Månadens Martinson – Mars 2015

Av Irmeli Romo

En hylla full med antologier på min skola fick vara min trädgård när jag botaniserade för att hitta ett rart diktexemplar att skriva om. I en del av dem fick jag tyvärr leta förgäves efter några rader av Martinson, men i ett nästan alldeles nytt läromedel fann jag två dikter. Det var Sång 7 ur Aniara, ”Vi följer ännu våra jordevanor och samma seder som i Doris dalar”. Den andra var dikten Minnena ur Vagnen ” som inleds med versen ”Minnena är inte dina eller mina”. Dikten Minnena frestade mig. Den lockade mig med rader som ”Minnena kommer dig till hjälp ur sin skog”.

Nyfikenheten drev mig emellertid vidare och jag hittade en antologi där Martinson var representerad med ett urval av dikter från flera diktsamlingar. Där fick jag syn på den, dikten, och minnena kom till mig. Minnen som drev fram en känsla av skuld och jag kom ihåg att jag har en bekännelse att göra. Dikten det var På Kongo ur Resor utan mål. En grupp elever jag hade för några år sedan fick arbeta med olika texter under temat Resor och dikten var en av texterna vi skulle arbeta med.

I dikten På Kongo råder en förtätad stämning med målande och levande beskrivningar som drar ner läsaren i floden under lianerna. På dessa femton rader målas en bild som har stannat i mitt minne. Jag känner det som om jag har varit där, på floden. Alla fem sinnena stimuleras. Det ropas, det trummas och ryts. Det är rött och grönt. Det är hett. Det smakar hirs, vatten och rå potatis. Det luktar vilda djur och järn. Kongofloden blir en exotisk och främmande plats men samtidigt en verklig flod med liv och rörelse. Fartyget Havssmedjan blir besjälat och glor med röda ögon och kryper uppför floden som ett djur i allt det gröna, ett med naturen.

På ett enkelt men genialt sätt gestaltar Martinson motsättningen mellan befolkningen och diktens ”vi” genom att låta befolkningen ropa ”må fan ta dig” och diktens ”vi” känner sig beklämda. Associationer väcks till Joseph Conrads Mörkrets hjärta” när dikten skildrar hur rikedomar forslas ut och befolkningen lever som slavar. En underton av kolonisationskritik strömmar i diktens vatten.

I denna främmande miljö låter Martinson kocken tänka ”nu skalar jag potatis i det inre av Kongo”. Med denna enkla fras ser man hela sammanhanget med besättningen på Havssmedjan och miljön, händelserna och människorna runt omkring. Skala potatis är en vardagligt välkänd sysselsättning men i kontrast till miljön förmedlar den också en hissnande spänning. Tänk här sitter jag nu på denna främmande plats och skalar potatis!

Men det fanns ett problem, eller snarare två, när jag skulle presentera dikten för mina elever. Det var ordet ”neger”. Idag anses det sårande, kränkande, ja rent av rasistiskt, men då för över 80 år sedan när dikten gavs ut, var synen en annan. Trots det ville jag inte välja bort dikten vid tillfället. Vad gjorde jag då? Här kommer min bekännelse. Jo, förlåt mig Harry Martinson, men jag ersatte orden. Istället för ”negrer” skrev jag människor och istället för ”gumminegrer” skrev jag gummiarbetare. Ja, jag vet att man inte får förvanska andras verk, men jag tror att du hade förlåtit mig och förstått mitt dilemma när jag befann mig där framför mina elever, som kom från hela världen, kanske till och med från någonstans nära Kongofloden.

På Kongo

Vårt fartyg ”Havssmedjan” girade ur passaden

och kröp uppåt Kongofloden.

Lianerna hängde nedsläpande på däcken som loggar.

Vi mötte Kongos berömda järnpråmar,

deras heta plåtdäck myllrade av negrer från biflodsområdena.

De satte händerna till munnen

och ropade ”må fan ta dig” på ett bantuspråk.

Vi gledo undrande och beklämda genom tunnlar av grönt

och kocken i sin kabyss tänkte:

”nu skalar jag potatis i det inre av Kongo”.

 

Om nätterna glodde ”Havssmedjan”

med röda ögon in i djunglerna,

ett djur röt, en djungelråtta plumsade i floden,

en hirsmortel hostade vasst

och en trumma klang dovt någonstans från en by där gummi-

negrer

levde sitt slavliv.

Resor utan mål 1932