Månadens Martinson – oktober 2016 av Ingrid Jönsson

IngridJönssonIngrid Jönsson var Nebbebodastipendiat juni/juli 2016
Sköldpaddsvers
Min längtans tanke stundom går
till sköldpaddsfarmen Singalore
där Lady Jane ifrån Lahore
tillbragte några ljuva år
med sköldpaddskammar i sitt hår.

Allt var så fint och skyggt
man höll så rent och snyggt
i varje vrå,
där fanns ej lus, ej loppa
Och varje afton
åt man sköldpaddssoppa

Versen ovan har Harry Martinson skrivit. Den återfinns i en bok, tänkt i undervisningssyfte, som kom ut 1995. Författaren till ”Tankeäventyr om djur och växt”, Sonja Glimstedt Hall, skriver att Martinson hade för avsikt att ge ut en versbok som han kallade ”Barnboksbitar” tillsammans med döttrarna Harriet och Eva.
Så synd att det inte blev av! Jag tycker att det finns ganska mycket av Lennart Hellsings humor och rytmkänsla i verserna. Ämnesvalet är förstås främmande djur och miljöer. Något som låg världsnomaden Harry Martinsons hjärta nära.
För att lära känna Harry Martinson lite bättre inför min stipendievistelse på Nebbeboda skola läste jag i våras ”Poetiska törnbuskar i mängd”, från 2004. Boken innehåller brev som författaren skrivit mellan åren 1929 och 1949. Sammanställning och urval har Paulina Helgeson gjort. Vilken guldgruva! Jag fascinerades omedelbart av Harry Martinsons personlighet och historia. Från oönskat sockenbarn till upphöjd författare och slutligen Nobelpristagare, på något sätt är kanske den resan signifikativ för 1900-talet, folkhemsårhundradet. Ingenting var omöjligt, inte ens för den fattigaste fattiga. Alla sades ha möjligheter att bli något, att ”komma upp sig”. I verkligheten var det förstås inte så enkelt. Inte ens för Harry Martinson.
Jag slås av det motsägelsefulla i hans liv. Hur han beskrivit sin barndom som ett helvete men ändå återkommer till den i positiva ordalag. Hur kärleken till natur och djur grundlades här. Hur minnen och det gamla är något han verkar vilja hålla fast vid. Hans samlariver. Att han fascineras av rymden samtidigt som han kan gestalta de mest obetydliga och förbisedda detaljerna i naturen som ingen annan. Hur han sprudlar av livsglädje och kunskapstörst samtidigt som han plågas av sjukdom och känsligt sinne.
Det är intressant att via hans brev få ta del i hans kamp att slå igenom som författare. Hur han under flera år kämpar för brödfödan genom att skicka in texter till tidningar och tidskrifter och hoppas på att bli publicerad. I ett brev från 1929 då han just fått ett honorar från Templar-Kuriren skriver han så rörande till Moa: ”Om jag hade tian delad, älskade, skulle jag sända dig femman, men jag fick den hel i brev och Olle hade hem posten. Men du får på söndag, älskade”.
Man slås också av hans målmedvetenhet. Hur han med gott självförtroende skriver vidare och slutligen är den som kan diktera villkoren för sin förläggare. Jag finner det uppfriskande att läsa Harrys direktiv till förläggare Bonnier avseende såväl honorar som utseende och titel på böckerna. Så här skriver han angående ”Nässlorna blomma”: ”Inga bilder eller vinjetter får förekomma, varken på omslaget eller försättsbladet …. På baksidan av omslaget får inte förekomma några recensionsutdrag, bara namnet på mina böcker. I honorar hade jag tänkt mig tretusen (3000) kronor för en första upplaga om tretusen exemplar.”
Frågan är ändå om jag inte kommer Harry allra närmast i Martinson-rummet i författarmuséet i Jämshög, där jag har glädjen att bli visad runt av Bengt Bejmar.
Bengt berättar att Harry kom ner från Stockholm för att leda arbetet med att iordningsställa sin stora samling av allehanda ting; burkar, förpackningar, etiketter, minnessaker, vykort … Det är en fröjd att vistas i det rummet. Att få fundera över vad som drivit den store författaren att samla just de här små vardagliga tingen. Var det en önskan att hålla kvar det gamla? Eller var det rädslan för att inte längre minnas som han ville bekämpa? Här ett utdrag ur dikten ”Minnena” ur diktsamlingen ”Vagnen” från 1960:
”Minnena är det nödvändiga daggfallet över tankens åldrar.
Utan dem kan en tanke aldrig hålla sin frukt och mognad.
Minnena förfriskar alla tankar som verkligen lever.”
En annan läsvärd och mycket vacker bok är den nyutkomna ”Till Harry från …” som innehåller dedikationer ur Harry Martinsons bibliotek. I denna bok läser jag en dedikation från Britt G Hallqvist, mångsidig författare och översättare. 1977 ger hon honom en versbok för barn, med orden ”Till Harry Martinson med beundran”.
Harry tyckte om Britts verser. Om dikten ”Små saker”, som de flesta nog känner till eftersom den finns i antologin ”Min skattkammare”, ska han ha sagt ”små saker är stor dikt.”
Jag undrar vad Harry tänkte om Britts dedikation. Om glädjen och förbannelsen i att vara beundrad. Om livets motsägelsefullhet. Och så undrar jag om han bläddrade i Britts bok och kanske läste en och annan vers. ”Folk är så olika” heter den. Genialisk titel i sin enkelhet. Måhända skänkte han sitt och döttrarnas barnboksprojekt på 1940-talet en tanke.
Några år tidigare, 1971, hade Harry gett ut en samling vid namn ”Dikter om ljus och mörker”. Ur den hämtar jag den sista dikten, som jag återger i sin helhet. Jag har bestämt mig för att det nog är min favoritdikt.

Natt
Böj dig och se. Det finns stjärnor i källan.
Mellan ormbunkars speglade blad
tyst den glimmande Venus lyser.
Det är en grönskande jordisk natt.
Stjärna vid stjärna tittar fram
klart som genom ett fönster i jorden.