på de hungriga småfåglarna, som flockas vid fågelbordet.

I en krönika i veckotidningen ”Idun” nr 9, 1948 skriver Harry Martinson om den svenska vintern och dess vedermödor mycket uttrycksfullt och irriterat eller snarare ilsket. ”Ibland tycker man att varenda människa i Skandinavien borde ha diplom för att hon står ut med vintrar som är en enda lång räcka av motsägelser mellan slask och köld. … Vem hatar inte de långa utdragna slashasiga gråvintrarna som för månader i taget tränga sig in mellan de sällsynta soliga vinterklarveckorna?!!!

Man säger att vi har en vinter om året. Det är fel. Vi har minst tolv. Minst tolv gånger i rad tror vi att det blir vår, men varje gång lägger vintern ut en ny slaskig snöbana framför oss att gå och klaffsa i. En italienare skulle få bråck och en fransman skulle väl bli ett psykiatriskt fall, om de på detta sätt varje år skulle vara tvungna att sjaska, klaffsa, flåsa, skovla och skyffla sig fram till våren.

Nej, om den subarktiska människans brist på spiritualitet och gestikulation ha vi vid det här laget fått höra nog. Det är inte så lätt att gestikulera sydländskt när man går klädd i plagg som liknasovsäckar med ärmar på och med tjocka tumvantar som likna smärre hösäckar.

Någon särdeles fin gång kan man inte heller prestera i snödrivor eller i klaffs-kloffsbalanserandet mellan pölarna i modd. Det är ju inte alla som bor vid huvudgator i huvudstaden. För övrigt är även städernas vintrar deprimerande här i Norden. Tänk bara på senvintrarnas gatubilder med deras smutsfärgade moddvallar och ett vägslask som liknar kalops.

Det är en prestation bara att övervintra och överleva i ett sådant klimat. Det finns nationer av patenterad spiritualitet som skulle lyckas rätt dåligt med den saken. Vi ser dem mest turista här om somrarna, men då reder sig lite var.

Den svenska espriten ligger, enligt ett franskt uttalande, i spirituosan. Det är ungefär lika kvickt som att säga att hemligheten med det ungerska sättet att vara, skulle ligga i paprikan.”

Gunilla Aldén

Tillika vinterhatare

Månadens Martinson

– i oktober månad 2006

Den stora sorgen

Naturens lagar är redan på väg

att ställa oss alla mot väggen.

Den väggen är lag av naturen.

Den saknar evangelium.

Den stora sorgen måste vi alla dela.

Då blir den möjlig att bära.

Den stora sorgen är den stora omsorgen.

Den måste vi alla lära.

 

Det finns bland alla bör och borde

ett måste för alla.

Alla måste lära att sörja för världen.

 

När mänskan nu fått makt nog

att ställa till världssorg

då är tiden inne

att bota världssorg i tid

innan all naturen blir

sorgebarnet för alla.

 

Detta kallas omsorg i tid.

Den verkliga sorgen

som i tid ser och inser.

 

 

Ur Dikter om ljus och mörker (1971)

Personlig kommentar: ”Att bota världssorg i tid” Den här dikten ser jag som en sammanfattning av Harry Martinsons långa engagemang i kampen mot den miljöförstöring som han så tidigt såg. Forskarna är i dag i allt högre grad eniga om att vi nu börjar bli ”ställda mot väggen” sedan utsläppen av växthusgaser ökat lavinartat. ”Vakna!” löd nyligen rubriken på en artikel i en av våra större dagstidningar. Den handlade om klimatforskarnas allt tydligare varningar för de ödesdigra effekter som höjningen av jordens medeltemperatur medför. Och andra forskare har i år konstaterat att de allt kraftigare orkanerna är människans fel. Har vi nu nått den tid då ”all naturen blir sorgebarnet för alla”? Har vi glömt bort att lyssna på dem som kräver ”omsorg i tid”? Åke Widfeldt
Månadens Martinson– i november månad 2006 Harry Martinson har skrivit många psalmtexter. En finns i den nuvarande Svenska psalmboken (202) och den röstades år 2000 fram som den mest älskade psalmen. I förslaget till Sv psalmboken 1986 fanns också en Harry Martinson-psalm med texten hämtad ur Aniara.I Dikter om ljus och mörker (1971) finns dikten PsalmDöd skapelse grundlade världenoch levande skapelse fördetillsammans de ämnen och saftersom solen med värme berörde.Den yttersta skapelsehärdenvet ingen, ej var den sig gömdeej hur den i gåtfulla världsrumsin gåta förstod och bedömde.Om tidernas ursprungsgestaltningtar tusen av år att ens fråga.Nu gäller det modet att levaatt död och förgängelse vågaatt plötsligt när ingenting stämmerse löftenas grunder försvinna.Att ställd inför kraven som skrämmersin tillförsikt söka och vinna.
Personlig kommentar: Denna dikt blev år 1972 tonsatt av Hans Eklund och illustrerad genom linoleumsnitt av Lars Lindeberg. 13 konstnärer ur Konstnärshusets grafikgrupp arrangerade en utställning med dikt, bild och musik. Tolv vinjetter ur Dikter om ljus och mörker spelades in i radiohuset oktober 1972 med Börje Mårelius flöjt, Gideon Roehr viola, Thorsten Sjögren kontrabas och Gun Arvidsson recitation. Hans Eklund komponerade musiken till dikterna och de grafiska bladen. Produktionen skedde i samarbete mellan Konstnärshusets Grafikgrupp och Rikskonserter. Omslaget till skivan Caprice RIKS LP 42 är en etsning av Birgitta Lundberg, som tolkar Harry Martinsons dikt Flyktingen. Hans Eklund skriver att det allra roligaste var Harry Martinsons reaktion på initiativ och resultat: ”Det här var den finaste hyllning jag någonsin fått i hela mitt liv”. Förutom Psalm och Flyktingen finns i detta album också dikterna Sommarpsalm, Det inre ljuset, Sista lasset, Om regnbågar, Hårt åskväder, Drömmen i linden, Fågeln i Fenixklockan, Maneten, Vadarödlan och Harpyrorna. Att få Harry Martinson i samspel mellan tre konstarter – dikt, bild och musik – ger stor högtid! Rune Liljenrud
Månadens Martinson– i december månad 2006Tystnadens sanningarEnskilt och i tystnad.Antingen finns de däreller finns de inte.Man kan inte se dem.Då vore det lätt.De är betydelsefullajust emedan de inte bygger på replik eller motstöt.De bygger på den sanning du har i dig självoch den ärlighet med vilken du känner din tystnad.I längden är det de som är avgörande i alla små rumi det oändliga antalet små kammare i alla land.Ur Dikter om ljus och mörker (1971)
Personlig kommentar:Mitt i julstressen med köpfrossa och hysteri märks tydligare behovet av en stilla reflektion, en kontemplation eller meditation som motvikt för att uppnå balansen. Hur kan det komma sig att en högtid som ursprungligen var tänkt att ge mänskligheten frid och dessutom styrka inför ett nytt år, vänts till sin motsats? I religionskrigens förlorade värld tycks heller inte kyrkan med sitt julevangelium och annat ha något verkningsfullt botemedel. Snarare är det nog just vår egen inre andlighet som vi til syvende og sidst har att förlita oss till.Monika Adamson Lindqvist
Månadens Martinson1-07
– i januari månad 2007 Han höll upp årorna ett slag och dröjde under inverkan av ett infall. Han hade fått lust att svära. Han skulle svära här och höra djävulsorden. Han såg sig om. Det var tillräckligt ljust. Alldeles dager. Så svor han.
– Djää och djäv och djäve och djävel och djäääävelen. Bättre kunde han, ja, fy djävelen, bättre kunde han. Han drog ut djääävelen som han tyckte till flera meters längd. Djävulen blev en obegränsad bälg som man kunde dra ut i det oändliga så långt andan räckte, då gjorde han ett kort uppehåll mitt i ett djävels-ä, ty djävelen var ännu för kort, och fortsatte så till djävulens springande punkt: äv. Sen kom djävulens svans: elen.
Ur Nässlorna blomma (1935)
 Personlig kommentar: Martin i Nässlorna blomma har fått infallet att ro ut på insjön en dimmig morgon. Här talar, ropar och sjunger han högt för sig själv och prövar språket utan hämningar. Exemplet är valt på måfå ur denna roman som för mig är den som sannast beskriver hur det är att vara barn. Det beror antagligen på att författaren är så ärlig: här finns både frånstötande och vinnande personlighetsdrag hos huvudpersonen. Min egen barndom var naturligtvis väsensskild från Harry Martinsons, ändå känner jag igen mig i det sökande och utanförskap som man även som ganska liten kan uppleva. Även jag ropade högt och provade orden och rösten så det skallade bland de småländska granarna men fick av de vuxna och förståndiga genast veta att mitt ropande skulle framkalla regn!
Ingemar Lönnbom
Månadens Martinson2-071-07– i februari månad 2007Bokland Tänk dig världen som en läsesal.Där finns livets bok så rik på bladsom en lövskog i ett sommarland. Lägg därtill ett bergland, lagens bok,lagens tavlor, sten från Sinaioch ett kilskriftkunnigt Babylon.Vem kan läsa sig till kunskap nog.Vilkens flit kan liknas vid en handsom kan genombläddra livets skog.Outtömlig ter sig gåtans bokoch oändlig läsning återstår.Ur Boken i vårt hjärta (1969)
Personlig kommentar: Här möter vi Martinsons bildspråk och mångfaldlivets bok så rik på blad som en lövskog i ett sommarland. Hans önskan är att vi skall läsa i naturen livets skogoch ur bibeln gåtans bok, kanske tänker han här tillbaka påden skola i Näbbeboda som han gick hem till och där grundenlades till den kunskap nog som genom hans författarskaphar givit oss oändlig läsning. Bengt Bejmar
Månadens Martinson3-07– i mars månad 2007 Till IsagelKom och hämta hem mig till din stjärna,
den som härligt brinner djupt i dig.
Med din närhet för du hit det fjärrna
från en inre kust fördold i dig.Blodet hårt i tinningarna hamrar
varje gång min tanke rör vid dig.
Jag har väntat tyst i tusen kamrar
på att du skall pånyttföda mig.Föd mig inåt, inåt ifrån världen.
Föd mig inåt ned till djupa hav.
I din inre rymd finns hjärtats stjärna
föd mig inåt, hän från tid och grav.Ur Vagnen (1960)
Personlig kommentar:
En dikt för alla tider, men särskilt nu.

