Månadens Martinson oktober 2014 – återanvänt sägenmotiv

”Röster om vagnen 2”

av Ingemar Lönnbom

Det är inte lätt att hitta recensenter som hyllar de 17 dikter i samlingen Vagnen (1960) vilka bildar en egen avdelning kallad ”Röster om vagnen”. Ett gräl utbröt mellan två skribenter så sent som i november 2010, där en av dem kallade just dessa dikter ”skit”. Den andra skribenten ville försvara Martinson, men hänvisade i försvaret till andra dikter än de 17, vilket förstås inte övertygade den kritiske läsaren.

”Röster om vagnen” innehåller ett intensivt avståndstagande från bilar och bilism. Att ta avstånd från bilismen år 1960, vid en tid då privatbilismen för många var en helt oproblematisk metafor för frihet, måste ses som en ”höjdpunkt i dålig tajming” för att citera Lasse O’Månsson. Frågan är förstås om denna skenbara otidsenlighet också påverkade hur dikterna har bedömts vid publiceringen och därefter. Det kan jag inte bedöma.

Jag vill börja nysta någon helt annanstans, nämligen i myternas och sagornas Blekinge för att så småningom landa hos Martinson år 1960. I Blekinge finns en gammal sägen i många olika varianter som handlar om Bäckahästen, en av Näckens många skepnader.

Näcken, denne spelman i ån, var i grunden ett ont väsen och hade en mängd sätt att få kvinnor och barn i sitt våld. Ett sätt var att uppträda som en vacker och snäll vit häst. Denna vackra och behagliga bäckahäst sökte upp lekande barn, lät dem klappa sig och så småningom sitta upp och rida. Det berättas om ett sådant tillfälle när alla barn i en by vid en insjö samlades kring hästen. De var så uppe i leken att de inte märkte att djuret anpassade längden på ryggen så att allt fler av barnen kunde sitta där. Hade de uppmärksammat detta, hade de självklart också insett att nu var det farlig trollkonst å färde.

Till sist var det bara en liten parvel kvar, en som inte kunde tala rent. Denne lille gosse ville naturligtvis också komma upp på hästen, men nådde inte riktigt upp. ”Ja’ näcker inte!” kom det – i stället för ”jag räcker inte”. När Näcken hörde sitt verkliga namn, kastade han av sig sina unga ryttare och sprang ut i insjöns vatten för att aldrig mera bli synlig igen. Därmed räddades barnen från den drunkningsdöd som annars hade drabbat dem alla.

När jag nu läser om ”Röster om vagnen 2” inser jag att Harry Martinson där återanvänder detta eller ett liknande motiv – ett farligt möte mellan ett mytiskt väsen och barn. Näcken är nu inte längre en bäckahäst, utan ett hjul och så småningom en vagn. Skillnaden mot sägnen är förstås att hjulet och vagnen i Martinsons dikt lyckas med sina förförelsekonster. Det är till och med så illa att vagnen övertygar bonden om att hästen ska slaktas.

 

Röster om vagnen 2

 

Det började med att ett hjul kom,

sade till ett barn: lek med mig.

När barnet lekt sade hjulet:

åk med mig.

När barnet åkt sade hjulet:

virvla med mig.

Och hjulet virvlade bort.

 

På gården skrek man:

hjulet tog barnet.

Det kommer aldrig åter.

 

Det var en gång så att en vagn kom.

Den sade till en bonde:

döda hästen som går framför mig.

Han besvärar mig.

Sedan får du åka fort.

Så skedde.

 

I Vagnen är vi sedan den dagen.