Månadens Martinson – maj 2016

7065740399_fb6f82c0c7_oLena Peterson Engseth

En hopkurad grön väntan

Efter en volym med lyriskt gräsgrönskande ord såg jag fram emot att för blomstermånaden ta tillfället att fördjupa mig i Harry Martinsons vårliga observationer i luft som brustit av gökrop och i marker som smyckats av blomster.

Det kom att bli annorlunda. Den måndagsmorgon jag planerat påbörja denna lilla reflektion grep jag, just uppstigen och med första koppen te i hand, en bok i högen av biblioteksböcker. Det var en samling lyrik av Mary Oliver, en amerikansk poet, ännu inte översatt till svenska, med flera diktsamlingar och utmärkelser för desamma bakom sig. På måfå bläddrade och stannade jag vid dikten ”I Want”/”Jag vill”.

Jag vill ingå
kompanjonskap
med universum

som tigerliljan
som sticker upp
sitt praktfulla huvud

bland de så kallade
värdelösa ogräsen
i de obrukade fälten

som ännu bidar.
Men det är lika bra,
när allt kommer omkring,

att jag inte är en lilja,
utan bara gräs
i ett fång av krusigt gräs

vinkande i vinden,
med blicken mot solen: ett av de där
söta, sträva stråna.

Mary Oliver förflyttar sig ledigt mellan tuva och universum och önskar sig en delaktighet, ett uppgående i. Genom att växla mellan stort och smått, mellan lilja och gräs, solitär och grupp håller hon ihop och öppnar samtidigt upp. Vinden, solen, fälten är beståndsdelar och helhet. Från vad jag redan tidigare läst finner jag i Olivers poesi något av samma slags sammansmältning av närhet och kosmos som i Harry Martinsons diktning.

Så hade jag alltså snubblat över ännu en dikt kring gräs. I andra dikter har Oliver bl a prövat tanken om gräset har en själ, hon har beskrivit lockelsen att efter döden vara gräs. Hennes formuleringar leder nära Martinsons. Också han spånade kring hur man som människa möjligen skulle ”kunna helt försvinna i gräsets ljusa yra”. Han visste och kunde beskriva ”hur gräset är”, dess gröna färg, dess täthet. Och han kände dess sanningar. ”Ängen vaggar i vinden. Och ängen vaggar vidare när vi alla äro döda.” Jag var på nytt oundvikligt intrasslad.

Genom sina, vad som synes enkelt sammankomna, ord låter dessa två diktare oss förnimma det som de själva förnimmer. De är skarpögda men knappast blåögda iakttagare. Vi kan med tacksamhet och varsamhet ta del av deras ordmålningar. Den som diktar, har Mary Oliver sagt, ger en gåva till den som vill läsa och lyssna men också en gåva till sig själv. Både Martinson och Oliver lämnade barndomen med fula ärr; två sargade existenser där ordbyggandet kom att bli en slags överlevnadsstrategi. De räddades av diktkonsten och kanske också av den däri inbyggda givmildheten.

Genom poesin lyssnar de till världen – den lilla i den stora – med en uppmärksamhet som nästan blir till en andaktsövning. Stillheten som omger somt av det som sker i naturen blir i deras återgivande inte monoton eller långtråkig, i den finns själva livet, stunden och undret. Kanske kände de igen sig i de gulvingade fjärilar som då och då fladdrar förbi i deras dikter. Som en sorts kontrast till dessa mjölpudrade kortlivade väsen förlitar sig Martinson på humlan medan Oliver ofta ger akt på kolibrin. Det sätt på vilket de lystrar till dessa brummande och blomsterglada flygare motsvarar vartannat. De visar en förståelse för det underbara och för det svåra i naturen, de värjer inte för det som de inte rår på. En av skillnaderna dem emellan må vara att där Martinson ibland står och stampar i frustration och får orden att hopa sig, väljer Oliver en slags acceptans som omväg eller genväg. Ingen av dem ger dock vika; de upprätthåller båda en sund sturighet.

När jag försökte mig på en översättning av Mary Olivers dikt tornade Harry Martinsons liljor upp sig för min syn; dessa stolta blommor som tycks leva i symbios med gräset; ” Saftig i oljgröna gräs lyfter en gräddfet och tornhög lilja”, ”en skimmergyllne lilja”, ”än gömmer sig en hemlig lilja”, ”torpen dogo bråddöd bland sina liljor”. Men att skriva om liljor i maj är att gå årstidshändelserna lite i förväg. Kanske först i juli får vi se dem ståta bland de täta gräsen på någon bortglömd äng, som ingen längre slår, eller invid det sedan länge öde torpställets knappt synliga stenfot och igenfyllda brunn.