Ingegerd Bodner
Månadens Martinson 4-07– i april månad 2007 JAPANSK MÅLNING Maruyama En spenslig bro på höga styltor vajar. Dess bambu knäar till när bonden går. En snövit hästsvans hänger långt i fjärran. Det är ett vattenfall i Sugibergen.
Personlig kommentar:
Jag är väldigt svag för den österländskt inspirerade Martinson som med små medel skapar stor effekt. Utan att tappa bort sig själv eller bli ängsligt effektsökande hittar han de rätta nyanserna. En kort dikt som fångar konstverkets evighetslånga ögonblick. Denna dikt ur samlingen Cikada från 1953 är en av de dikter som Martinson skrev till japanska konstverk. Maruyama Okyo var verksam under sjuttonhundratalets andra hälft och förgrundsfigur i den inflytelserika Maruyamaskolan i japansk konst. Sugibergen som dyker upp i sista raden är troligen de berg som kallas Hiei-zan, som är kända för sin rika förekomst av japans ceder, sugi.Paulina Helgeson
Månadens Martinson 5-07 – i maj månad 2007 Det var inte hett i eldrummen, ty vintern var kallstormig och isande.
Ventilationerna överkräkte oss från däcken med kaskader av oförfalskad köld. Vad som härskade i eldrummen den vintern var fastmer en ändlös grämelse över att man inte kunde hålla ångan, över att få köra med halvsvultna pannor, i vilkas fyrgångar de gasaktiga lågorna dansade som ett blåaktigt dött fladder över stybben, denna sorgsvarta stybb, som låg där inne och pyrde och rykte som en slö dynghög på ett gods mitt i Preussen.
Det var ett inferno liktydigt när det inte vill brinna i skärselden.
På alla Europas gränshav, från Algeriet till Östersjön, drogos vi den
vintern med skadeståndskolen från Ruhr.
Vi blevo inte religiösa på dem.
 Ur Kap Farväl (1933)
Personlig kommentar: Man kan leta upp sina martinsonfavoriter med omsorg. Eller man kan på måfå slå upp vilken sida som helst i reseböckerna Kap Farväl eller Resor utan mål. Och på varje rad drabbas av energin. Kraften laddar språket som en dynamo. Bilderna återger exakt fysikaliska synligheter, och i samma ögonblick framträder människornas känslor, ”vi”, eldarna.Här syns efterkrigstidens katastrof i några få till synes slängiga meningar. Och lägg märke bitskheten i den teologiska observationen: infernot av skärselden som inte vill brinna av ”skadeståndskolen” från Ruhr – som man inte blir religiös på.Mellan språk och människa finns ingen demarkationslinje, orden tycks stiga rakt ur blodomloppet, allt är sett, upplevt, inhämtat och utgivet, det är helt makalöst: vem var egentligen denne Orfeus på gränshaven? Mitt liv räcker inte till för att bli färdig med Martinson.Agneta Pleijel
Månadens Martinson6-07– i juni månad 2007Sinnenas sommarlek Man kan på goda grunder anta att dofterna helt enkelt är blommornas tankar. Vi har visserligen ännu inte lyckats översätta dessa tankar till att likna våra, men näsan har sina aningar. Den vet, eller låt oss säga den anar, att en sommaräng är lika rik på tankesätt och drömmar som ett gott bibliotek är rikt på tankar och drömmar uttryckta i tecken och ord. En gång kände jag hur en violbukett med sin doft framsade en fyraradig strof så vacker och egendomlig att jag inte förmådde fånga den i ord. Jag kände bara att den alltid kommer att finnas kvar, som en oskriven dofternas dikt om violens liv och villkor. Utdrag ur Utsikt från en grästuva (1963)
Personlig kommentar: Harry Martinsons naturskildringar är mästerliga, vilket gör det svårt att välja ut någon specifik för att rätt tolka en prunkande sommarmånad. I Naturessäer, som ingår som åttonde delen i utgåvan av Harry Martinsons samlade verk, finns Svärmare och harkrank, Midsommardalen, Det enkla och det svåra samt Utsikt från en grästuva. Alla dessa naturskildringar kan läsas med största behållning nu i den sköna sommarens tid. Harry Martinson är ödmjuk inför vad han upplever i naturen och han är stor nog att erkänna att han ”inte förmådde fånga den i ord”. Detta är något som jag beundrar hos Harry Martinson, ödmjukheten i hans enormt stora kunnande i ”ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”, som Nobelprismotiveringen lyder. Låt oss nu med Harry Martinson ”anta att dofterna helt enkelt är blommornas tankar” och ta till oss de goda tankarna. Rune Liljenrud
Månadens Martinson7-07– i juli månad 2007Sång 80 ur AniaraMitt i den brinnande solenfinns en pupill, en kärnasom med sin gåtfulla virvelgör den till kärlekens stjärna.Var gång den ser på jordenuppstår en äng och blommardag efter dag och fröarglad genom lycklig sommar.Blommorna lyfta ur markenett levande flaggspel som vaggar.Fjärilar dansa med gulaslöjor kring tistelns taggar.humlorna brumma i gräsetdär stråskuggan marken rutar.Sval leker sommarvindeni lättrörda vallmoklutar.Flyktig är lyckan – en stundensslumpvinst i soliga dagar.Långt bortom larv och grymhetlyser i sommarens hagarkärlekens sommarstjärna,midsommartidernas blomma.Vad förtjänte väl meraAtt vi bleve glada och fromma.Ur Aniara (1956)
Personlig kommentar:En av Harry Martinsons vackraste sommardikter finner man i Aniara. Det kan tyckas som en paradox, att i det stora verseposet om världsrymden återfinna en av de mest jordiska dikterna. Men vid närmare eftertanke är placeringen alldeles naturlig. För de människor som sedan snart tjugo år tillbaka befinner sig på sin utdragna sista resa måste saknaden efter jorden vara intensiv. Sången beskriver naturens under, hur solens strålar ger liv åt jordens blommor, växter och djur. Besjälningen i dikten är sällsynt stark; samspelet mellan solen och livet i sommarhagen framstår alldeles äkta – som om det vore upplevt på plats.För oss som är läsare och ställföreträdande resenärer blir effekten synnerligen stark när färgspelet och doftrikedomen i midsommartidens äng bildar kontrast mot den kyliga och mörka vardagen i rymden och det öde som vi vet är ofrånkomligt för goldonderns passagerare. Till att börja med förleds man kanske att tro att här följer ännu en dikt om stjärnor och himlakroppar som visar sig utanför rymdskeppets fönster: ”Mitt i den brinnande solen…” . Men snart blir man som läsare klar över att den handlar om den sol som vi är vana vid att på jorden uppleva som ljus och värme.Aniaras åttionde sång utgör en yttersta gräns i berättelsen om goldonderns färd genom kosmos. Från och med sång 81 framställs inte längre något hopp. Den kvinnliga piloten Isagel dör, diktatorn Chefone framstår som allt mer desperat och allt mer grym. Mimaroben beskriver hur det blir allt ödsligare ombord. Inredningen är sliten och ljuset har efter hand upphört att fungera. Snart är det lika ensligt inuti goldondern som i den rymd som hon obevekligen far fram igenom. Tidsangivelserna kommer tätare mor slutet, som för att ange hur tiden accelererar samtidigt som tomheten och tystnaden tätnar.Efter sång 80 är det som om jorden upphör att finnas i människornas medvetande. I Aniaras helhet blir sång 80 en metafor för det paradis hon utestängt sig själv ifrån. Läst i svit med sång 79 – ”Vi kom från Jorden, Doris land, / klenoden i vårt solsystem” – blir denna skuldtematik än mer uppenbar. Vi som ännu inte är där, för oss som njuter av livet i den nordiska sommaren är den åttionde sången en påminnelse om allt vi har och allt vi kan mista.Johan Stenström
Månadens Martinson8-07– i augusti månad 2007En sommardiktVem minns ej glaset med skedens plingelingoch lyckosaften den hallonröda.Hur fort den dog denna saligt finaoch flickhattsstämplade ljuva sommar.Vad barn förväxer sig, allvarskallnar,får vaneöron och vaneblickaroch tappar tonen från skedens plingelingi sommarkannan, i solskensglasen.(opublicerad)
Personlig kommentar: Den får mig att tänka på barndomens och tonårens somrar i Vårdinge vid sjön Sillen. Trädgårdsbordet vid flaggspelet, hammocken där mamma och pappa satt och gungade stilla. Den röda hallonsaften, som mamma gjorde av vildhallon hon plockat på tomten. Men också det vemod som pappa kände och som jag nu också har upplevt med barn och barnbarn som ”tappar tonen”, förlorar sin oskuldsfullhet och omedelbarhet och ”allvarskallnar”. Harriet Martinson
Månadens Martinson9-07– i september månad 2007 Miniatyr. Ur ”Vattnets värld”.
Vattnet multiplicerar alltid medljusets vandrande guldskatt närdet strömmar fram under ljuslek. Det slösar och visar hur mångarikedomar som helst. Hela stim av skenpengar ochrikedomar. En dagdröm dansar.Citat ur TV-programmet Vattnets värld, (från 1960-70-talen.)
Foto och personlig kommentar: Boris Engström
Månadens Martinson i september 2007 är ett bidrag från filmproducenten och fotografen Boris Engström. På 1960- och 70-talet samarbetade han med Harry Martinson i TV-program med namn som ”Myrvägar”, ”Vandring med ljus och vind”. Just det här citatet kommer från det program som fick rubriken ”Vattnets värld”. Harry Martinson tyckte om att göra ”miniatyrer”, korta inslag där svartvita stillbilder och text samspelade till en poetisk helhet. Martinsons texter har sedan varit fotografens följeslagare genom åren och flera Martinsoncitat pryder vykort signerade Boris Engström. Bilden härintill med en segelbåt på väg genom Kalmarsund nära Blå Jungfrun är ett exempel på en sådan kombination. Boris Engström håller för närvarande på att sammanställa en mängd anteckningar och annat material som blev resultatet av samarbetet kring Martinsonfilmerna. / Ingemar Lönnbom
Månadens Martinson10-07– i oktober månad 2007 Sång 13 ur Aniara. På sjätte året Aniara drog
med oförminskad fart mot Lyrans bild.
Chefsastronomen höll ett föredrag
för emigranterna om rymdens djup.
I handen höll han upp en vacker skål av glas:
Vi börjar långsamt ana att den rymd
vi färdas fram i är av annat slag
än vad vi tänkte var gång ordet rymd
på Jorden kläddes med vår fantasi.
Vi börjar ana att vår vilsegång
är ännu djupare än först vi trott
att kunskap är en blå naivitet
som ur ett tillmätt mått av tankesyn
fått den idén att Gåtan har struktur.
Vi anar nu att det vi kallar rymd
och glasklarhet kring Aniaras skrov
är ande, evig ande ogripbar
att vi förlorat oss i andens hav.Vårt rymdskepp Aniara färdas fram
i någonting som ingen hjärnskål har
och heller ingen hjärnsubstans behöver.
Hon färdas fram i någonting som är
men ej behöver vandra tankens väg:
en ande som är mer än tankens värld.
Ja, genom Gud och Död och Gåta går
vårt rymdskepp Aniara utan mål och spår.
O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:
en liten blåsa i Guds andes glas.Jag skall berätta vad jag hört om glas
och då skall ni förstå. I varje glas
som står tillräckligt länge oberört
förflyttas glasets blåsa efterhand
oändligt sakta mot en annan punkt
i glasets kropp och efter tusen år
har blåsan gjort en resa i sitt glas.På samma sätt i en oändlig rymd
där svalg av ljusårs djup sin välvning slår
kring blåsan Aniara där hon går .
Ty fastän farten som hon gör är stor
och mycket högre än en snabb planets
är hennes hastighet med rymdmått sedd
på pricken svarande mot den vi vet
att blåsan gör i denna skål av glas.*
Förskrämd av denna klarhet flyr jag frusen
från mimahallen till de röda ljusen
till danssalongen, finner Daisi där.
Jag tigger hennes räddningsfamn om möte,
jag ber om ingång i ett hårigt sköte
där dödens kalla klarhet inte är.
Där finnes livet kvar i Mimas salar
i Daisis sköte lever Doris dalar
när i varandra utan köld och fara
vi glömmer rymderna kring Aniara.Ur Aniara, (1956)
Personlig kommentar:Hösten 1955 mötte jag för första gången Harry Martinsons sätt att skriva på. Nyss fyllda 14 år läste jag Nässlorna blomma och fick en oerhört stark upplevelse både av hans livshistoria och av hans språk. Ingenstans hade jag läst någon som beskrev verkligheten så vackert och så annorlunda. Nässlorna blomma, en både svart och bedövande vacker livshistoria, där jag togs av att nässlorna trots allt blommade.Sommaren 1956 konfirmerades jag, ett par texter ur Bibeln stannade hos mig, Den ena handlade om vandringen i dödsskuggans dal, den andra berättade om att vi nu ser ljuset dunkelt såsom i en spegel men att vi skulle komma att se klart. Efterkrigstiden hade gått över i kalla kriget, som tonåring hade man börjat förstå en del av det som hänt under andra världskriget. Atombomben över Hiroshima, koncentrationsläger i Europa. Tidigt i oktober 1956 – Suezkrisen med ökad krigsrisk i mellanöstern. När Aniara kom blev det en andlös läsning för mig. En revy om människan i tid och rum. För mig handlade det aldrig om rymden utan om våra tillkortakommanden här och nu som människor på vår egen planet. Min far lät binda in mitt exemplar av Aniara med en rygg fylld av svart rymd men beströdd med gyllene stjärnor. En bok jag alltid återkommer till.Den senare delen av dikten var inget jag tog till mig som 14-åring, i mitt minne har dikten handlat om livsresan och om blåsan i Guds andes glas. Om människans förräderi mot att söka vara människa. Men liknelsen med blåsan i glaset har följt mig och gett tröst genom åren. Idag kan jag göra nerslag i Harry Martinsons stora och rika produktion för att finna en stor glädje över associationsbanorna som inte går att förutspå och som vi kanske får tacka både hans älskade folkskollärare Staf och Harry Martinsons egen bildningsgång för.Hans envisa sökande efter Gåtan, meningen med livet och efter kärlek, hans öppenhet och nyfikenhet lockar hela tiden till läsning och omläsning av Min MartinsonLena Havland-Erlandson
Månadens Martinson111-07– i november månad 2007DaggmaskenVem vördar daggmasken,odlaren djupt under gräsen i jordens mull.Han håller jorden i förvandling.Han arbetar helt fylld av mull,stum av mull och blind.Han är den undre, den nedre bondendär åkrarna klädas till skörd.Vem vördar honom,den djupe, den lugne odlaren,den evige grå lille bonden i jordens mull.Ur Passad (1945)
Personlig kommentar:Harry Martinsons dikt Daggmasken är älskad av många – man minns den och har den med sig sedan man läst den. Hur kan det vara? Fjärilar och trollsländor, ja – men daggmask?Modernismen befriade sig från konventioner, och visst, ibland kanske konsten sträcker sig ut i det oväntade mest bara för att vara uppseendeväckande. Så inte denna dikt. Då står den närmre den stillsamma genre som får oss att dröja på steget och se det anspråkslösa och det obeaktade.Men mest är Harry Martinson här den läromästare som tar oss med ner i gräset och markens myller – vi får böja oss ödmjukt – för att se och förundras. Dikten är ett avsnitt i Harry Martinsons stora naturlära. Och vad kan vara bättre pedagogik än den stilla frågan: Vem vördar daggmasken?Stygn i samvetet, någon? Men blir det inte patetiskt att vörda en daggmask? Nej, motiveringen är ovedersäglig, och samtidigt strömmar en mild, mild humor genom dikten, som så ofta hos Harry Martinson.Ingrid Branje Nielsen
Månadens Martinson12-07– i december månad 2007Ingvar Holm ger oss två texter med kommentarer i både ord och bild:Harry Martinson är den allvarligaste i hela kamratkretsen av unga arbetarförfattare som debuterade omkring 1930. Det var de som kallade sig ”5 unga”. Och även i litterära kollektiv med annan sammansättning är det han som känner ett stort och tyngande ansvar. Aniara skulle kunna översättas till en hel teologi! Men att Harry Martinson blir så betagande som författare, är att detta allvar alltid (nästan alltid) förenas med en obesegrad munterhet trots allt – ett betvingande den yttersta möjlighetens leende. Tänk på ”Li Kan talar under trädet”, som ni har läst så ofta.
Li Kan talar under trädet Många prisa lejonen och tala med hån om törnlösa rosor och bräkande lamm. Sådant gör man bara utanför lejonburen och långt från lejongrottan. Inne i lejongrottan faller denna liknelse på sin orimlighet om lejonen är hemma. Annars faller den på sin orimlighet då lejonen kommer hem.Ur Passad (1945)
Jag mötte detta på nytt häromdagen. Min fru Karin Sverenius Holm som är konstnär hade en tavla på sitt staffli. Den såg ut så här:

