Månadens Martinson – Januari 2016
År 1974 när Harry Martinson erhöll Nobelpris i litteratur, utkom på Albert Bonniers Förlag i serien SVALANS SVENSKA KLASSIKER, ett urval av Harry Martinsons texter med Georg Svensson som redaktör. Urvalet på 387 sidor gjordes i samråd med författaren.
Georg Svensson ger i sin inledning till urvalet en kortfattad översikt av Harry Martinsons liv och diktning, som han avslutar med några rader ur en artikel om honom år 1938:
”Han är ett original i detta ords bästa bemärkelse, en sällsynt människa med de mänskliga sökaregenskaperna abnormt utvecklade och med en poetisk begåvning som gjort det möjligt för honom att uttrycka vad andra endast dunkelt ana. Hans stil är expressiv men inte expressionistisk. Att läsa Martinson är det största äventyr som den svenska litteraturen just nu bjuder på.”
Urvalet innehåller en KALENDER, sammanställd ur ”Det enkla och det svåra”, januari till november, och ”Midsommardalen”, december. Ur denna KALENDER hämtas Månadens Martinson.
VINTERSTYCKE
Januari. Insnöade skogar, harspår och skidspår. Ett fullmånesken, det klaraste och dödaste i mannaminne, lyser nickelhårt hela natten efter trettondagen. Mot morgonen ligger köldens blåelse på snön. En stund senare kommer solen. Den rullar lågt på det rimmade skogsriset, är liksom sammansnörpt av kölden.
Byarna köra ut gödsel på före. Den ligger röd på åkrarna i stora stackar och ryker. Fåglarna fladdra hungrigt kring varje stack och kämpa i gödselröken om spillkorn och övervintrande flugpuppor. Av vårregnen skall sedan dessa stackar komma att tvättas och sköljas tills den gula spillhalmen lyser som mässingtrådar bland sol- och regnrenad torvströ, som ännu innehåller tydliga vitmossetovor och tusenåriga ljungrotsbitar ifrån torvmyrens botten.
Förr brukade bönderna under vårbruket sova middag uppe på sådana vårtorra gödselstackar. Renare bädd kan man få leta efter och underifrån värmde de den vilandes rygg. Naturkakelugnar var de, i den försåtliga vårvinden.
Nu på snön är de väl fula och gråsparvarnas fladdrande kamp om flugäggen är ingen vacker vintertavla.
Det är bara mänskan som lyckas övervintra på ett konstfullt sätt, och ibland inte ens mänskan. Ty vad står det i tidningen om denna trettondagstid i Pyrenéernas snö? Ihjälfrusna flyktingar, förföljande flygplan i stärkande fjälluft. Och här i landet, här på den utsträckta åskådarläktaren Skandinavien? Bortskämda skidåkare i ylle, huvor och bindslen. Tanklöst flinande mänskor, som faktiskt aldrig mött vintern i dess egenskap av istandad och obeveklig naturdjävul. I de tusen gaffelbitarnas och de tusen chokladfyllningarnas förlovade land händer det att man vantrivs som i något alltför inrikes tuggat. I detta land, där man kräver särskild medaljering för att man roar sig, välnärd, gott klädd i ylle och glattglidande skida.
HARRY MARTINSON: Ur Det enkla och det svåra (1939)