Denna sommar hittar jag i min svärfars bokhylla Harry Martinsons Cikada med följande inskription: ”Till min älskade hustru Ragnhild på vår första gemensamma julafton 1953 i Visby och Klinte av M.”
Det är under en av dessa klara julidagar som vi gemensamt – trots ålder och riskgruppstillhörighet – åker fyra mil söderut för att besöka Moa Martinsons torp Johannesdal i Ösmo där Harry bodde i elva år. Vi sätter oss i torpets rikt blommande trädgård och insuper luften kring Martinsons Naturessäer som jag håller på att sluföra en tysk översättning av. Nu i dagarna ska den lämnas in till förlaget.
2017 gav förläggaren Sebastian Guggolz ut Resor utan mål /Kap Farväl! med den tyska titeln Reisen ohne Ziel. Nu har jag, mest ur Harry Martinsons tre volymer från 30-talet, sammanställt 200 sidor med naturessäer till en volym med titeln Schwärmer und Schnaken. Den tyska utgåvan ska komma ut våren 2021. Fredrik Sjöberg har tackat ja till att skriva efterordet.
Under slutredigeringen har jag lagt ut frågor om textstycken som vållat mig svårigheter till (litterära) vänner och bekanta. Två textsnuttar får illustrera det jag tampats med; i en av essäerna i ”Det enkla och det svåra” från 1939 skriver Harry Martinson: ”Rönnen slår buketterna samman, vänder ljusa sidan på bladen ut och bugar sig ned tills den ligger passiv vinkande i vindens strömdrag liksom särven och näckvimplarna bruka göra nere i rastlösa åar.” (Några träd)
Vad kunde näckvimplarna tänkas syfta på?
Ett svar kom från Köpenhamn: ”näckvimplarna är ’vielleicht Grünalgen (näckhår) – Cladophora?'” Från Stockholm svarade en kritiker: ”Näckvimplarna tror jag är vass som vinkar av strömdraget.” Och en annan från Helsingfors: ”Näckrosornas blad brukar ibland delvis lyftas av vinden och vågorna så att man ett ögonblick ser den ljusa undersidan.”
Men vilka associationer ger björkens ”vita panskum” i ”Februari”? Guden Pan, pan i betydelsen av ’all’ eller det paniska? ”Der weiße Schaum des Waldgottes Pan nach einer gewaltigen Eruption des Baumes, da hätte ich schon Assoziationen…”, skrev bekanten från Köpenhamn. Ett annat svar från Stockholm: ”Panskum är väl ’Panschaum’? (Sen får var och en tolka detta efter eget skön eller kön).”
Ett annat knepigt textstycke med alla sina märkliga grödor var det här: ”Mest växte på dessa i sommarhettan snusbruna odalmossar (som vid regn blevo sotsvarta) spergel, syska och bitterblad, förutom rovor, frösådda med den klockpendelliknande rovsåningsapparaten som påfylldes så att fröna lades in från ändan i plåtrörsskakeln.” (Jordlukt)
Martinsons språk lyser här verkligen i all sin konkretion. Jag trodde mig även ha sett att ”odalmosse” förekommer som orts- eller gårdsnamn i Blekinge. Var ’odalmossor’ alltså något speciellt för södra Sverige? Ett svar från Blekinge lät så här: ”De finns eller snarare fanns i Blekinge enligt min kusin som är uppvuxen på en bondgård där.” Det rör sig alltså om ”våtmark eller torvmark, tillhörande en jordegendom med full äganderätt (odal). Ett stillastående vatten med bruna avlagringar av delvis nerbrutna växtdelar som luktade fränt. Dessa dikades ut för att få större odlingsmark, men eftersom den var så näringsfattig måste man tillsätta konstgödsel. En del av dessa mossar har idag fått höjd vattennivå. Bl.a Egils viltvatten. Där odlade far betor och potatis kommer jag ihåg. Vid utdikningen hittades rester av ett gammalt vikingaskepp, som morbror Bengt tog med upp till Nordiska museet.”
Ett annat svar: ”I mina hemtrakter, Småland, var det mycket vanligt att åkrar hade efterleden -mosse eller -mossen. Däremot har jag inte sett det som namn på byar eller gårdar, det senare håller jag ändå för möjligt. I sent uppodlade trakter kan det nog förekomma. Ett ortnamn Mosstorp/et finns på flera ställen. När befolkningen ökade på 1800-talet tvingades man odla upp även områden som tidigare inte hade ansetts dugliga. Jag tror att gången kunde vara ungefär så här: 1600-tal: naturlig sankmark. 1700-tal: används till att skörda foder till djuren. 1800-tal: dikas ut för att bli åkermark (mycket schematiskt). Mossmark var sällan uthållig som åkermark, eftersom den sjönk ihop och utarmades ganska snart, särskilt som man inte hade konstgödning att tillgå. Odal är ett ord som nog får anses ålderdomligt redan i Martinsons barndom. Det betyder inte primärt ’odling’ utan har med äganderätt till marken att göra. Odalbonde var en självägande bonde, till skillnad från exempelvis åbo som var en arrendator.” Slutligen återkom kritikern från Stockholm med följande: ”Och efter att jag kollat finns det naturligtvis mossar i Blekinge också. Norr om Ronneby finns t.o.m. en naturskyddad sådan, Store mosse. I Harry M:s barndom var säkert fler mossar än nu välbevarade och inte utdikade. På Öland finns t ex bara Knisa mosse bevarad, alla andra är utdikade, dvs uppodlade och torrlagda.”
Så blev det en hel kulturhistoria om växter och mossar för min del. När vi satt vid Moas torp denna stilla sommareftermiddag hördes plötsligt mullret av en motorcykel. En man med läderjacka på en Harley Davidson svängde upp vid grusplanen. Efterhand kom den ena efter den andra och till slut även en kvinna från Sorunda hembygdsförening som höll ett föredrag om Moas liv på torpet. Vi satt kvar som oanmälda lyssnare. Men om Harry talade hon knappast alls, han hade blivit portförbjuden efter att han lämnat stugan för gott 1939.
2 comments for “Månadens Martinson september 2020 – av Klaus-Jürgen Liedtke”