Akrylmålning, (135 x 135 cm) av Karin Sverenius Holm, ©

Jag frågade: Vad är detta? Då gick hon fram till bokhyllan och slog upp Harry Martinsons ”Häst och ryttare”.

Häst och ryttare Den arabiska hästen blev genom hundra släktled förädlad åt rader av furstar som själv hunnit förfalla Stundom har också de svansar som viftat för dessa despoterslutligen viftat dem ner i avgrunden, medan araben som bar despoten spände hovarna i marken och stannade kvar vid stupets rand
Så långt är det fråga om förädling och förfall. Men dikten slutar:
 Drömmen om att säkert kunna förena ryttare och häst blev kentauren, ryttaren som är sin egen häst. Den är ryttarens dröm om att aldrig bli avkastad.Ur Passad (1945)
Sådan är Harry Martinson! En hälsning från Ingvar Holm
Månadens Martinson01-08– i januari månad 2008Efterskrift Du satt i en hängande trädgård. Den hängde på ett enda hår en livets parasolldag. Du lyfte med trädpiplärkan mot skyn utan att fråga om det bar sig. Du kunde inte dö bara på detta: Att gravarna bära härdiga stenar som alltid stå ut med att grav lägges till grav. Nu blommar för din flyktiga bräcklighets skull vallmon, din blomma. För din skull hissar jag opiets fana. För din skull dricker jag, spiller jag vin. Alltid lovar jag dig att binda vackert i kärvar nuen som tiden skar. Ur Passad (1945)Personlig kommentar:Vem är ”jag” och vem är ”du”? Att ”jag” är Harry själv står omedelbart klart, men vid tionde, hundrade läsningen har Harry krupit in i mig själv och det är läsaren som blivit ”jag”. Vem Harrys ”du” är vet jag inte, men jag gissar att hon är död, borta sen länge. När läsaren tagit över ”jag” blir ”du” mera svävande, ett minne, en känsla, en längtan, också den borta, men ändå levande. Denna, denne ”du” skiftar mellan stroferna. Alla plågades inte av stenarna, några kunde stå ut med att blomman förgår. Alla hade ett skimmer av flyktig bräcklighet, men att påminna om att den ljuva vallmon är opiets fana kommer som en skärande dissonans. Opiets fana får Harrys ”du” att vibrera. Hon som inte stod ut med att blomman förgår får till slut Harry att spilla ut vinet. Ändå samlar han sig och binder varje nu, lyckligt, smärtsamt, till en av de kärvar som tiden skar. Sorgen, glädjen, finns i nuet, det är där vi måste ta vara på den, intensivt leva varje ögonblick. Min tolkning blev subjektiv, men Harry får skylla sig själv. Han sätter ord på upplevelser som också är mina – och som vi säkert är många som delar – men som jag aldrig förmått sätta ord på. *

En fråga i marginalen till mera sakkunniga litteraturvetare. Hade Harry möjligen suttit i kyrkan i Ronneby och läst citatet från Ovidius under kyrktaket? ”Omnia sunt hominum tenui pendentia filo” eller Allt mänskligt hänger på en tunn tråd. Många och långa trådar – några osynliga – binder samman människosjälens djuplodare.

Camilla Odhnoff

Månadens Martinson02-08– i februari månad 2008IINär vi provar den mun mot munsvarar ännu sensommaren saftigt mjukt.Vi skyndar ut en gräsvåt daggmorgonoch biter i dess plommonläppar. En gräshoppas flitiga stråkegnider i tovgräset.En vindil av friskhet lyfter sinnetoch besöker all daggunder de flyende stundernas träd.Ur De tusen dikternas bok (1986)Personlig kommentar: Den här fina dikten, förmodligen skriven på vintern, blir ett sensommarminne från de år då familjen hyrde sommarställen. Vi stiger ut en tidig morgon i det daggvåta gräset och skakar trädet till en plommondusch. Harry älskade leken med orden.Eva Martinson
Månadens Martinson03-08– i mars månad 2008 Försonande rymdI en by där jag levde fanns en bonde som jag hatade. Jag hade
beslutat att innan jag lämnade byn kasta en sten i hans ansikte.
En kväll såg jag honom köra hem från arbetet. Jag stod inne
mellan några träd och han såg mig inte. Men plötsligt höll han
in hästen och stanna den kracklande arbetsvagnen.
Han satt länge alldeles stilla. Och efterhand gick det upp
för mig att han lyssnade på själva aftonens tystnad omkring sig;
till den frid som kan höras bara av den ensamma mänskan. Då
smög jag mig bort.
Ur De tusen dikternas bok (1986)Personlig kommentar: Att älska sin fiende är svårt, ja omöjligt, kanske inte ens önskvärt alla gånger.
Men denna dikt av Martinson ger ändå en viktig insikt i det nödvändiga att inte ha en förenklad svart-vit världsbild och att inte demonisera andra människor.
Det gör den inte genom en långrandig och tråkig moralpredikan utan genom en gripande ögonblicksscen där offret får en oväntad inblick i sin plågoandes liv. Ulf Redmo
Månadens Martinson04-08– i april månad 2008 Att verkligen levaAtt verkligen leva är att våga välja sina vyermera än att låta sig tvingas att välja sin verklighet.Jag råder dig att utspy den verklighet du avskyr ur din mun.Dröm gärna och helst vad tiden inte vill.Var otidsenlig framåt och bakåt.Den närmaste tiden är våldtagen och belagd med alla tänkbara bojorinte minst nyttans och den fadda trevnadens.med dess andligt billiga trygghetsvadd och dess leksaksvagn åt alla.Ur Vagnen (1960)Personlig kommentar:I nyårshelgen blev jag ombedd av en tidning att besvara frågan ”Vad har du för kulturellt nyårslöfte inför 2008?”. Jag sade att ”jag lovar att vara otidsenlig framåt och bakåt”, den inkännande martinsonläsaren vet genast att citatet är hämtat ur dikten ”Att verkligen leva”, en text som följt mig ända sedan tonåren. Oändligt tröstande att ta till när navelskådande nutidsnarcissister, bildstormarvärldens självutnämnda potentater eller ”ytlighetens djinner” sveper fram och placerar vår tid (=den närmsta veckan) i centrum för all historieskrivning. Alltså – var otidsenlig framåt och bakåt!Martin Bagge
Månadens Martinson05-08– i maj månad 2008 Del av brev från Harry Martinson till Sten Selander, daterat 22 mars 1932 Men å andra sidan så är det inte alldeles så självklart, det är ett ”både – och”. Det både finns en kausallag och inte finns en; (inom vår föreställningsvärld, som sannerligen lär kunna blomma med nya skott ännu i millioner år, finns det säkert en.) inom atomerna, vilka antingen äro våra gudar eller också våra gyllene drängar existerar en annan ordning, vilken vi självfallet måste uppfatta som oordning, ty vad ha vi att jämföra med? Jo, vår ordning, lag, kausal erfarenhet. Jag tror inte vi vet så mycket ännu, trots att vetenskapsmännen tänka ren matematik. De erkänna ju f.ö. själva den stora osäkerheten i allt, ute i det yttersta och inne i det innersta; kanske sublimeras dessa dolda krafter och världar bort från eterns osäkerhet och bli säkerhet först inom det organiska livets system. Säkerhet (alltså där kausallag gäller) är kanske helt enkelt organiskt liv och inget annat. – där finnes f.ö. klarhetspotensen så fullkomnad att allt är förpuppat i den (möjlighetsfjärilarna.) Från denna grund och blomma strömmar människotankar som en doft genom universum. Där finns bildlikt talat tjärblomster, pulsatilla och viol, frändoftande ymniga solrosor, konvalj och icke botaniserat gudsblomster. Och där kan mycket gott Era ord gälla ”Och det som tänker den är något annat” (d.v.s. panpsyket: något av dess bästa umbellatkvistar är kanske en eller annan människohjärna – och där doftar det guds kummin.Personlig kommentar:Det här är ett av mina absoluta favoritbrev av Martinsons hand och det citerade stycket har stannat kvar hos mig, just för att det är så engagerat, så gestikulerande och ivrigt, samtidigt som språket är både spretigt och fullt av fantastiska bilder. Bakgrunden till brevet är några rader ur Sten Selanders diktsamling ”En dag” som kom ut 1931. En strof i dikten ”Natten” löd: När staden kring mig ligger död och stum / i seklens djup som Ninive och Amman / har Vintergatan flyttats någon tum / ned mot ekliptikan. Det är alltsamman.” Dessa rader verkade så provocerande på Martinson att han var tvungen att tala om för Selander hur fel denne hade, för, skriver Martinson, ”Det är nämligen inte alltsamman”. Sedan är resten av brevet en enda lång passionerad argumentation för att det helt enkelt är både lättköpt och arrogant (fast Martinson inte använder sig av det ordet) att avfärda livets och levandets oändliga mysterium med ett ”det är alltsamman”. Brevet blir som bäst i det citerade stycket ovan, när Martinson utmanar Selanders axelryckning och gör det på ett språk som verkligen doftar av de metaforiska blommorna. Stycket är helt enkelt alla de bästa olika Martinsondelarna – känslomänniskan, livsförsvararen, tänkaren och språkvirtuosen. Paulina Helgeson
Månadens Martinson06-08– i juni månad 2008Juninatten
Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.Ur Cikada (1953)Personlig kommentar:Juninatten är en av Harry Martinsons mest kända dikter och citeras ofta, inte minst den här tiden på året. Den är så välkänd att akademikollegan Lars Forssell en gång skrivit en dikt med en liten blinkning (från Svenska Akademiens webb): JUNIKlockan sex på morgonen
kom den nittiosexåriga
värkbrutna kvinnan
stakande på sina kryckor
i sjukhuskorridoren.
”Var är jag?” frågade hon halvt i drömmen
Kethy, nattsköterskan. ”Var är jag?”
”Du är på Stockholms sjukhem.”
” Äsch då” viskade den gamla damen.
” Äsch, då dog jag inte
i natt heller.”
Det var i juni
och juni natt blir aldrig av
som Harry Martinson har sagt.Googlar man på Internet finns där cirka 150 hänvisningar till dikten Juninatten. Det kan vara en svensk forskare i utlandet som manifesterar sin längtan till de ljusa sommarnätterna. Eller Gnesta kulturförening som noterar kopplingen till den egna trakten: ”Sommaren blev ofta besjungen i naturdikter av honom. Sommaren var verkligen Harrys årstid. Georg Svensson skriver om hur han möttes av Harry om somrarna. ‘Han företrädde då bilden av en stadsbo på semester med halmhatt och hängslen utanpå skjortan, glad och leende förande mig omkring på tomten eller sittande i hammocken för en konversation. Ibland gick vi ned och satte oss vid bryggan eller tog han med mig i sin märkvärdiga bod'”På Internet hittar man också Säffle bibliotek som påpassligt publicerade Juninatten som månadens dikt år 2004, Martinsons jubileumsår. Halsbrytande associationer gör Lina, bloggare som rapporterar från både Stockholm och Paris. I den franska huvudstaden tänker hon på Martinsons dikt efter att ha fått en märklig luktupplevelse: ”Jag har upptäckt att franska myggspiraler luktar likadant som svenska, och i hela min kropp sprids en känsla av förträffliga juninätter. Att fransmän vrider ihop hela ansiktet i en avsmaksmin, alternativt skrattar hysteriskt, när rabarberkräm kombineras med mjölk. Att martini är den ultimata aperitifen i denna försommar. Att ett Sverige i blom faktiskt fattas mig något.”Tack vare Harry Martinsons dikt är juninatten ständigt nåbar, för alla, överallt. Just nu dessutom i verkligheten. Ingemar Lönnbom
Månadens Martinson07-08– i juli månad 2008 Tistlar bland rödven
Julidagen steker. Solen lyser med ohämmad vidöppenhet från en himmel som glimrar och stirrdarrar. Överallt ett himmelsljust solskälvande valv, med en botten som är blå solrök mellan fjärranträden. På hög höjd några glesa fjädermoln utsträckta till flykt likt snabba dagkometer. Hettan står tyst på jorden, men varmgaserna dallra och insekterna surra. Löven är stilla. Ljusglindret på lingonrisen stirrar i skogen och känner man med fingret på själva solspegelpunkten av bladet är den het som en påtaglig, utplattad gnista.
På den stillstekta mon stå steklarna stilla i solluften, över tistlar så taggigt skorpiontorra att de knirra och knarra. Deras piggars hårda glasyr glänser i bladflikarnas spetsar, hos bolltisteln vita som porslin, hos andra tistelarter mörkare som spetsarna av tatueringsnålar.(Ur Det enkla och det svåra, 1939)
Personlig kommentar:

