Månadens Martinson, november 2014

ire-naturreservatHARRY MARTINSON: LANDSKAP

Ur Midsommardalen, 1938

Nära landsvägen ligga stora rösen på en åkerren. Förr har jag själv varit med om att lägga sådana rösen. Därför känner jag stenrösets tyngd. Alltså kan jag tillgodoräkna mig åtminstone det: stenens tyngd, livets tyngd. För den som känner, känns tyngden av dessa stenar i hela nejden. Varje sten i röset är buren dit på knän och händer eller släpad dit på en vresig asa. Hit bar mig Truls! Hit bar mig Måns, skrika stenarna för den som har öron för stenars rop. Ibland har man det. Då vet man sången som mumlats in i stenen där. Den groteska sången om hur män få lyftbrottet. Ännu ser man hans vålnad eller spöke lyfta stenen och sedan gå hem med bråck för livet. Som eldslågor sitta gula fjärilar på ett äldre röse, ett som redan är patinerat och virvelmönstrat av lav. En nyponbuske fäller på stenen dagförgängliga rosenblad.

Måns gick hem; Truls gick hem, för länge sedan.

Pinnharven sargar om hösten sina tänder mot stenen här och vinterhöstacken reser sig presenningstäckt mot molnet som en mage i åttonde månaden. Då regnar det, då oxideras allt, till och med höet i vinterstacken; de yttre stråna i stackens tjocka nederdel svartna som järntråd. Och alla stenar gråna ännu mera. Måns gick hem; Truls gick hem för länge sedan.