Månadens Martinson – november 2016

Månadens Martinson – November 2016

 

År 1974 när Harry Martinson erhöll Nobelpris i litteratur, utkom på Albert Bonniers Förlag i serien SVALANS SVENSKA KLASSIKER, ett urval av Harry Martinsons texter med Georg Svensson som redaktör. Urvalet gjordes i samråd med författaren och innehåller bl.a en KALENDER, sammanställd ur ”Det enkla och det svåra”, januari till november, och ”Midsommardalen”, december. Ur denna KALENDER hämtas Månadens Martinson, som denna gång avser årets tre sista månader: ROMANTISKT ÅTERFALL (Oktober) ~ BÄCKEN SOM RINNER I MÖRKRET (November) ~ SOL (December)

 

ROMANTISKT ÅTERFALL  (Oktober)

De höga pelarfurorna, ranka, resliga, på avstånd mot himlen stråsmala och med en profil snarlik hundäxingens. Men också som ungskvastar på långa stänger och som ugnsgrisslor. Allt sådant hade ju att göra med tallris, och tallriset hade att göra med vatten och bak. Roligt var att som barn med den långa, långa kvasten få sopa ugnen, väta kvasten i vattenbaljan, nicka av och så sopa med den våta fräsande kvasten så att glöden rullade omkring där inne och glodde på en med sina ögon som var som blinkande gnistor, eller som prickar av ännu ej slocknad eld i rullande träkolstärningar. Det mesta sopades ut. Kvasten gick från vatten i eld, genom eld och vatten. Skaftet var längre än en ryttarlans. Nu drev man ut den sammanhukade elden ur dess håla. Fall efter fall av rullande halvsläckt kol dråste ner på stenhärden. Där låg de bland askan och glimmade ännu svagt, som tärningar, eller som blinkande brickor i sagolika dominospel.
Några kol kunde bli kvar i ugnen, de bet sig då fast i de instuckna kakorna och följde med dessa ut då baket var färdigt. Det blev kolbottnade kakor, men litet kol kryddar bara.
Om allt sådant minner de höga ranka furuorna. Ekorrar klättrar i dem om vårarna. Solen går upp som en skiva i fördragna moln bakom, och om höstkvällarna då det blåser med det allra milsbredaste brus genom skogarna sträcker månen hals över skogarna som en väldig mongol, synlig just mellan dessa ranka stammar.
Genom skogarna hörs då det eviga fjärrverket, detta darrande något som dagligdags kallas brus och sus, men som ju framför allt består i att suset från vart enda ett av millioner träd på det mest slingrande sätt blandas och vandrar kring hela världen.

BÄCKEN SOM RINNER I MÖRKRET (November)

Ofta om senhösten gripes man av lusten att gå ut i mörkret, i naturmörkret, och vandra. Man trevar sig in i skogen, under de första minuterna helblind och mörkeryr. Men efter en stund har näthinnorna vant sig och man kommer i balans med mörkret.
Sedan kan man gå rätt långa sträckor längs en skogsstig även om det är nermörkt och övermulet.
Runtom susar granskogarna i de oavbrutna höstvindarna från Östersjön eller från Sveriges inländer. Det är knappt en halvmil till den första skärgårdsviken, men det har man ingen känsla av. Så här susar skogarna också i det inre av Newfoundland. Där finns granskogar kring svartögda gölar, bara någon mil därifrån slås den höststormande Nordatlantens tunga långväga sjöar till skum mot granitstränderna. Och Östersjön en halvmil härifrån är ju en vik av det hela och sjöarna i det mellansvenska sjösystemet är fläckar och relikter ur havens långa vandrande historia. Lägger vi så till detta grundvattenshavet under våra fötter, grundvattenshavet djupt, djupt under det sexfotsdjup där vi en gång skall begravas, då sammanhänger allt så stort och underligt, mörkret och vattnet.
Vattenkretsloppet undertill, från sidorna och övertill. Just en sån här fullständigt övermulen nermörk höstkväll blir det ett överväldigande, närakommande världsfenomen.
Mellan stjärnorna och skogsvandraren ligger vattnet ångtätt och dimtätt i yrande molnjakt. Och stannar man till och lyssnar hörs en bäcks rinnande strax intill genom gransuset. Den lilla vattenslingans ljud höjer sig genom gransnårens sus med en jommande ton som inte upphör, bara återtar sin jommande melodi – och den blir ändå inte monoton. Längre bort ljuder den på ett annat sätt, den spillrar och sillrar, har här och där en tunga som inte kan härmas med någon annan slags tunga. Vem kan väl tonsätta minnet av en bäcks olikartade, ständigt skiftande tonrörelser längs marken. Ingen. Vem kan tonmåla den. Ingen levande varelse.
Den följer sin djupa stig och sjunger från början till slut med en sådan uppsättning av små silverklara vattenstrupar att man kan hålla på och smyga längsmed den i åratal fylld av halvt smärtefylld häpenhet.
Den följer sin smala djupa stig och far aldrig vilse i mörkret, slingrar och tinglar sig fram, sjungande det blinda, silvrande behagets sång. Friska drycker hasta fram och ens öron formar sig till två bägare som själen sakta utsuger genom deras bottnar. Själen lever som en vattenlus av de oändliga flödenas gåvor. Det är inte blomsterspråk och bön. Det är ett faktum. Själen kan bara leva av det ”onyttiga”, kroppen bara av det ”nyttiga”. Och båda sakerna är lika nyttiga.

 

4544910527_1ff545edda_oSOL  (December)

Fäst på papperet här en glimt av den tjugonde decembers sol. Låt den lysa ned längs den gula blyertspennan och säga hur den bröt fram i en förklaringspaus mellan snöyrorna. Radion spelade en middagspolka borta i vrån. Solen och snön flöt in i gardinerna och gardinerna flöt ut i solen och snön. Solen stod bakom päronträdens grenar och den skälvde som flammande uppenbarelseeld bakom björkarnas risverk. Vintersol kastad mitt in i en av årets mörkaste och kortaste dagar är inte bara bokstavligen en uppenbarelse. Den är mycket mera. I en sådan stund häftar varken stämningar eller minnen vid solen. Nej, den kommer som ett nu (kursiv) och som ett oförutsett genombrott. När ett nu flammar till och plötsligt överraskar, då minns man det efteråt som ett solnu på rutan, utan förtid och framtid.
Solen lyser in i ansiktet på oss alla i hela huset. När den strax därpå gick i moln stod det nuet kvar som i eldram. Solen hade brutit fram så häftigt, så överraskande, att det inte fanns plats för annat än ljusupplevelsen och eldupplevelsen däri, nästan utan varje drag av vad man kallar stämning.
Ett nästan otänkbart enhetsljus stod i låga i nuet.
En sådan stund kan inte mätas. Den rymmer intet, och den rymmer alla tider.