Det som här börjar som en beskrivning av en dallrande varm julidag och tistlarnas arkitektur går så småningom över i en protest mot maktsymboler, mot att bilder av tistlar – och för den delen lejon och örnar – av maktens män används som medel för att driva människor ut att slaktas. Boken kom ut 1939, då sommaren var varm – och då andra världskriget bröt ut. Läs gärna hela texten, ”Tistlar bland rödven” ur ”Det enkla och det svåra”.
Ingemar Lönnbom
Månadens Martinson08-08– i augusti månad 2008 Ringaren
I blåklockstiderkan man seden blyge och svartklädde Ringarenen liten skalbagge av trettisjunde familjen, vivel-ätten.Han ses ofta sitta på det glatta ringarrepetdär detta leder ner i klockans stängel.Hans namn är Miarus.Man kan hälsa på honom med luppen och då nickar hanmen börjar inte ringa förrän man lämnat ängen,men då ringer han mångenstädes,överallt där ängar kan ha klockor.Någon säger att om det storabörjar redan i det lillaskall han ringa till världsdödpå en förgiftad äng.(Ur Dikter om ljus och mörker, 1971)

MiarusKälla: http://www.zin.ru/Animalia/Coleoptera/eng/miasp_dg.htm

 

Personlig kommentar:
Augusti är fortfarande blåklockornas tid. För drömmaren och visionären Martinson föll det sig helt naturligt att klockor ringer. Och precis som kyrkornas malm kan de behöva en ringare för att de ska ljuda. När Martinson beskriver en blomsteräng tar han ofta insekterna till hjälp. Och där finns den lille skalbaggen som så träget besöker klockorna. I diktens slut vidgas snabbt mikroperspektivet till det globala miljöhot som vi i dag upplever så starkt.

 

Långt tidigare hade Martinson skrivit om de ringande blåklockorna – då utan ringare – och deras värld:

”Den mindre blåklockan ringer på ängsmon vid sidan av den större. Lågt intrasslad i markens torra strån av gulnad vildhalm ringer den i bugande ställning. Men den större blåklockan ringer blåviolett hög och rak högt över dallergräsens vackert skimrande berlocker. Hög ohörbar klang dallrar ur blåklocksskinnet. Naturligtvis ringer de inte, men varför inte låta dem ringa då de ändå ringer i folkmun, folkvisa och bilderbok.” (Ur ”Blomsterkort”, Det enkla och det svåra, 1939)

Åke Widfeldt

Månadens Martinson09-08 – i september månad 2008  Tankarna som kunde rädda oss I salen sju är Tankens kartotek. Rätt klent besökt. Men annars finns där ting som tål att tänkas många gånger än. Där står en herre kallad Tankens vän och ger åt var och en som så behagar de första grunderna för tankens lagar. Han visar sorgset på en tankemängd som kunnat rädda oss om den i tid fått vara med i odlandet av anden men som då ande inte var förhanden i glömskans garderob blev undanhängd. Men då vår tomhet här blev ganska lång kom alltid någon hit och bad få se på en och annan gammal tankegång som kanske kunde ges en ny accent och uppta hjärnan någon kort säsong. (Sång 44 ur Aniara, 1956) Personlig kommentar:
Enligt Harry Martinson själv anknyter denna dikt till det tema som han upplevde som hemskast i Aniara: bristen på ”ande” kombinerad med frånvaron av förmågan att tänka. Det majoriteten av passagerarna i rymdskeppet Aniara saknade var instinkten att ”tänka efter före”, att skaffa sig ett förråd av ”grundtankar” som skulle kunna förebygga katastrofer.
I dag upplever vi samma dilemma. Vi tar till oss ytliga och lättköpta kunskaper som inte bottnar i vårt innersta. Tanklöshet och kortsiktiga vinstkalkyler styr oss när det gäller våra försök att lösa klimatproblem och konflikter. Vi tar oss inte tid att besöka ”tankens kartotek”. Det finns också en risk att denna filosofi av lättköpta sanningar bereder vägen för politiker och andra som har enkla och genomskinliga lösningar på komplicerade problem, som ”utan tankar” ”genomskådar allt”. Om detta skriver Martinson på ett annat ställe i Aniara: ”Min vän, du vet för mycket utan att ha tänkt” (Sång 74). Åke Widfeldt
Månadens Martinson10-08– i oktober månad 2008  Ur Ode till folkliga maskinerCykeln är demokratiens silverglänsande modell
Cykeln är landsvägarnas hind. Den springer
för livet när motorcykeln kommer som en slaktarhund:
denna grymma Nero, träckstänkande
skuttande, hatad av allt liv.
Harmonidödaren skrattar rått i björkhagarna
friden är död i världen.
Cykeln är något annat. Cykeln, den
tysta smäckra maskinen.(1931)Personlig kommentar:Många var de besökare på Bok- och biblioteksmässan i slutet av september 2008 som stannade till och log när de såg Harry Martinsons cykel i sällskapets monter. En ploj, ett infall, javisst. Men i sin enkelhet också en symbol för författarens kritik av maskinålderns överdrifter. Martinson är inte bara den som varnar för bilismen redan innan den var en massrörelse. Han kan också med livlig inlevelse skildra ett tekniskt objekt.
Ulf Sandström har skrivit att ”Ode till folkliga maskiner” får oss att uppmärksamma att det är skillnad på teknik och teknik.
Sandström skriver i Tiden nr 10 1988: ”Martinsson önskar ett samspel mellan natur och teknik och då finns inte utrymme för storindustrin. Han vill försona natur, teknik och människa, nå en idyllfred med maskinerna. Det är inte längre realistiskt att tro på bondekulturens återupplivande, men tekniken kan bäddas in i det gröna.”Martin Kylhammar, redaktör i tidskriften Tvärsnitt fyller på:
”Med cykeln rörde vi oss genom landskapet, kände dofterna från gran och tall, såg färgprakten från blommorna och hörde fåglarnas kvitter. Cykeln var visserligen en uppfinning, rationell och effektiv, men ändå i balans med människa och natur. Cykeln var sinnebilden för Tvivlarens hopp om ‘en lagom teknik’, en teknik som människan kunde hantera väl.”
Ode till folkliga maskiner är betydligt längre än det lilla utsnitt som här har återgivits. Odet publicerades första gången i Tidevarvet nr 25/26, 1931. Det återkom sedan med titeln ”Ode till folkliga maskinen” i Nya folkets röst, vårnumret 1932.Ingemar Lönnbom
Månadens Martinson11-08– i november månad 2008  Efterskrift
Du satt i en hängande trädgård.
Den hängde på ett enda hår en livets parasolldag.Du lyfte med trädpiplärkan mot skynutan att fråga om det bar sig.Du kunde inte leva på att stenen beståroch blomman förgår.Du kunde inte dö bara på detta:att gravarna bära härdiga stenarsom alltid stå ut medatt grav lägges till grav.Nu blommar för din flyktiga bräcklighets skullvallmon, din blomma.För din skull hissar jag opiets fana.För din skull dricker jag, spiller jag vin.Alltid lovar jag digatt binda vackert i kärvarnuen som tiden skar.Ur Passad (1945)Personlig kommentar:Vallmo är en viktig symbol i Harry Martinsons diktning. Den används bl a i diktsamlingen Passad, som första gången fanns i bokhandeln 14 november 1945. Vallmon nämns några gånger i Cikada, 1953 liksom i Gräsen i Thule, 1958 Kanske är det ur Passad som vallmons ”Sitz im Leben” bäst kan anas och tolka rådande livssituation efter krig.Inger-Siw Eruths Lindells bok I Flanderns jord – Diktarnas röster från första världskriget, (2005) ger en allvarlig påminnelse om krigets vanvett, som får mig att binda samman åren 1918 och 1945. Hon skriver: Den 11:e timmen den 11:e dagen i den 11:e månaden 1918 blåstes eld upphör på västfronten. Då var västfronten ett makabert, spöklikt landskap. Ödeläggelsen var total. Byggnader, vägar, träd och växtlighet – allt var dött och förkolnat. Mer än 1 600 städer och byar låg i ruiner eller hade utplånats helt.Det enda som växte var vallmon, vars frön började gro när krigets härjningar rörde om i leran. Fälten översållades med ljusröda och röda blommor. Den röda vallmon blev en symbol för alla stupade soldater, efter John McCraes dikt ”På Flanderns fält”.I Flandern vajar vallmons bladbland fältets kors i rad vid raddär vi nu vilar;Harry Martinsons dikt Efterskrift ur Passad, som utkom 1945, det år då andra världskriget slutade, har likheter med dikten av John McCrae, som dog på ett militärsjukhus 1918, det år då första världskriget slutade. I båda dikterna finns dödens allvar och där förekommer som hoppgivande symboler vallmo och fågel – lärkan hos John McCrae och fältpiplärka hos Harry Martinson.Medan John McCrae i sin dikt allmänt manar ”…lyft vår fackla, den som for / utur vår hand där vallmon gror” så har Harry Martinson i sin dikt ett direkt Du-tilltal, riktat till någon som hjälpande ingripit på avgörande sätt ”nu blommar för din flyktiga bräcklighets skull / vallmon, din blomma. Vem tilltalas? Den frågan brottas vår hedersmedlem Camilla Odhnoff med i sin analys av dikten i januari i år. Hon undrar om Harry möjligen suttit i kyrkan i Ronneby och läst citatet från Ovidius under kyrktaket? ”Omnia sunt hominum tenui pendentia filo” eller Allt mänskligt hänger på en tunn tråd. Många och långa trådar – några osynliga – binder samman människosjälens djuplodare. När Camilla Odhnoff och jag talat om detta så har jag fört fram att Harry kanske suttit i Sölvesborgs kyrka och begrundat medeltidsmålningarna i valven, där det faktiskt förekommer en tunn, tunn tråd nedsänkt från de himmelske sfärerna till en enkel kvinna, Maria med uppdrag att hjälpa mänskligheten. I ett språkband står den något skadade inskriften, som dock hjälpligt kan läsas ”Ave gratia (plena)dom(inus tecum).Svaret på vem som tilltalas i dikten Efterskrift kanske finns i Aniara, där Harry Martinson i flera sånger nämner Nobby (Nobia) – ett samlingsnamn för kvinnor som under historiens gång utfört barmhärtighetstjänst för nödlidande människor. Det gäller alla med ”hjärtats skönhet”. Som förebilder till Nobby kan Harry Martinson ha haft Florence Nightingale – Damen med lampan, Mathilda Wrede – Fångarnas vän och Elsa Brändström – Sibiriens ängel. Rymdmatrosens berättelse i Aniaras sång 40 mynnar ut i en varmt erkännande hyllning av Nobbys helt uppoffrande kärlekstjänst.Jag dröjer gärna vid det kära minnetav denna kvinna som tog del i alltsom hette lidande och offerväsen.I människokärlek har hon sytt och tvättatåt tundrans fånge och försakat sig.Jag skulle aldrig annars ha berättat

om samariten Nobia för dig.