Tanken på ödetorp för mig tillbaka till våren och jag minns en majkväll för många år sedan då min syster och jag på småvägar i det sydsmåländska, till Blekinges skogsbygder gränsande, landskapet kom till en sådan övergiven plats. Med vårens luft och ljus och färger blev denna plats näst intill trolsk, också en aning sorgsen, men framför allt vacker i sin glömska och grönska. En plats där naturen tog tillbaka men också delade med sig.

”På kvällen, medan vårljuset kastade ett förtennande skimmer” skriver Harry Martinson. Ja, så var det den kvällen. Men där fanns inte längre några fönster för ljuset att kasta sig genom, vattgröten var sedan länge äten och de människor som här levat levde inte längre.

I efterhand vill jag tro att vi hörde göken, hur dess rop sjönk ”allt djupare i skogarnas grönska”, och helt säkert också ”en trast någonstans i skogskvällen”, i en grantopp bland granar omgärdande den lilla torplyckan, angelägen att bli hörd och höra sig själv, drillande sin monolog om vemod och ”långt borta” på ”det ställe i topografien där luften är som en trumhinna”.

Det var den sortens kväll då kan man tycka att dikt och ”dröm förirrar sig, snubblar och upphör i en krets av verkliga mirakel”. Då poesin inte kräver, ej heller förväntar sig, att bli skriven eller läst; den bara är. Och så kände också vi den där ”åtrån att vara”.

En av de första dikter av Harry Martinson som jag kom att läsa i min unga ungdom och behålla inom mig var just den om den multnande stugan och stigen; ”bara ett band av gräsmark där ingen längre kommer”. Här för oss i denna majkväll var den diktens bild än en gång bekräftad.

Mary Oliver börjar varje dag med en stunds skrivande utomhus. Under många år i Cape Cod i Massachusetts fick hon inspiration till flera av sina dikter på dagliga vandringar genom markerna. För att underlätta sitt skrivande placerade hon, längs vad som blev hennes nötta spår ut papper och pennor för att kunna plocka fram ur en grenklyka när musan kom uppå henne. Så liksom skrev Oliver sina stigar.

Harry Martinson skrev också han sina gångstigar, dem han kände som ensamhetens, de glömda, de i minnet gömda, de övergivna, övervuxna, de som gav eko.

Det mesta av allt
som finnes på äng och i skog
finner ej rum i tanke och minne.

Det mesta ser du förbi.

Den linje du gör med din tyngd där du går
blir med åren en gångstig.

Men någonting finns som uppehåller sig med allt
och sysslar med allt.

Det behärskar varje labyrint som är.

Det blir inte bara en gångstig i dig.

En stig – vart för den oss; bort eller tillbaka, vilse eller hem? ”Livet har spång till en evighet”, ibland leder stigen dit. Den där kvällen på det övergivna torpstället föreföll tanken att mäta tiden så fullständigt ovidkommande. Evigheten var där för en stund.

Efter åren som sjöman visste Martinson, som han också skriver i dikten ”Ute på havet”, hur våren där kan uppfattas ”bara som ett vinddrag” – inget mer, sedan är den borta. Han läste gärna vindrörelser och tolkade naturens rytmer genom dem. ”I junikvällen kan vinden viska, kan allt bli nästan alltför ljuvt” påpekade han. Men inte i maj, då är våren ännu för spröd, för trevande och försiktig, ”det är ny afton, lilla strå och vinden är färsk”.

”Skimret som med vindens gång beglittrar” ängsgräs och vinglande blomstänglar är ännu nytt och åtråvärt. ”I maj skockar sig allt, rikt, mångtaligt”, efterhand blir det en ”grönskande trängsel”. Medan vi strövade kring bland stugans rester i frodig grässvål och insöp den lite kallt kittlande vårkvällsdoften sjönk solen. ”Det är så tyst och lyhört allt en kväll i klara våren.”

Vi vände hemåt medan det ännu fanns lite ljus kvar, innan den tidlösa skymningen trots allt blev till natt. Men inom oss var vi ännu kvar på denna plats ”i vårnatten sedan allt stillnat”.

