Semir Susic om ”Vägen ut” – Månadens Martinson juli 2014

Månadens Martinson – juli 2014

Hemmansägaren Ollas Per Persson och två pojkar vid höbärgning i Almo. Foto: Einar Erici.

Hemmansägaren Ollas Per Persson och två pojkar vid höbärgning i Almo. Foto: Einar Erici. Semir Susics text utspelar sig i en modernare tid, men kopplar till 1900-talets början när höskörd såg ut så här.

När jag var tolv år fick jag följa med min morfar och mina morbröder upp på de bosniska kullarna för att samla in den sommarens höskörd. Jag minns hur min morfar stod och slog med lien. Solen gassade på, längs stigen dit hade vi sett en och annan orm. Hölasset kastades upp på en stor kärra och sedan körde morfar skickligt traktorn nerför de branta backarna tillbaka till huset. Jag låg i hölasset som guppade i takt med den krängande traktorn tills det var dags att lasta av i ladan.

En annan gång fick jag och min några år äldre kusin följa med morfar upp till kullarna på östra delen av byn på andra sidan floden. Vi hade båda länge tjatat om att få skjuta med pistol. Väl framme i en avlägsen del av byn ställde vi oss ett tiotal meter framför ett träd. Jag sköt men såg aldrig var skottet träffade, troligtvis en bra bit bakom trädet som jag hade siktat på. Morfar skrattade varmt och sa att det minsann inte var lätt.

Jag var tolv år. Det var 1999, för mig ett äventyrens år.

Min morfar gick bort för några år sedan. Jag glömmer aldrig när vi brukade sitta under hans körsbärsträd i trädgården och dricka hemgjord saft. Han sade aldrig särskilt mycket men det fanns en värme i hans ögon som jag minns än idag. Trots ett tandlöst leende, ett ihåligt skratt och ett fårat ansikte framstod han som den vänligaste människan på jorden för mig. Det finns så mycket jag skulle vilja veta om hans liv. Om hur han och mormor tog sig igenom andra världskriget och sedan inbördeskriget. Men varken mina mor- eller farföräldrar lever längre och jag kan inte fråga dem om de svåra tiderna fastän jag så gärna skulle vilja veta allt.

De där första somrarna efter kriget framstår fortfarande som magiska för mig. Vi flög från Arlanda till Sarajevo, susade genom de bosniska bergsvägarna – för en tolvåring var det ett oöverträffat äventyr att färdas i motorvägsfart på krokiga landsvägar. Efter några timmar kom vi fram till Donji Vakuf och Prusac där mina föräldrar växte upp. Det var början på månadslånga vistelser i en värld där allt var möjligt, till skillnad från i Sverige. I Bosnien blev dessutom mina föräldrar, i mina ögon, superhjältar med övermänskliga förmågor. I Sverige hade exilen gjort dem handikappade, skuggor av sina forna jag.

Kusinerna, mor-och farbröderna, fastrarna och mostrarna – på somrarna samlades vi och berättade för varandra om våra liv. Två anspråkslösa småstäder i hjärtat av Bosnien förvandlades till metropoler med återvändande från USA, Österrike, Tyskland, Sverige, Norge och Frankrike och alla hade sina berättelser. Det fanns en glädje, ett framtidshopp.

Nu, mer än 20 år efter kriget, är det mörkare och jag åker mer sällan dit men jag är glad att jag har dessa minnen och berättelser. Berättelser om människor som fick börja om på nytt.

För några månader sedan skaffade jag en odlingslott. För mig som vuxit upp i sterila bostadsområdet Grimsta i Vällingby var det en seger, hur obetydlig och anspråkslös den än kan te sig i andras ögon. Lotten var igenvuxen och det krävdes mycket arbete, särskilt eftersom jag inte kunde någonting om odling. Då koloniområdets gemensamma gräsklippare var trasig en dag när jag skulle klippa ner ogräset fick jag låna lien. Jag hade aldrig tidigare använt ett sådant redskap och sökte referenser i minnet. Och då, plötsligt, där i den svenska majkvällen öppnade sig en värld av bosniska dofter, ljud, röster och rörelser från äventyrens år. Allt i odlingslotten var nytt för mig, jag hade närmat mig min morfars verklighet i vilken jag fortfarande var ett barn. Jag såg framför mig hur han skickligt slog med lien medan jag försökte ta efter.

Huvudpersonen i Harry Martinsons självbiografiska roman ”Vägen ut” (1936) heter Martin och är i de tidiga tonåren. Han försöker ta sig till Göteborg för att mönstra på ett fartyg och bli sjöman men vägen dit är lång och svår och full av nya upplevelser. När Martin till slut når Göteborg, den första staden han ser i sitt liv, blir han tagen av Barnavårdsmannen. När de åker spårvagn till barnhemmet sitter Barnavårdsmannen oberörd, en åttaåring visslar med händerna i fickorna som om det vore den vanligaste saken i världen medan Martin själv är begeistrad över spårvagnens existens.

”Se så ja. Nu hade han snart lyckats skaka av sig den degraderande förvåningen. Nu var han snart fulla tretton år gammal igen. Men nu förstod han vad ordspråket ‘alla äro barn i början’ betydde. Det betydde att man var barn för allt nytt, om och om igen, ständigt, ständigt på livets vägar. Barn på nytt hos bönderna, barn på nytt vid Varpinge torvindustrier, barn på nytt på vandring, barn på nytt i stora städer. Så nu kunde gott åttaåringen få stå där och vissla, det var väl unnat. Han skulle nog ha varit barn på nytt lite varstans där Martin hade varit med.”

Martins barndom är full av kontraster och när jag läser Vägen ut är det som att den läser mig. Den där tolvåringen från en Stockholmsförort som fick följa med upp i de bosniska bergen, för att bärga hö och skjuta pistol för första gången, blev också barn på nytt. Och jag vet att när vi satt där under körsbärsträdet och min morfar såg på mig, sitt växande barnbarn, blev han själv barn på nytt. Han tittade så nyfiket, generöst och förundrat på mig.

Vägen ut är en roman som hamnat i skuggan av Nässlorna blomma (1935) men som har fantastiska kvalitéer. Som alla stora romaner jag läst förändrar den mig och tvingar mig att se mig själv. Genom att borra ner fingrarna i jorden någon timme i veckan har jag fått en helt ny respekt och ödmjukhet för generationer före mig, för fröet som spricker ut till en levande växt och för maten på våra bord. Livet börjar om på nytt lite då och då, precis som det gör för Martin i Vägen ut, min morfar, dig och mig. Men allt är en del av samma kretslopp och berättelse.