 

Med denna symbolik får också ”opiets fana” en tolkning och kan betyda det som medicinskt sakkunniga kan ge av vallmon – hjälp för stillande av smärta, också när den är som allra värst.

Rune Liljenrud

Månadens Martinson12-08– i december månad 2008  Vinter1 Dimman dras till trädet
börjar kläda trädets grenar.
Frosten rimmas luddig
den får ull av is.
En gång, berättar gnomen, såg vi löv
av frost som sakta växte fram
på kvistarna.
Sådant är begripligt, trädet minns
sin fallna lövdräkt, lockar frosten väva
en vacker dödsbild.
Snart hänger vinterträdet fullt
av nattliga försök till frusen levnadsteckning.
Där finns en vilja,
frosten lyder den.
Trädet, en gång starkt och äppelkindat,
befaller fram sin vintersaga.
2Vinterns gnom steg fram och sade: lyssna till mig.
Jag skulle kunna isa dig.
Men i stället skall jag visa dig en skönskrift i snön.
Det finns en skönhetens ande,
det finns ett människohjärtats hopp av rent uppsåt
och så barmhärtigheten.
Den kom inte av ingenting.
Allt detta kallar jag skönskriften i snön.
Den handlar om rena sinnelag.
Om redbara ögon i snötystnad
en frid som är namnlös.
Så finns dessa få eller många
som bevarar en renhet i anden.
Ingen vet hur de lyckas
det är som en vintersaga
konstlöst berättad, verklig och ljus
som den upphängda tvätten i vintervinden.
Ur Dikter om ljus och mörker (1971)
Personlig kommentar:
Harry Martinson beundras för sina vackra sommarskildringar. men det finns en hel bukett dikter som på olika sätt har hämtat inspiration från vintern och bär denna årstids namn: Vinter, Vinterdröm, Vinterflugan, Vinterhat, Vinterhistoria, Vintern om sommaren, Vinternatt, Vinterstycke, Vintertorg och Vintervassen rasslar.
Dikten som här har citerats heter kort och gott Vinter. Den citerades ur minnet i februari 2007 av Gunnar Fredriksson, 86 år gammal, då han av en slump mötte bloggaren Johanna Look på promenad vid Årstaviken i Stockholm. Denna höst har Gunnar fyllt 88 år och gratulerades naturligtvis av Harry Martinson-sällskapets ordförande. Hela historien kan ses som en påminnelse om att modern teknik och bloggande kan skapa förutsättningar för möten och kontakter som aldrig annars skulle komma till stånd. Läs först om det slumpartade mötet på martinsonbloggen, sedan uppföljningen från Johanna Looks blogg i oktober i år, 2008, genom att klicka på länkarna:
http://harrymartinsonitiden.blogspot.com/2007/05/vi-mtte-rstavikens-gnom.htmlhttp://johannalook.blogspot.com/2008/10/gratulationer-till-rstavikens-gnom.htmlIngemar Lönnbom
Månadens Martinson01-09– i januari månad 2009  Röster om Vagnen17 I en dröm kom den vagn jag älskar.
Den förde med sig undsättning och svar på frågor.
Det var en blodgivande vagn och en vagn för ande
Den kom med tjänande samariter och framtidens bröd.
Den utdelade solens mirakelskimrande kakor och havets fiskar.
Den gav ett tecken och världen öppnade sig.

Det brusade omkring dess solhjul som av tusen körer.
Den körde in genom människohjärtats portar.
Ur Vagnen (1960)Personlig kommentar:Alltmer sprider sig kunskaper om vår sköra värld. ”Hållbar utveckling” (HUT) blir mer och mer välbekant som begrepp och innefattar inte bara ett värnande om den fysiska miljön utan lika mycket ett värnande om vår mentala miljö, ett värnande om varandra och om kommande generationers livsbetingelser. Martinson är en självklar litterär gestalt här och hans mångsidiga diktning står i klarnat ljus. Den gemensamma nämnaren kan förkortas just HUT. Kanske är det att hårddra och att generalisera. Men då gör jag det i så fall. Är det dessutom lite politiskt korrekt, måhända? Ja, men Martinson själv kan i alla fall inte anklagas för det i så fall. Han var ute i god tid. Det var omvärlden som inte alltid hängde med. Hela hans väsen och diktning sammantaget vittnar om känselspröt som subtilt och grannlaga avläste sin tids, eller snarare, vår tids stora gåta: Vart är vi på väg? Hur, på vilket sätt?Texten som jag valt är den sista strofen i ”Röster om Vagnen” ur diktsamlingen ”Vagnen” som kom ut 1960 och gav Martinson nedgörande kritik. Hans egen kritik av bilen som färdmedel (och symbol för framrusande teknisk utveckling) var nämligen hård. Läs stroferna 1-16! Inte förstod man på tidigt 60-tal att till exempel just bilens påverkan på miljön skulle omvärderas några decennier senare. Visst är det så att vi nu faktiskt inser vikten av en annan väg, nu när vi plötsligt har hamnat (!) i denna djupa kris av finansiell oro och miljöhot. Martinson ger oss lite hopp i denna sista strof.Monika Adamson Lindqvist
Månadens Martinson02-09– i februari månad 2009  Det ytligas ondska

Att se det onda som det bottenlösa
och skänka ondskan avgrundsdjupets rang
det är att gömma huvudet i sanden
där ytlighetens djinner rycka fram.
En ytlig hord drar ut att allt föröda,
en ytlig mordeld i dess väsen pyr
och det som drev till denna plikt att döda
var en förflackad lust till äventyr.Det ondas äventyr på jordens yta
är inga bottenlösa själars dåd,
men illdåd av förytligade horder
av folk som aldrig nåtts av djupens råd.Där ytans djinner glitterögda tåga
vid plikten bundna av sin lust till dåd
där tänds det onda äventyrets låga
och härjar jordens yta utan nåd.Ur Passad (1945) Personlig kommentar:Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz. År 2005 deklarerade FN denna dag som internationell minnesdag och den har sedan år 1999 varit en nationell minnesdag.Utrikesminister Carl Bildt skriver på webbplatsen
www.levandehistoria.se”Förintelsens minnesdag är viktig som en påminnelse
om att brott mot mänskligheten
också sker i vår egen tid”.I Aniara Sång 40 manar Harry Martinson till vaksamhet :Mot såna gossar borde nog de fromma
stått upp och visat tänderna i tid.I Aniara Sång 102 visar Harry Martinson en framkomlig väg:Barmhärtigheten gror på livets grunder.Rune Liljenrud
Månadens Martinson03-09– i mars månad 2009  DansenKring dagens stora stjärna skall vi kretsa de år vi fått att leva, och vårt släkte i några tusen sekler, kanske mera kanhända också mindre, det vet ingen. Men tiden som vi kretsar är så liten mot solarnas där de i banor vandra omkring i den galax vårt släkte döpte till Vintergatan, lysande att skåda. Vad kan vårt öga se, vårt hjärta råda vid tanken att atomerna gå runt på samma sätt med vågor och partiklar. En del har kallat detta gudadansen den dansas jämt av allt som är i alltet. Allt tyder på att ibland musers konst är dansens konst den första och den sista, och vi är med däri och dansar fram vår roll i dansen, redan dansas den i andra världar skilda från vår tid, på andra dansteatrar, ett står ändå klart att vi är med och dansar våra turer. Vår roll i den är vår och ingen annans. Vår egen roll i alla världars danskonst.

Ur Doriderna (1980)

 

Personlig kommentar:

Just nu pågår TV-programmet Let’s Dance, där vanliga dansare får hjälp av proffsdansare för att på kort tid träna in olika danser och tävla mot varandra. Alla gör mycket bra insatser, tycks det en vanlig betraktare, men man uppfattar inte de avgörande skeendena, som bara kännarna förmår registrera. Av deras djupa analyser framgår vad som är rätt och vad som är fel, enligt dansens givna regler. Ett efter ett av paren måste lämna och även om alla hoppas på att vinna så blir det så, att bara ett par blir kvar. Alla är underkastade samma omutliga regelverk om rätt och fel. Det krävs av alla koncentrerad träning. Ingen vet vilket danspar som gör mest rätt och domarna har inga favoriter. Let’s Dance är skönhet och livsglädje men också allvar. När Harry Martinson brukar Dansen som symbol så djupnar den till en personlig livsfråga om rätt och fel, om ansvar. Vår roll i den är vår och ingen annans.

 

Allt tyder på att ibland musers konst

är dansens konst den första och den sista,

och vi är med däri och dansar fram

vår roll i dansen

/…/

ett står ändå klart

att vi är med och dansar våra turer.

Vår roll i den

är vår och ingen annans.

Vår egen roll i alla

världars danskonst.

 

Rune Liljenrud

Månadens Martinson04-09– i april månad 2009  Hur skönt det vore mången gång när krigens eldar brinna stå genomskinligt osårbar och kunna helt försvinna i eldfast lycka som en gnom, på vingar lika glada. Hur skönt att plötsligt i ett träd bli trollad till cikada. Ur Cikada, 1953. Kommentar Det är idag mycket enkelt att ta till verklighetsflykt; alldeles för lätt. Egentligen är det inte alls förvånande i dagens fadda mörker att vi valt den enkla vägen. Vår vardag fylls så överraskande besvärsfritt med banaliteter, och liksom blundande barn som tror sig vara osynliga verkar vi leva i illusionen att problemen vi står inför försvinner om vi bara vänder blicken åt ett annat håll. Varför är det så?Det finnes skydd mot nästan allt som är mot eld och skador genom storm och köld ja, räkna upp vad slag som tänkas kan. Men det finns inget skydd mot människan. Ur Aniara, 1956.Kommentar Det vore en enkel men sannerligen dyster syn att påstå att vi inte kan eller vet bättre. Lyckligtvis men samtidigt bekymrande nog är det inte så, varför valet vi tillåtit oss att ta plötsligt blir ett medvetet sådant. Vad som således fattas är insikt; insikt om att vi faktiskt har förmågan att få till stånd en verklig förändring och att det vore en orättvisa gentemot oss själva att inte bejaka detta.Martin Söderström
Månadens Martinson05-09– i maj månad 2009
”Det finns mer av ljusskiftning inom en enda landskapssekund än det finns skiftningar inom oss själva, inom tidsrymder av år och decennier.” Harry Martinson
KommentarEn gång under vårt TV-samarbete, vid ett tillfälle när samspelet mellan text och bild förlöpte på ett bra sätt, undslapp sig Martinson helt apropå att ”det är roligt att gästspela i filmbranschen”, åtföljt av ett illmarigt leende. Då visste man att man trivdes. En annan gång, när han var trött på TV-program och allt vad TV hette, lät det i stället: ”Du skall veta att jag först och främst är författare.”Underlaget för min skildring av mitt samarbete med Harry Martinson består av dagboksanteckningar, innehåll i programpärmar, reseräkningar, otaliga bildrapporter, sammanfattningar efter våra möten och åtskilliga lösa lappar där jag kastat ned Martinsons spontana uppslag och exempel på hans ordkonst. Därtill har jag tagit del av Martinsons rikhaltiga litterära verk.Möjligen kan denna skildring, i ett vidare sammanhang, fungera som en pusselbit bland andra när Martinsonpusslet ska läggas. Harry Martinson skapade TV-historia med sina texter och inläsningar – en idag för många okänd epok i TV:s utveckling och Martinsons liv.Boris Engström
Månadens Martinson nr 1 Bv – i juni månad 2009 Göken Våren höres i skogoch alla som heter Ottotror att göken ropar på dem.Men göken håller bara auktionpå sitt eget konkursbo.Snart skall han utackordera sin son.Personlig kommentar: Man brukar inte bli glad över att bli väckt av en annan väckarklocka som ringer FÖRE ens egen, eller hur? Men det finns undantag!I Klockrike under Martinsondagarna, vaknade jag av ”Ottos väckarklocka”, dvs. göken. Ihärdigt och starkt hördes ”ko- ko, ko-ko” och ”alla som heter Otto tror att göken ropar på dem”. Att i denna Martinsonmiljö få vakna till ljudillustrationen av ovanstående dikt, blev en totalupplevelse! Jag var glad hela dagen!Gunnel-Maria Palmqvist

Månadens Martinson nr 2 06-09 vBv2

– i juni månad 2009

Kväll i inlandet

Tyst gåtan speglas. Spinner afton

i stillnad säv.

Här finns en skirhet som ingen märker

i gräsets väv.

