Mats Rydén skriver Månadens Martinson – juli 2017

Foto: Corina Ardeleanu.

Skimrande blåhet

Språk är mångfald och möjligheter. Harry Martinson har, som få andra i vårt land, synliggjort detta.
I ”Sommarmorgon” i Midsommardalen (1938), omtryckt i Vinden på marken (1964), sätts blåheten under lupp:

Dagen stiger, I glidande ögonblick genomfiltrar den natten, når det blå, det blågröna, det skirblå, det silvergråskira och så det gryningsröda […]. Ut glider blått i skimringar av dis och skirhet, fram stiger grönblått med dunstiga kanter av silvergrått och rött.

Lyhörd för språkets underströmmar presenterar här Martinson med sinnlig skärpa en palett av precisa språkliga klangfärger. ”Sommarmorgon” är i mycket en språklek, iscensatt, förutom i språkspektra, i nyord som ”synvilja” och ”vindorm”. Landskapet tolkas i ”synsekunder”. ”Och vilar man någon gång ögonen, trött av allt, då först fäster man helst blicken på himmelen och ser ut mot det svindlande blådjupet, där inte ens ett moln går, där bara det tinderblå suger sinnet ut i friljuset”.

Mats Rydén