Månadens Martinson – Mars 2016
År 1974 när Harry Martinson erhöll Nobelpris i litteratur, utkom på Albert Bonniers Förlag i serien SVALANS SVENSKA KLASSIKER, ett urval av Harry Martinsons texter med Georg Svensson som redaktör. Urvalet gjordes i samråd med författaren och innehåller bl.a en KALENDER, sammanställd ur ”Det enkla och det svåra”, januari till november, och ”Midsommardalen”, december. Ur denna KALENDER hämtas Månadens Martinson.
MARS
Mars är det risigas månad, de uppvaknande lavarnas och mossornas, snösörpets och kråkornas månad.
Mars är den enda månad på året då kråkornas snarkiga röster låter som musik. De kraxar bland dungarnas ris om en första vresig vår, en sur och våt förvårstid.
De långa istapparna som hänger ned från skogsbergens utsprång är påfrusna, förtjockade av tillrinnandet och stora som torpeder. I övrigt liknar de inte sådana.
Går man längs berghyllan är den hela vägen runtom klädd med dessa tunga hyllspetsar av is, glasklara eller vita. Men på ställen där smältvattnet under dagsmejan kommit i förbindelse med mossväta eller järnhaltigt bergvatten, blir istapparna rostfärgade eller brunådriga liksom vore de av fruset öl. Andra är jämngula likt hängande massor av gulnat djurister.
Mellan dessa hängande tunga enskägg och tveskägg fjärran från mänsklig smak har isen spänt buckelpansar. Det rinnande vattnet skimrar igenom på en del ställen. Man ser klara vattenklunkar skynda nedåt där innanför. Ett regn av luftblåsor som av tusen vattenpass gör att buckelskölden syns glindra. Det klingar och porlar av dagsmeja och vresigt bultande nartidsvår bakom insnörningarna av is.
Varje natt snör kölden till igen, en del. Då tystnar kluckandet, men nästa förmiddag börjar det igen. En grenflod av vatten synes rinna innanför buckelskölden hela dagen, ett grenigt vattenflöde spensligt som en ungrönn.
Kråkorna kraxar och träter med snoriga läten i kärralarnas riskronor där nedanför. Bergudden ligger med gnejstassarna sträckta ända ut i snökärret, som en sfinx med långa betar. Varje ljusförändring förändrar bildens art.
Alarna står i vattensörp till långt upp på stammarna på vilka grålavarna fylls av fuktighet och glänser krustussiga. I kärret runtom ligger holmar av björnmossetuvor, underligt lummiga och levande, bullar upp sin vintergrönska ur slask och sörp, en slumpartad arkipelag mitt i den gungande modden.
Kråkorna sitter högt i toppriset, avtecknar sig mot himlen och stirrar listigt genom gläntorna i riktning mot gårdarna. En del återkommer från sina letarfärder, andra flyger just ut. Då dessa fåglar slår ner i topparna gör de det försiktigt, med ett par vingslag även efter sen de fått fötterna om grenen. Efteråt sitter de och koxar, kurar framåt med vingknocklorna och sträcker knyckigt halsarna nedåt, liksom härmade de dykänder. Så kan de sitta och bocka långa stunder.
I slutet av mars blånar riset och står som rök mot granar och stup. Den äldsta gammelsnön kommer fram i hårda svårbesegrade kolonner och linjer, men plogtiltorna börjar svartna, åkern liknar ett stekgaller lagt på ett lakan. Solen äter motvilligt de gamla hårda drivorna liksom en blond piga som motvilligt äter gammalt möglat bröd bara för att få det ur skåpet.
På en ö av barmark väntar anemonen på upprop under fjolårslöven.
HARRY MARTINSON: Ur Det enkla och det svåra (1939)