 

Tyst boskap stirrar med gröna ögon.

Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.

Och insjön håller till alla munnar

sin jättesked.

Ur Passad, 1945

 

Personlig kommentar:

När en stämningsdikt är bra sätts läsarens sinnliga och intellektuella resurser igång, och hon låter sig luras.

När en stämningsdikt är riktigt bra, spränger den tidens och rummets gränser, och låter läsaren ana mysteriet, livsgåtan.

När en stämningsdikt är mästerlig sprängs strofernas och ordens begränsning. Dikten övergår i besvärjelse och mysterium.

Harry Martinsons dikt Kväll i inlandet, ur samlingen Passad från 1945, hör till kategorien mästerlig. Och därmed är den också sönderanalyserad, men låt mig ändå läsa den än en gång.

Dikten börjar till synes bakvänt: ”Tyst gåtan speglas”. Kvällshimlen speglas i insjöns stillnade yta. Så skulle en motsvarande dikt mycket väl kunna sluta. Men för Martinson är som bekant universum aldrig långt borta. Och här naglar han fast oss redan från början. Allt vårt beskäftiga förklarande känns futtigt inför gåtan, mysteriets, spegelbild. Avväpnade följer vi diktens fortsättning.

Gåtan närmar sig nu det lilla – ”spinner afton i stillnad säv”. Det lillas, mikrokosmos, plats i helheten, förstärks genom ordet skirhet i nästa mening. Det lågmälda rimmet säv och väv ger eftertryck åt denna skirhet, och kvällens tystnad.

Den andra fyrradiga strofen inleds också med största möjliga tystnad. Läsaren får nu sällskap av ”kvällslugn boskap”. Det doftar om de stora djuren. Denna doft är inte direkt uttalad, men vi känner den och hur den blandas med doften av daggmättat gräs. En arkaisk bild och doft!

Raden ”Den vandrar kvällslugn till vattnet ned”, låter sig bara läsas just kvällslugnt eftersinnande. Vilken psykiater kan ge så mycket tröst?

Och precis som korna vet vi att insjön kan släcka vår törst. Dessutom – vi har själva en gång kravlat upp ur havet, för att börja vår evolutionära vandring. Bilden med jätteskeden skakar dock om oss. Som ett barn som först vägrar ta medicinen, men som slutligen inser att skeden är det enda rimliga.

Och när läsaren väl svalt medicinen, kan hon konstatera att det är dikten, mysteriet, hon svalt! Hon känner, för att använda ett slitet ord, nåd – och det utan att någon gud på minsta vis varit inblandad.

Ulf Andersson

 

 

Månadens Martinson07-09

– i juli månad 2009

Citat

När de marscherat en stund gick det upp för Martin att de inte alls voro på väg till några skepp i hamnen, men till en kasern i stadens landkant.

Ur Vägen ut

 

 

Personlig kommentar

Citatet kommer ur ”Vägen ut” 1936, som är en fortsättning på barndomsskildringen ”Nässlorna blomma”. Harry Martinsons alter ego, Martin, är med 22 andra pojkar på väg till skeppsgossekasernen i Karlskrona, där de ska bo, studera, arbeta och bli utsatta för de äldre kamraternas pennalism i minst tre år som skeppsgossar och sedan sex år som sjömän.

Just nu när detta skrives, i juli 2009, är det exakt 90 år sedan Harry Martinson genomled sin korta tid som skeppsgosse.

På Riksarkivet i Stockholm kan man läsa hur det gick för Harry Martinson då, sommaren 1919. Redan efter några dagar rymde han från kamratförtrycket och hann 35 mil på dammiga vägar innan han fann för gott att ge upp och överlämnade sig till polisen i Hova i Västergötland. Tio dagars vaktarrest med tjänstgöring blev straffet, som utdömdes den 10 juli. Mer om detta kan man läsa på Riksarkivets webb http://www.statensarkiv.se/default.aspx?id=11378

Skeppsgossekasernen, där Harry Martinson hade sina obehagliga upplevelser för 90 år sedan, blev år 2000 Karlskrona kommuns kulturskola. Onekligen en händelse som ser ut som en revansch!

Ingemar Lönnbom

 

 

Månadens Martinson08-09 – i augusti månad 2009 Mänskor som kan hörahur aftontystnadenblir ännu djuparenär den sänker sig neroch talar till daggensådana mänskor är poeter.De bör anställas som gräslyssnarei diktens gårdar.(Ur De tusen dikternas bok, 2004)Personlig kommentar:
Detta är en av flera dikter av Martinson om lyssnandets konst i en allt mer ljudskadad omgivning. Att kunna erfara hur aftontystnaden kommunicerar med daggens glänsande droppar ser han som ett fint bevis på poetisk kompetens. På ett annat ställe i samma diktsamling talar han om förmågan att höra ”hur gräsen växer” och ”vindarna byter blad i skogens träd”. Men då måste man ”gå finställd” (vi skulle kanske säga ”fininställd”?). Gör jag det, kan ingenting ”förgrova” mig.O, låt oss ej förgrovas i denna grova tid utan i stället förkovra oss som finställda gräslyssnare!Åke Widfeldt
Månadens Martinson09-09 – i september månad 2009, del 1 September höjer sitt tak.Det ligger en lättnad i luftensom hör hösten till.Den kalla blötdaggen tvättargrundligt allt den vidrör.Äppelvinden spelar krocketpå övergivna lekplaner.Fallfrukten rullar stötvis inunder bågar av gräs.
Ur De tusen dikternas bok (2004)
Personlig kommentar:Sommaren var Martinsons speciella årstid. Om den diktade han under vinterhalvåret. Avståndet, längtan gav tyngd åt framställningen. Jag vill visa på en höstdikt, som har samma lätta anslag som vi finner i ”junidikterna”. Dra ett djupt andetag och andas in ”September höjer sitt tak”! Luften är hög och klar. Vi kan andas ut efter en intensiv sommar, som kanske har varit stressig av alla förväntningar, som skulle uppfyllas.
Daggen svalkar oss. Känn äppeldoften. Se äpplena som rullar runt som krocketklot i det oklippta höstgräset.
Så talar mästaren Martinson till alla våra sinnen i några få rader.
Marianne Westholm
Månadens Martinson09-09 – i september månad 2009, del 2 Harry Martinson säger i sitt Inträdestal i Svenska Akademien år 1949, när han efterträder Elin Wägner: /…/ Det bästa hon gav ligger i den mängd av visa tankar hon tänkte och som hon smugglade in i sina arbeten. En bok med titeln ”Ord av Elin Wägner” skulle kunna bli en tänkebok av rang. Ibland ser man hur hennes berättelse är uppbyggd kring några valda sentenser och talesätt som gripit henne, och som hon utgått ifrån som från en predikotext. Det prästerliga miljöarvet förnekade sig inte hos henne. Självfallet var hon också diktare, men det specifika hos henne är den inneboende lakonikern. Det finns något hos henne som kunde uttryckas så: Man får inte spilla tid på för mycket handling. Man måste också tänka. Och hon låter sina hjältinnor tänka. Ibland låter hon två hjältinnor tänka nästan samma saker trots att de står mitt emot varandra i en dialog. Den ofta lidelsefulla handlingen och det tidvisa försummandet av sceneriet, synes vid närmare granskning bottna i en speciellt Wägnersk lust att resonera sig fram till ett mål. Då blir tanken själv en handling, en handling i klarhetens tjänst. Så skrev hon tankeromaner med tendens och idé. Och fängslad finner man till slut att mycket av det som först irriterar hos henne som förströddhet, i grunden bottnar i något som då det formas till en tes säger något ytterst väsentligt om världens förhållande till tanken och tvärtom. Den lyder: det mesta av världen upplever vi i tanken. Det som vi fysiskt upplever är en försvinnande liten procent. Sett i den belysningen finns det alldeles för många handlingsromaner och alldeles för få tankeromaner skrivna. Elin Wägners egenart ligger i att hon skrev fler tankeromaner än handlingsromaner. Hon förblev parlamentären. /…/ Elin Wägner-Sällskapet utgav år 1994 ”Ord av Elin Wägner” – det som Harry Martinson önskade i sitt minnestal över Elin Wägner i Svenska Akademien. Tänkebokens rubriker är ”Liv och Död”, ”Skämt och Allvar”, ”Kvinnor och Män”, ”Fred och krig” samt ”Jord och Himmel”. Mycket av den visdom som finns i ”Ord av Elin Wägner” är från hennes tankeromaners tänkande hjältinnor. Harry Martinson liknar Elin Wägner, när han talar om sin roman ”Vägen till Klockrike” och menar att den är helt och hållet en filosofisk, symbolisk bok, folk som tänker. Han tycker väldigt mycket om folk som tänker. Han tycker om att romanfigurer ibland ger sig till att tänka, filosoferar och för dialog, som är något tänkvärd och inte bara dösnack, realistiskt dösnack, som Harry Martinson uttrycker det i en radiointervju år 1952. Den bräsch Elin Wägner gjorde bestod i att hon förvandlade pratet om ditt och datt till en dialog om väsentlighet, säger Harry Martinson erkännande om Elin Wägner i sitt Minnestal.Rune Liljenrud
Månadens Martinson09-10 – i oktober månad 2009
Kväll i inlandetTyst gåtan speglas
den spinner afton
i stillnad säv.
Här finns en skirhet som ingen märker
i gräsets väv.
Tyst boskap stirrar med gröna ögon.
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
Och insjön håller till alla munnar
sin jättesked.
Ur Passad, 1945Personlig kommentar:Ingen dikt berör mig så djupt som dessa åtta enkla rader. Ingen dikt tolkar så på djupet den svenska sommarkvällens ro och stillhet – men också dess litet skrämmande mystik. Man vaggas så lugnt till ro med ”stillnad säv”, med skirhet i ”gräsets väv”.
Men det finns en gåta – vad är det för gåta? Vad är det korna stirrar på med sina gröna ögon? Vad ser de där i den trolska, litet skrämmande skymningen? Ser de Göingeskogarnas ondskefulla Glo-so med de glödande ögonen och den knivvassa ryggen? Eller den förföriska Skogsnuvan, som lockar bakom varje trädstam?
Men så tar stillheten över igen. Kvällslugnt vankar korna ner för att dricka. Och diktens två sista rader kommer med tröst och löfte:
Och insjön håller till alla munnar
sin jättesked.
En sådan underbar och ändå så vardaglig bild av den oändligt givmilda naturen, ett löfte om att dess rikedom bjuds oss alla och räcker till oss alla – om vi nämligen förstår att ingå i naturen med varsamhet och hänsyn och inte föröder och utarmar den i vår stora girighet.
Åtta lågmälda rader – så mycket skönhet, mystik och världsvisdom! En pärla vars skimmer inte mattas, bara fördjupas ju mer vi ”använder” den.
Disa Lundgren, suppleant i styrelsen för Harry Martinson-sällskapet
Månadens Martinson09-11– i november månad 2009 Andliga behov (inledning)Större än behovet av gemenskap är behovet av de rätta ensamheterna de rätta viloställena i själ och hjärta belägna.Ur Dikter om ljus och mörker, 1971Personlig kommentar:Som ofta lyckas Harry Martinson vara tidlös och visa på ett behov, som jag tycker blir allt viktigare i vårt stressade samhälle. Arbete, studier, karriär, denna vår ständiga strävan har gjort att vi idag allt oftare bränner ut oss och glömmer av oss själva. Människan är skapt att leva i gemenskap, men vi behöver också dessa små stunder när vi stannar upp, tar ett djupt andetag och går in i oss själva för att finna ett ögonblicks lugn och ro för att orka vidare. Jag själv har funnit att det kan räcka med att sätta sig några minuter på en sten, vila ögonen på något som fångar mig, eller bara blunda och låta stressen rinna av. Att läsa Harry Martinson är också något som under årens lopp har varit en lisa för själen. Han återkommer ofta i sin lyrik till naturens rofylldhet och vila. En dikt jag ofta återvänder till är Rast, ur diktsamlingen Vagnen. Rast Tyst ställde sig skogen kring tjärnen att sova och vindarna dröjde en stund för att vila och skogsduvan väntade än med sin dova och kolnande sång som får kåren att ila. Det var i den lyckliga timmen då ingen som rastar sitt sinne i ljusnande lundar har någonting otalt med tiden och tingen men glömmer de dagar och tider som stundar.Ur Vagnen, 1960Personlig kommentar: Enbart genom att läsa dikten känner jag lugnet sänka sig över mig. Få författare har i ord lyckats fånga naturen i övergången mellan natt och dag, innan allt åter vaknar till liv, innan vardagen med alla måsten åter kommer krypande, på ett så briljant sätt. Min rekommendation är en dos valfri Harry Martinson att sättas upp på valfri plats i hemmet, till exempel på kylskåpet, så att man dagligen påminns om vad som är viktigt, kan stanna upp de där extra minuterna, slappna av, ladda batterierna och inse att livet är för kort och för viktigt för att man bara skall rusa vidare och så småningom upptäcka att allt har passerat utan att man har märkt det och utan att man har hunnit njuta.Patrik Hammarstrand
Månadens Martinson09-12– i december månad 2009 Ett år stod han i Berget. Det var en fruktansvärd tid. Han hade aldrig kunnat ana att det skulle vara så svårt, och för en människa med hans frihetsbegär var den ena dagen inte den andra lik…. Till slut måste han dock ta sitt förnuft tillfånga… han lät sitt inre lysas upp av de bästa tankar han mindes, av allt det bästa han sett och hört. Och de enda förhållningsregler han därefter gav sig själv kunde ha uttryckts så här:
Var inte trotsig men vänlig mot fångkonstaplarna.Ur Vägen till Klockrike 1948Personlig kommentar:Harry Martinsons kärlek till människorna, hans beredskap att förlåta eller åtminstone se förbi också det onda hos dem, är en lisa att ta till sig. Ingen likgiltig menlöshet utan en strävan att sätta sig in i och förstå den andra människans bevekelsegrunder.I Vägen till Klockrike undgår inte Bolle att hamna i Berget.När jag läste om det ovan citerade stycket kom jag att tänka på hur Nelson Mandela i Den långa vägen till frihet berättar om fångenskap i ett annat berg. ”Jag försökte alltid bemöta fångvaktarna i min sektion vänligt. Fientlighet motverkar bara sitt eget syfte. Det tjänar ingenting till att ha en ständig fiende bland fångvaktarna.”Det är en märklig frändskap mellan dessa båda nobelpristagare, båda med krafter som växte sig starka i den kargaste jordmån.Camilla Odhnoff
Månadens Martinson10-01– i januari månad 2010