Harry Martinsons diktning har inspirerat och legat till grund för denna text. Anda och influens låter sig dock inte beläggas men för de direkta citat och inlånade ordvändningar som förekommer har jag i görligaste mån sökt ange källan.

OM

hopkurad grön väntan – ”Skönhet II” i Vildbuketten (1965), s 10

blomstermånadDet enkla och det svåra (1939), nu i Naturessäer (2000), s 217

gökrop – ”På hemväg” i Tuvor (1973), s 56, ”Sista året” i Vildbuketten, s 88, ”Berusande vanlig fågel” i

Midsommardalen (1938), nu i Naturessäer, s 155, ”Frodig försommar” i Längs ekots stigar (1978), s 36

att försvinna i gräset – i Cikada (1953)

hur gräset är, dess gröna färg och sanningar – ”Sommarpsalm” i Dikter om ljus och mörker (1971), ”Om naturskildring” i Utsikt från en grästuva (1963), nu i Naturessäer, s 295, ”Passad IX” i Dikter 1929-1953 (1974)

hur ängen vaggar – ”Svärmaren och harkranken” i Svärmare och harkrank (1937), nu i Naturessäer, s 39

ordmålningar – ”Utsikt från en grästuva” i Utsikt från en grästuva, nu i Naturessäer, s 294, s 304

den lilla världen – ”Sol och summa” i Svärmare och harkrank, s 45, nu i Naturessäer, s 37

liljor – ”Hallucination” i Natur (1934) s 6, ”Blad, 7” i Passad, (1949), nu i Dikter 1929-1953, s 142, ”I hemlig ödemark” i Vildbuketten, s 45 och ”Göinge” i Vildbuketten, s 36

förtennande skimmer och vattgröt”Berusande vanlig fågel” i Midsommardalen, nu i Naturessäer, s 155

taltrasten – ”Taltrasten” i Midsommardalen, nu i Naturessäer, s 175ff

verkliga mirakel – ”Lyckovärmet” i Dikter om ljus och mörker

åtrån att vara – ”Junikväll” i Det enkla och det svåra, nu i Naturessäer, s 220

stigar – ”Multnande stuga” i Cikada, nu i Vildbuketten, s 61, ”Stigens låga krypgräs” i Längs ekots stigar, s 41, ”Smörblommans gyllene fernissa blänker” i Längs ekots stigar, s 37, ”Det finns en ensamhetens gångstig” i De tusen dikternas bok (2004), s 169, ”Bygden ligger i minnet” i De tusen dikternas bok, s 16, ”Fjärran skog” i Gräsen i Thule, ”Ödemark” i De tusen dikternas bok, s 56, ”Den långväga stigen” i De tusen dikternas bok, s 177, ”Längs ekots stigar” i De tusen dikternas bok, s 78, ”Det mesta av allt – ” i Cikada

spången till en evighet – ”Andliga behov” i Dikter om ljus och mörker

vindar och skimmer – ”Ute på havet” i Vildbuketten, s 12, ”Vinden på marken” i Midsommardalen , nu i Naturessäer s 161, ”Junikväll” i Det enkla och det svåra, nu i Naturessäer, s 221, ”Det är ny afton” i Natur, s 48, ”Sommarpsalm” i Dikter om ljus och mörker

mångtalighet och trängsel – ”Blomstermånad” i Det enkla och det svåra, nu i Naturessäer, s 218

skymning och vårnatt – ”Blad 1” i Vildbuketten, s 23, ”I dygnets våld” i Midsommardalen, nu i Naturessäer, s 167f och ”Huldra” i Cikada, nu i Dikter 1929-53, s 209

Mary Olivers dikt “I want” är översatt av LPE och hämtad ur Evidence, Poems (2009). Övriga hänsyftningar på Olivers ord bygger på dikten “Some Questions You Might Ask” i House of Light: Poems (1990) och “Just Lying on the Grass at Blackwater” i Blue Iris, Poems and Essays (2004), samtliga utgivna på Beacon Press, Boston.

Alla de fjärilar, humlor och kolibrier som fladdrar, flyger och far kring i Martinsons och Olivers dikter har jag avstått att ange referenser till. Också HM nämner kolibrin, den brasilianska, i ”Svärmaren och harkranken” i Svärmare och harkrank, nu i Naturessäer, s 45.