Månadens Martinson juli 2020 #4 – av Marianne Westholm

”Kanske spelar sommaren innerligast och mest inträngande i ens sinnen en vindstilla dag i juli, då sommarvärmen är garanterad även i skuggorna. Då kan man sitta och lyssna till den rikaste sången i sommarens hagar – insekternas surrsång” (Utsikt från en grästuva)

Så diktar Martinson 1963, då vi fortfarande hade ett någorlunda stabilt klimat, eller? I vår idylliska skånska trädgård, där vi nu i karantäntider tillbringar mycken tid, har vi lavendel, buddleja och andra fjärilsväxter. Men varför är fjärilarna så få i år? I Sveriges Natur (2.2020) läser jag att vissa vanliga fjärilsarter flyttar norrut på grund av ett klimat som blir allt varmare. Nässelfjärilen sägs vara en av dessa, (så vanlig, dock, att den finns över hela klotet).

Martinsons lyrik blir en tröstekälla. Det finns många fjärilsdikter i hans verk. I Natur finner vi denna, där diktarjaget jagas av barnen på ängen så länge det är ljust, men inte längre behöver vara ”rädd ”, när mörkret infinner sig. Med antropomorfiska symboler beskriver Martinson en varelse som tycks vara helt avskild från övriga skapelsen, där den sitter ”trygg” på nässlan .

FJÄRILEN

Född till att vara en fjäril
fladdrar min svala låga
på gräsets tunga sammet.
Barnen jaga mig. Solen går ner bakom malvorna och tuvan,
räddar mig till natten.
Månen stiger; den är fjärran, jag är inte rädd,
jag lyssnar till dess strålar.
Mina ögon få hinnor till skydd.
Mina vingar sammanklibbas av dagg.
Jag sitter på nässlan.

(Natur, 1934)

År 1993 var vi på semester i Prag, och såg då en utställning på museet i anslutning till den judiska begravningsplatsen. Barn från genomgångslägret Theresienstadt hade ritat teckningar, alla med fjärilsmotiv. Dessa barn fördes sedan 1943 till ” familjelägret” (dödslägret) Auschwitz-Birkenau, där de tillsammans med sina familjer gasades ihjäl.

Martinson i sin korta dikt Psyke (psyche= själ på grekiska) anspelar på denna tanke att fjärilen symboliserar evigheten genom sitt korta liv. I denna dikt är jordelivet det viktigaste, illustrerat genom begreppet ”evig” som en inomvärldslig metafor som så ofta hos Martinson.

PSYKE

Rätt gestalt valde Psyke,
fjärilsdräkt, nuets kappa ändå evig.
Den rätta lätthetens seger över tyngd och tid.
Omtagbar varje stund på denna sidan döden.
som en solblinkning.
Ur Tuvor, 1973

Till min föreläsning om Aniara (2016) hade jag som en inspirationskälla Mnemosynefjärilen (mnemosyne=minne på grekiska, se Doris nr. 29). Denna fjäril är en mycket hotad art. Blekinge är en av tre regioner i Sverige, där arten har visat sig. Den lilla population som finns kvar sköts där med artinriktade åtgärder . (av SLU= Sveriges Lantbruksuniversitet).

Våra liv är korta som fjärilens ur evighetens perspektiv. Nu när lavendeln blommar, (medan buddlejan har fått gula blad före blomningen) väntar vi på fjärilvingars flykt.

”Fjäril, lätta tyngdens anda,
läk det svårmod som förgör
medan tiden är tillhanda,
förrn morfidens vinge dör.”

sjunger vi i vår väntan ur Ekosång till Fjärilen i Gräsen i Thule och är glada att vi får vara med en stund på jorden. Just när texten är färdigskriven, flyger en nässelfjäril in genom det öppna fönstret och sätter sig på skrivbordet. Naturen sviker inte!

1 comment for “Månadens Martinson juli 2020 #4 – av Marianne Westholm

  1. Rune Liljenrud
    23 juli, 2020 at 17:25

    Tack Marianne för juli månads högstämda Månadens Martinson med fjärilsmotiv från Harry Martinsons dikter samt referenser till historiska platser, Prag, Theresienstadt och Auschwitz-Birkenau. Tankarna påminner om en stark upplevelse som deltagarna i Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsviks Folkhögskola maj 2011, hade efter ett föredrag om författaren och målaren Olle Svensson (1904-1972) från Sunnansjö. Under samling vid hans grav på Lyvikskyrkogården lästes, medan fjärilar fanns i nedgångende solens strålar, Olle Svenssons dikt GEMENSKAP, ur hans sista diktsamling 1967:

    GEMENSKAP

    Det sitter ett nattfly och dör
    på min mörknande fönsterpost.
    Och vad jag än drömmer
    önskar och gör
    här innanför –
    det sitter där grått
    och brunt av rost
    med trasiga vingar och dör.

    Det är inte mer än några
    fattiga tum ifrån
    den hermetiskt slutna värld
    där ett natfly sitter och dör
    mellan stänglar och strån
    till den hemliga värld härinne
    där jag själv går ensam och väntar
    på uppbrott och vinterfärd.
    Några fattiga tum –
    men längre ändå
    än till bortesta stjärnan i Svanen
    i rymdernas gränslösa rum.

    Men det finns likaväl
    en förbindelseled,
    en hemlig gemenskap,
    ett samlande spår
    mellan människa, nattfly
    och hasselmus –
    att vi lever i samma ensamhet
    och dör i samma ljus.

    Ur diktsamlingen Sena sagor, 1967 – Olle Svenssons sista bok

    Ditt avslutande citat ur Harry Martinsons Ekosång till fjärilen, är här helt nära!

    ”Fjäril, lätta tyngdens anda,
    läk det svårmod som förgör
    medan tiden är tillhanda,
    förrn morfidens vinge dör.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *