Maiping Chen om hur lille Harry fick kunskap om Kina

Månadens Martinson Maj 2015

Maiping Chen, översättare

Året 2004 fick jag av Dramaten uppdraget att översätta Martinsons enda pjäs Tre knivar från Wei som baserades på kinesisk historia. Redan då undrade jag vad Martinsons förhållande med kinesisk kultur var, hur det kom sig att Martinson visste så mycket om Kina och var så intresserat i kinesisk konst, om han hade varit i Kina någon gång, när han hade fått kontakt med kinesisk kultur och historia, etc. Jag ville gärna hitta svaret på dessa frågor. Jag har frågat några vänner i Harry Martinson-sällskapet, och även Martinsons döttrar Harriet och Eva, om Martinson någon gång reste till Kina, men så vitt de vet var han aldrig där.

När jag översatte Nässlorna blomma läste jag:

Av detta kom det sig att Martin blev kallad ’lille kinesen’. Ty vad skulle de annars kalla en sån där underlig unge, vars föräldrar flyttat in i ”Gula faran”? Det var första gången i sitt liv som Martin ansattes av andra barn. Han fann det härligt. Han grät inte alls. I stället sprang han glädjestrålande hem och talade om det för Inez.

De tycker vi är så roliga. De kallar oss kineser. Alla säger kineser. Vi är kineser, Inez.”

Att lilla Martin blev kallad ”kines” och fann det ”härligt” är intressant för mig. Och jag tror att det kan stämma, inte bara i romanen, eftersom huset som hette ”Gula faran” fanns, och finns i verkligheten. Kan detta ha varit början på hans förhållande till Kina, redan när han var sex år gammal?

Vidare i samma bok läste jag:

På vintern satt han hemma på Ljungtavan och gjorde träskor (korgar gjorde han på våren), det var tunga röda aleträskor som han gröpte ut som meloner. De liknade de fattiga husbåtarna som flyta på floderna i Kina. …”

Nu blev jag ännu mer nyfiken: om Martinson inte hade varit i Kina, hur kunde han veta att husbåtarna som flyta på floderna i Kina såg ut så? Och det var tydligen inte den lille Martin som såg dem. Det var Martinson själv som såg dem någon gång på floderna i Kina. Ja, kanske såg han dem på något foto, i någon film som handlade om Kina. Romanen kom ut 1935, och då fanns redan filmen.

Ännu längre fram i romanen läste jag:

”…Dumheten är alltid stark. Den är i majoritet i människosläktet. Dess taktik är utnötningsdöden, världsalltets mest kinesiska tortyr…”

Jaså, herr Martinson, du vet mer än jag om kinesiska tortyrer. Den här ”utnötningsdöden, världsalltets mest kinesiska tortyr” visste jag ingenting om. Jag blev ännu mer förvånad över hur Martinson kunde veta så mycket om han inte hade varit i Kina, och inte hade varit ”kines”.

När Martin 1916 förflyttades till ett ålderdomshem av sten, i Nässlorna blomma, läste jag detta:

”… Fröken log och klappade Martin på axeln. I en skymt såg han hennes hand. Han tyckte att hon hade för långa naglar: fast i Kina har dom längre, tänkte han och mindes en plansch…”

Nu vet jag var Martin fick sin första lektion om Kina: det var i den skola han gick i på Nässlorna blommas tid. Där måste finnas en skolplansch om Kina där husbåtarna som flyta på floderna liknar träskor, och människor hade långa naglar, och fick utnötningsdöden, världsalltets mest kinesiska tortyr…

 

 

 

 

SKM+004999 SKM+001510 SKM+004810

 

 

Skolplancher från Malmö Skolmuseum. Foto: Ola Myrin, Malmö museer.