”fram tonar rimfrostskogens fina underverk”

Om vinterhåv och vinterspik

 

Vintervassen rasslar bleknat spröd

frusen skörare för varje timme.

Björkens grenverk blir en vinterhåv

som i luften över insjöns is

tätnar till en slöja, fångar froströk.

Dimmans lätta dunstmoln söker fäste,

undret sker från träd till träd

och när dagern kommer för att syna

har det hela redan hänt,

fram tonar rimfrostskogens fina underverk.

 

Ur de tusen dikternas bok (1986)

 

Personlig kommentar:

Harry Martinson skapade ständigt nya ord i sin diktning. Våra datorers rättstavningsprogram klarar inte av hans texter. Det ena martinsonordet efter det andra ”underkänns” av dessa stelbenta hjälpmedel. Jag har börjat göra en sammanställning av Martinsons nyskapelser och funnit mängder av exempel. Även i hans vinterdikter hittar man sådana. I ovanstående dikt blir björkens grenverk en vinterhåv som fångar froströk vid en frusen insjö, och i en annan vinterdikt i Ur de tusen dikternas bok är det hackspetten ”som driver in en vinterspik i trädets stam”.

 

Åke Widfeldt

 

Månadens Martinson10-02– i februari månad 2010 Till Isagel Kom och hämta hem mig till din stjärna, den som härligt brinner djupt i dig. Med din närhet för du hit det fjärrna från en inre kust fördold i dig. Blodet hårt i tinningarna hamrar varje gång min tanke rör vid dig. Jag har väntat tyst i tusen kamrar på att du skall pånyttföda mig. Föd mig inåt, inåt ifrån världen. Föd mig inåt ned till djupa hav. I din inre rymd finns hjärtats stjärna föd mig inåt, hän från tid och grav. Vagnen (1960) Personlig kommentar:”Till Isagel” är en dikt som spänner över djup och rymd, från bottenlöst hav till oändligt kosmos. Samtidigt framgår det att denna spännvidd inte är reell; de ogripbara avstånden finns inombords. Det inre framställs som det längtansvärda. Vi får förutsätta att det är Mimaroben i Aniara som talar i dikten. Isagel är död och hans saknad kläds i bilden av pånyttfödelse. Men födelsen är inverterad. Det är inte till ljuset och det brusande livet hans längtan står. För att kunna uppgå i henne och bli ett med hennes ”djupa hav” och ”inre rymd” ber han henne: ”Föd mig inåt”. När Harry Martinson arbetade med sina diktsamlingar skedde det i ett starkt flöde. Utkast lades till utkast, dikt till dikt. Efter Aniara var det många dikter som blev över. De olika korrekturen vittnar om detta. ”Till Isagel” har av allt att döma tillhört de dikter som mönstrats ut ur det versepos som Aniara skulle komma att utgöra. Först i Vagnen (1960) togs den med. Johan Stenström
Månadens Martinson10-03– i mars månad 2010 Den stora sorgenNaturens lagar är redan på väg att ställa oss alla mot väggen. Den väggen är lag av naturen. Den saknar evangelium. Den stora sorgen måste vi alla dela. Då blir den möjlig att bära. Den stora sorgen är den stora omsorgen. Den måste vi alla lära. Det finns bland alla bör och borde ett måste för alla. Alla måste lära att sörja för världen. När mänskan nu fått makt nog att ställa till världssorg då är tiden inne att bota världssorg i tid innan all naturen blir sorgebarnet för alla. Detta kallas omsorg i tid. Den verkliga sorgen Som i tid ser och inser. Ur Dikter om ljus och mörker (1971) Personlig kommentar:

Dikten redan då på ett tema som funnits mycket länge hos Harry Martinson.

Minns senare delen av 50 –talet då andra världskriget , kalla kriget levde kvar i samtalen mänskor emellan.

En tid då man diskuterade Rachel Carsons Tyst vår. Miljöproblemen dök upp nära med igenväxta sjöar.

Harry Martinson var tidigt ute med att varna för miljöförstöringen. Var med i starten av en förening

Näckrosen i Sörmland som skulle värna miljön.

 

”…detta kallas omsorg i tid.

Den verkliga sorgen

som i tid ser och inser..”

 

Ur Dikter om ljus och mörker (1971)

 

Martinson som alltid lika aktuell då man idag ser sig omkring

Kompassen rätt inställd.

 

Lena Havland-Erlandson

 

Månadens Martinson10-04– i april månad 2010 Personlig kommentar:Svenska Akademiens Handlingar ifrån år 1886, sextiosjunde delen, utgavs 1959. Skriftens typografi signalerar inget modernt typografiskt fjäskande. Men – innehållet hänför sig till högtidsdagen den 20 decenber 1958, då Gunnar Ekelöf intog stol nummer 18 efter Bertil Malmberg. Akademiens direktör herr Martinson öppnade sammankomsten med ett tal, och ur detta tal väljer jag några sekvenser som får forma mitt bidrag till Månadens Martinson. Valet betingas enbart av att jag blev glad när jag fann dessa funderingar över språket!Tal av direktör Martinson”…språket är ett medium mellan tystnaden och handlingen, ett aldrig slutgiltigt definierat verktyg som bär fram våra föreställningar om världen, våra åsikter, våra klarheter eller våra villfarelser.—Språket är ett bromedel där inga broar finns. Språket kan övertala och förmedla. Dessvärre kan det också förvirra, skilja och söndra. Det kan tagas i lögnens tjänst lika väl som i sanningens. I den meningen är det värnlöst, prisgivet åt människans spel.—Orden befalls att betyda vad härskarna vill eller vad lögnarna vill, eller de tas i bruk som lömska vapen. Vid sådana tillfällen ser vi hur värnlöst språket är, hur lätt det kan bli ett ont verktyg, med ond prakt, ond illumination. Det kan bli ytlighetens fyrverkeri över känslodödens isar, det kan bli blommor som presenteras som rosor men som är giftig bolmört.—Och ändå är den språkliga bejakelsen av vår tillvaro det enda som vi har att hålla oss till. Vi har inget val. Vi måste tro på språkets inneboende möjligheter att genom människan återfå sin hälsa, sin skönhet, sin redlighet där denna har gått förlorad.—Det stora språkförsöket är evigt.Johnny Karlsson
Månadens Martinson10-05– i maj månad 2010 … Det var nästan omöjligt att skilja på lycka och sorg. En vår räckte bara några få ögonblick. Sedan kom sommaren så hastigt att rågen som växte på åkrarna bara tycktes vara som ett blont hår som häftigt reste sig på ända i förskräckelse för den kommande hösten, som inföll under några korta ögonblick och strax efterföljdes av en snöstormande vinter vilken rasade ut lika fort som en kärve säd rusar genom ett tröskverk.Ur Vägen till Klockrike, kap. Dröm (1948)Personlig kommentar:Å denne sjövilde men genomskådande språkets drömmare! Det är luffaren Bolle som drömmer, troligen sen han somnat i en ängslada, men Martinson rusar till, förstorar sitt eget infall, kastar i överväxel efter överväxel. Luffaren har alltså hamnat i en nattdröm där döden ingen makt har över honom, han lever vidare medan generationer och välden, årstider och världshändelser om vartannat jagar förbi. Och önskedrömmen, den om att med milt överseende, road och oåtkomlig, iaktta verklighetens matadorer i deras framstormande prestationer, den vrids upp till fullkomlig fars; och därmed till själviakttagelse, smärta, dubbelriktad ironi. ”Oxarna sprang framför plogen med blixtens hastighet…”, ”Bröllopstågen for i väg till kyrkan som torra skinn”. Så leder fantasin om Den Komiska Uppskruvningen sig själv, genom sin egen munvighet, till att bli deltagare lik förbannat – den spruckna skrattspegelns delaktighet, som är marginalmänniskans och fantasimänniskans smärta.Och drömmen bromsar in, söker skydd i det barnsligt sagolika och urenkla där all tid står stilla: ”den glänta i skogarna där det finns ett evigt torp och en evig kvinna i en evig älskogsnatt”.Det avklarnade, avbalanserade och kalligrafiskt visdomsaktiga som så gärna kommer på tal när det gäller Martinsons umgänge med årstider och livslopp, det lever i ständig knuffning med det andtrutna, det som vill accelerera. Bilderna som trampar varann på hälarna. Taoisterna på språng att röra sig som Chaplin. Improvisationernas galna trängsel, alltför långa bildsekvenser, tankeled och syftningskedjor som måste med. Lycka och sorg, bäggedera vill accelerera. Och bäggedera kan rusa ifrån sin ursprungskänsla. Nu i maj som måste vara den naturliga lyckans månad i Martinsons diktning, är det roligt med en text där han låter vår och sommar flimra förbi bara, i en speedad dröm.”Han vaknade i Fivelstads socken, i Aska härad.”Lars Andersson Månadens Martinson10-05– i juni månad 2010”Vilken var din ingång till Harry Martinson?” den unge mannen tittade allvarligt på mig över frukostbordet. Dagen förut hade jag i Klockrike hört honom hålla ett intressant föredrag om Harry Martinson, och jag hade komplimenterat honom för det. Hans direkta fråga gjorde mig ”ställd”, och jag svarade något meningslöst. Men frågan hängde kvar i mig under dagen och plötsligt…Verkligheten satt konkret på hans egna ben och följde med vart han gick: stora inflammerade ankelsår som han ständigt sparkade upp så de lyste färska och blodiga […] Hela begreppet verklighet fick gärna formen av en förbannelsens klossträsko, där han gick för sig själv och drogs med göingebarnets speciella stigmata: träskosåret – ankelrosen av skorpigt blod.Det kändes verkligen att man var fattig. Knuff, dung-dung. Aj! aj! Träskodjävel. […] i medio av oktober var träskosåret redan uppsparkat och lysande i hösten; strumpan hängde fast om kvällarna. […] Oj. Oj. Oj. Aj. Aj. Aj.” Under sommarloven var det ”tillåtet” att gå i trätofflor, och det var också under en sommar min familj tipsade mig om att läsa Nässlorna blomma. Jag tyckte väl så där vanligt synd om lille Martin i berättelsen, men när jag kom till ovanstående – här avkortade – stycke, blev jag helt omskakad! Vem kunde skriva på detta sätt, så att man in på bara skinnet – bokstavligen – kände den första träskoveckans plåga på de smärtande anklarna? Vem hade inte bara upplevt det utan också kunnat finna ord att beskriva, så att man själv kände smärtan? Jag tittade på bokens pärm: ”Harry Martinson”. För första gången insåg jag att en del författare var begåvade med en mystisk magi – de inte bara skrev, de återskapade verkligheten för oss läsare. Det var min första ”ingång” till Harry Martinson. Det har blivit många fler genom åren.Disa Lundgren

 

Månadens Martinson

– i juli månad 2010

De blomster som i marken bor kan aldrig själen glömma.

Hur skönt att djupt bland gläntors flor se solens fingrar sömma

en vacker klädnad till den säng som vi ger namnet sommarns äng

och som med solens gyllne tråd hopsömmas våd för våd.

 

En sommarpsalm jag sjunga må i själens vinterdagar

och låta tungsint tanke gå och mana sommarns hagar

att träda fram till sinnets stöd i vinterns långa själanöd,

att djupt i minnet skåda Gud i evig sommarskrud.

 

Harry Martinson: Sv. Psalm 202

 

 

 

Personlig kommentar:

 

”De blomster som i marken bor” Sv. Psalm 202 har betytt mycket för mig! Jag har varit med om att sjunga den många gånger på friluftsgudstjänster när man sitter i gräset och hör humlor surra tillsammans med sången. Jag tycker om den eftertänksamma andra versen om att ”sjunga en sommarpsalm i själens vinterdagar” och att ”djupt i minnet skåda Gud i evig sommarskrud”.

 

Maria Hallén

Månadens Martinson

– i augusti månad 2010

 

Minnes en kväll
Minnes en kväll,
den höga enen våt av regndagg,
den friska vätan
fångad mellan barren,
i klara droppar sammanflutna
till vattenprismor,
och när enen dallrade
brast plötsligt prismorna för vindens slag.
Det klara ögonblicket självt föll ner.
Då tänkte jag: så brister klarhet,
likt klara droppar sönderslagna
till dagg och dimma.
Mycket sällan kommer man
ett ögonblick så nära.

Ur De tusen dikternas bok (1986)

Personlig kommentar:

Harry Martinson såg det vi vanliga inte kunde
uppfatta. Han förmedlade sedan detta till oss
genom sin bildrika poesi. Efter att jag hade läst
om den regnvåta enen, har jag många gånger
närmat mig enbusken och sett dropparna som
sammanflutit till vattenprismor. När jag sedan
sakta rört vid enen, har jag fått uppleva vad
Martinson kallar ett nära ögonblick.

Bengt Bejmar

 

 

 

 

Månadens Martinson

– i september månad 2010

 

Jag gästade nyligen en klubb för äldre politiker, som lämnat det aktiva politiska livet. Temat var blekingskt. En mångårig riksdagsman, som uträttat mycket i sin dar – en del åt betonghållet är jag rädd – lutade sig under kaffepausen fram och sa:

– Jag har läst Nässlorna blomma tre gånger.

 

Det där var ingen enstaka händelse! Vilken annan bok har fått så stor betydelse och blivit en följeslagare och en skatt för så många? Också yngre författare återkommer till den – nyligen t ex Peter Törnqvist i en intervju kring sin roman Kioskvridning 140 grader.

 

De författare som på 30-talet skildrade barndom och uppväxt gav samtidigt en bild av Sverige under 1900-talets första decennier, av det nyss förflutna. Byarnas och böndernas Sverige hade till avsked idealiserats av nittitalisterna, Skansen hade skapats, emigrationsvågen hade svept fram, industrialiseringen hade tagit fart. Men ännu vimlar det av folk ute i bygderna! Vi kan häpna över myllret på gruppfotografier från denna epok: från nykterhetsloger, skytteföreningar, bruk, stenbrott, skolgårdar… Och Nässlorna blomma, den dramatiska berättelsen om övergivenhet och om vägen till en större tillhörighet och ett livsmod – den rymmer också ett porträtt av ett landskap, Blekinges nordvästra hörn, och människorna där. Många blir belysta med bara några få ord – och man glömmer dem aldrig!

 

Som exempel väljer jag Blå Kaja:

…hennes hjärterum var litet och fruset, det satt som ett surt lingon i bröstet.

 

Det tycks finnas en trend i litteraturen att avstå från metaforer och liknelser. Hm. Se på denna korta liknelse om Blå Kajas hjärterum! Den talar om var hon bor, i ett landskap med lingonskogar, och vi kan tänka oss hur ett hårt liv förvandlat hennes hjärta till ett surt lingon – en hel levnadsberättelse! Den är sorglig, men samtidigt får vi le litet åt bilden.

 

Om Arvo Pärts musik har det sagts, att den uppfångar den svaga strålglans som alltid finns kring en människa, oavsett omständigheter. Är det inte det ljuset vi ser kring hjonen på ålderdomshemmet och många andra, så som Harry Martinson beskriver dem i Nässlorna blomma?

 

Ingrid Branje Nielsen

 

 

 

Månadens Martinson

– i oktober månad 2010

Hösten

 

När lönnarnas blad hade dalnat

och slocknat på åkerrenen

kom kölden i gräset som falnat

och penslade frost över stenen

 

Vid slutet av trädgårdsgången

försökte en gräshoppa spela

men tappade sommarsången

i gruset och glömde det hela.

 

 

Ur Vagnen, 1960

 

 

 

Personlig kommentar:

 

För femtio år sedan kom Harry Martinsons diktsamling Vagnen. Mindre känd för dikter som den ovan, utan istället mycket ihågkommen och diskuterad som den diktsamling där Martinsons kommentar till den folkliga bilismen möttes med både skepsis och kritik.

 

Men ovanstående dikt ligger långt ifrån civilisationskritisk ambition eller samtidsobservation. Den är tidlös just i valet av motiv, två korta bilder som visar en höst 1960, eller idag, eller för tvåhundra år sedan. Den är en stillsam betraktelse i bunden form, som sannolikt aldrig kommer att hamna på någon lista över Martinsons femtio, eller ens hundra, bästa dikter. Kanske är det dess brist på anspråk som tilltalar mig, eftersom hösten är den anspråkslösa av årstiderna.

 

Gräshoppan som tappar sommarsången i gruset och glömmer den, blir en verkningsfull bild av hur en årstid övergår i en annan, utan dramatik eller stor uppståndelse. Det gräs som metaforiskt brunnit i dallrande sommarhetta har sakta falnat, för att till sist kallna helt. Jag tar med mig den bekymmersfria gräshoppan i minnet när dagarna blir kortare, i förtröstan på att den hittar sommarsången igen när tiden är mogen.

 

Paulina Helgeson

 

Månadens Martinson

– i november månad 2010

Ur moln som vårdat frostens vinterskatt
nedfaller snön och sömmar mjukt i natt
sin vita tysta våd.
Det snöar lugnt kring lundens nakna träd
som famlar upp ur fridens pläd.
Allt spinnes in i undrens tråd.

Tyst väves dessa drömmar utanför
vår egen livsdröm, vi är inte med
när undret sker i tankens rena land.
Nu vandrar drömmarna som aldrig dö.
Idéer boende hos rymd och snö,
besöker tyst i natten livets strand.

Ur De tusen dikternas bok.
Förord av Stefan Sandelin. Albert Bonniers förlag. Stockholm 2004, s. 43

Personlig kommentar:

Varför lyckas Harry Martinson fånga och fängsla oss med sina efterlämnade dikter? Är de inte mest att betrakta som litterära restprodukter?Ända sedan jag började skriva musik till olika diktares texter har jag efter att först ha tagit del av de officiella utgåvorna snabbt börjat röra mig i ytterkanten av deras produktion, och gärna kring de posthuma saker som givits ut av hängivna. Detta gäller Karin Boye, Dan Andersson, det gäller F.G.Lorca med flera. Skörden blir dock oftast mager, men en diktare gäckar – Harry Martinson. Vad beror detta på? Jo, genom ett samlat grepp kring hans författarskap (titta med fasettögon!) upplever jag mig inte läsa diktsamlingen ”Si och så” eller romanen ”XX”. Istället framträder en tänkare, filosof, människa som klär sina tankar i ord på ett fullständigt självklart sätt, där en del saker råkat komma i tryck och andra inte- en slösare som inte behöver skrynkla sin hjärna huruvida detta utgör prosa eller lyrik, om detta är det första eller tredje brutna korrekturet av senaste diktsamlingen…Orden bara finns där, på rätt ställe. Det är därför man med samma behållning kan läsa Doriderna, Längs ekots stigar eller Skillingtrycket och Vildgåsresan som någon annan av hans andra böcker.

Dikten Ur moln finns i De tusen dikternas bok, jag kan inte påminna mig att en dikt om snö har berört mig mer. Hela diktens stämning är en snödröm. ”…Nu vandrar drömmarna som aldrig dö. Idéer boende hos rymd och snö”. Hur låter snö?Lyssna på en gammal inspelning med Beppe Wolgers : ”Så här låter det när det är barmark:(läses snabbt med vass stämma) ”Hallå, hur mår du”? Och så här låter det när det har snöat: (läses långsamt med dov, mjuk och beslöjad röst) ”Hallå, hur mår du”?. Eller också kan man läsa Harry Martinsons Ur moln, en dikt som inte var tänkt att tryckas.

Martin Bagge

 

Månadens Martinson

– i december månad 2010

Dover och Engelska kanalen

 

Dover är inte någon steril, vit klippa, slumpaktigt uppbyggd av kritdjuren. Stråkvägen gör den klippan levande. Där mötas millioner sjömäns och passagerares associationer liksom spöken i månskenet, och Dover själv såg så mycket med sin blinda kritfasad. Väldiga trätrågsliknande skepp med bjälktunga däckshus och bukiga Richard Lejonhjärt-segel, brokiga, guldflinande av heraldiska tecken och skräckdjur. Eller teklippern som kom hem från Kina, klädd i världsbesegrande modekläder á la Flying Cloud.

 

Man blir bättre var gång man tänker på, att havsvinden en gång ägde och omfamnade

paketskeppet Flying Cloud, en väldig seglare av vanvettig skönhet, som på adertonhundratalet seglade ut från Nordstaterna. I många år var detta fartyg (likt en venetiansk originalspets) ett mönster och en moral för flera hundratal av dåtida fullriggare. Det blev en Flying Cloudsk modevåg över nästan alla hav; särskilt lär hon i graciös riktning ha påverkat teklipperskeppen på Ostasien.

 

Det vita kritaltaret åsåg också skeppet Preussens strandning. Preussen var alla tiders största

segelfartyg och likvärdigt systerskepp till en annan jättinna: Potosi, uppkallad efter en vulkan i Anderna. (Tyskland hade stora drömmar på alla sätt då, men de ”slogo över” till slut.) Båda jättinnorna gingo i livstids tidsfrakt på chilenska salpetertraden. Att möta denna väldiga femmastade fullriggare nere kring Falklandshaven var troligen nästan detsamma som sjömansnäthinnans extatiska vansinne; ett mindervärdighetsslag som drabbade som en håntrumpet och kunde förfölja en stackars skonarbesättning i alla tider. En sådan fullriggare var en illustrerad fanfar, en sorts havens ängeln Gabriel; detta ehuru Preussen ansågs relativt ful.

 

Fullkomligheten inom segelhistorien räknas vara den tremastade fullriggaren. Den motsvarar på sitt sätt den gotiska katedralen: det finns inget att lägga till. I den tremastade fullriggaren mognar och blommar all segelnautisk erfarenhet ända sedan fenicierna. Den är en tacklingsteknisk toppunkt: den äntligt färdiga liljan.

 

Allt få Dovers klintar se och jag går upp och hivar slagg och tittar, bitter, glad och avundsjuk

 

Ur Kap Farväl! (1933)

 

Personlig kommentar:

 

På ett koleldat ångfartyg hörde det till att en av eldarna, eller en trimmare, i slutet av vakten skulle gå upp på däck och med ett handspel hiva upp och kasta överbord det slagg som uppstått under de gångna fyra timmarna. Ibland kunde det vara vaktens hårdaste stund att lämna det varma stokehålet och tvingas ut på ett stormpiskat, kallt och isigt däck. Var det däremot hyggligt väder kunde det bli ett välkommet ögonblick för eldaren att se sig omkring.

 

Vid ett sådant tillfälle, vid passagen av Dover Strait, tänkte sig eldaren Harry Martinson förflyttad till de vita klipporna och därifrån lät han sin inre blick flyga iväg till händelser som utspelat sig på vattnen utanför.

 

Flera författare, exempelvis Frederick Marryat och Joseph Conrad har på ett initierat och levande sätt beskrivit livet ombord på segelfartyg. De hade personlig erfarenhet av sådana. Eldaren Harry Martinson beskrev i huvudsak livet ombord på ångfartyg. Men han hade en förmåga som Marryat och Conrad inte hade i lika hög grad. Han kunde bättre än de sätta i ord det han såg för sin inre syn. De ståtliga segelfartygen blev för honom en chimär. Med sina visionära tankar om clipperskeppet Flying Cloud, ”en väldig seglare av vanvettig skönhet” gav han uttryck för sin längtan efter något rent, skönt och ouppnåeligt.

 

Göte Sundberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *