Månadens Martinson juni 2016

Månadens Martinson – Juni 2016

År 1974 när Harry Martinson erhöll Nobelpris i litteratur, utkom på Albert Bonniers Förlag i serien SVALANS SVENSKA KLASSIKER, ett urval av Harry Martinsons texter med Georg Svensson som redaktör. Urvalet gjordes i samråd med författaren och innehåller bl.a en KALENDER, sammanställd ur ”Det enkla och det svåra” för januari till november och ur ”Midsommardalen” för december. 
Ur denna KALENDER hämtas här Månadens Martinson.

JUNIKVÄLL

   En tur före sängdags, en tur bland lokorna. Det blir sent sängdags i juni. Lokorna blir högre för var dag. Till knät först, sedan till höften och strax därpå ett skirt blomgolv i brösthöjd, i överjordiska vita våningar. Strilkannans strålar liknar de, och över dem buketternas svävande plan, ty varje parasoll är en bukett, grenarna tycks räcka dem till varandra: se här, tag detta!  Men på nästa stjälkutlöpare samma sak, alla upptagna, alla har blommor i händerna.

   Så står de hela juninatten på spensliga storkbensliknande stjälkar i gräset och det är vackrare än vad man kan få fram. Och just så! Ingenting är mer att vara tacksam för än det ogripbara, det som när tanken är tänkt på nytt börjar uppträda i sällsamt levande gestalt, havande med aningsliv och alltid icke-tröttande liksom källans friska vatten som evigt på nytt imagineras och blommar i behovsmun. I ny och ny och ny behovsmun. Så länge törst finns är vattnet heligt nog, men dessutom genomsiktligt och klart; och genom att behövande mun och behövande öga finns så ökas plustecknens antal och källan,  blomman, gräset, vinden får ett nytt plus och nytt plus, hän mot det alldeles oändliga och oupphörliga.

   Furorna med osågade likkistbräder inne i stammarna står höga på mon, deras toppaktigt formerade kronor har vid närmare påsyn hundäxingens form och under granen där borta står dikesfräkenet och härmar i stort sett granens form. Allt tyr sig in mot något slags centrum. Behovsskälvningarna, åtrån att vara, drar sig atomvis genaste vägen till möjligheten till så eller så i form. Hur nära ligger inte fågelfjäderns form formen på vissa örters blad, och man stannar till och tänker sig detta: bladen är trädens fjäderskrud och fjädrarna är fåglarnas blad. Ytliga likheter visserligen, men inte desto mindre talar de inåt mot oerhörda mötesplatser och osjungna, evigt sjungna uppkomstsånger. Där inne i tingen och där inne i oss brusar kören i nästan förfärande anonymitet, bölja tar bölja fatt och vågorna leker evighet. Det är junikväll, det är stilla. Mycket väl vet jag att det måste storma någonstans nu. Mellan Kerguelen och Kap Horn vrålar väl nu som kallast de ständigt västliga vindarna. Och i mänskans grupperingsvärld rasar samtidigt i kväll två grymma krig. Inför sådant resignerar man inte, ja, man vägrar att kalla det för ödesvägar, tvärtom: begreppet ödet är förfuskat, korrumperat. Släpp loss en våldskövlarkast (det är vad man gjort) och tala sedan om att detta är ödet. Vilken livslögn! Ödet på entreprenad? Löpa amok med full beräkning och med en förhandskalkyl om utgången, vinsten, territoriet. Kallas sådant öde? Nej! Det kallas lögn. Imfamt ockreri med ödesordet som täckmantel.

   I junikvällen kan vinden viska, kan allt bli nästan alltför ljuvt. I ymnighetshornets mynning, naturens och agrikulturens, lyssnar man som till bruset i en titanisk snäcka. Allt är nära intill. Att den ofantliga jorden har en utsträckning av tusen sinom tusen kvadratmil av land och vatten, ja, vad skulle den annars vara om den inte hade det? Naturligt är detta, därför att det är så, förhåller sig så; snarare beklagar man då i vissa stunder att den inte har samma utsträckning som den största planeten i vårt solsystem. Då skulle en jordomfararresa ta hundratals år och flera generationer skulle behöva födas och dö på skeppen innan de åter ankrade vid främmandeblivna hemmakuster. Det vore ödsligt. Kanske skulle dikten ensam stå ut med en sådan tillvaro. En beboelig planet av Jupiters storlek skulle ofrånkomligt vara ett hemvist för oupplösliga sagostämningar. Mänskan skulle där med psykologisk naturnödvändighet vara hemfallen åt en bakomliggande overklighetsstämning som hölle allt mänskoliv fånget i rit, religion, dröm. Den skulle vara en planet vimlande av sagor och sånger om mänskor som seglat bort och aldrig återvänt. Fjärrkänslan skulle där leva i lager på lager, i tempelklasser. Jag längtar inte dit.

   Vår Jord är god och mänskorna är ju inte ens vuxna för den ännu. De har inte kommit riktigt fram till sin jord.

HARRY MARTINSON: Ur Det enkla och det svåra (1939)