Adam Bergström representerade Sällskapet på DELS:s litterära café

Föredrag av Adam Bergström Norra Latin 18 augusti 2019

Jag är övertygad om att många här redan känner till de grova dragen i denne författares liv, men det är kanske ändå på sin plats med en kort repetition, för det är ju så att hans författarskap i så hög grad vilar på egna erfarenheter och deras själsliga följder.

Harry Martinson föddes år 1904 på sjön Immelns strand i Blekinge. Sedan hans far dött i tuberkulos utvandrade modern till Amerika och lämnade en syskonskara på sju att ackorderas bort till lägstbjudande i Jämshögs socken. Harry var då sju år gammal och forslades omkring från gård till gård till utan någon fast punkt eller kärleksfull människa att ty sig till. Både hemlösheten och flykten från verkligheten kom sedan att löpa som den kanske djupaste underströmmen i hans författarskap. 1920 – 1927 var han sjöman, diversearbetare och luffare på världens alla hav och kontinenter. Erfarenheterna från denna tid kom att ge hans tidiga diktning de exotiska och världsvida perspektiv som bar honom direkt upp till den litterära parnassen. Sedan han mönstrat av för gott fick han som hemlös i Göteborg och Stockholm kontakt med kretsen av arbetarförfattare och unga modernistiska konstnärer, vilket ledde fram till debuten med diktsamlingen Spökskepp år 1929.

Hans kommande liv och författarskap skulle komma att genomsyras av spänningen mellan natur och dikt å ena sidan och ständigt hotande krig och teknologiska samhällsförändringar å den andra. Och det är i denna spänning jag nu vill dröja en stund med en längre analys. Jag tänkte börja med att berätta om en personlig upplevelse av Martinsons författarskap. För några år sen läste jag hans stora verk Aniara för första gången, och när jag kom till en strof i sång 36 dök en märklig association upp i huvudet.

En tid fann jag en tröst i en idé:
att låta tusen speglar träda till
och ge oss allt som speglar kunna ge
av återspegling, skenbart vidgat rum
som optiskt vidgar varje tumsbredd ut
till skendjup upp till åtta tusen tum.
Och när vi inrett tjugo salar så
med speglar tagna ifrån åttio
blev resultatet så pass lysande
att jag i fyra år med spegelglas
förvillade de själiskt frysande.

Jag vet inte om ni tänker på samma sak, men för mig är denna strof en profetia, en förutsägelse om vår tids digitala värld. Genom våra telefoner och datorer får vi tillgång till en skenbar utvidgning av världen, men egentligen är dessa våra skärmar bara speglar av verkligheten, en avbildning som förlorat all ursprunglig innebörd och djup, ett surrogat som hjälper oss att glömma tomheten i en ”själiskt frysande” civilisation. Det beskrivs i versen att speglar från åttio salar har satts in i tjugo, vilket skulle kunna ses som en symbol för att den artificiella världen visserligen är en koncentration av verklighetens innehåll. Det innebär att varje människa har tillgång till en större kvantitet av upplevelser, men betyder det att upplevelsens kvalitet har förbättrats? Kan vi ge oss tid åt känslor, stämningar och reflektioner när hela tillvaron har blivit ett brus av intryck? Jag tror att något djupt mänskligt håller på att gå förlorat, något som Martinson kallade den andra enkelheten och som han beskrev redan i sina naturessäer på 30-talet. Så här skriver han i Midsommardalen:

Någon gång kan man komma till ett höjdkrön eller dylikt där sinnet får en naturlig förevändning att frånse det myckna och odla det enkla.

Det råder ingen tvekan om att vårt samhälle har kommit mycket långt när det gäller att odla det kvantitativa. Med den moderna teknologin kan vi uppleva hela världens syner och ljud i våra telefoner; vi kan kommunicera direkt med varandra över tusentals mil; vi har aldrig kunnat leva på så många sätt och ha så många möjligheter att välja mellan. Men betyder detta att vi verkligen kan vara närvarande i det vi ser, att vi verkligen kan överbrygga klyftorna mellan varandra, att vi verkligen kan känna vad det innebär att leva? Med den moderna vetenskapen kan vi ta oss upp bland stjärnorna och ner bland atomerna, men kan vi verkligen komma närmare tingen omkring oss? Men eftersom vi lever i ett ”skenbart vidgat rum”, i en falsk avspegling och en förvillande förespegling, ja just eftersom vi lever i en avskildhet kan vi inte heller märka att vi är avskilda. Och naturligtvis kan vi därför inte heller märka att ängarna har ersatts av sojamjöl, att skogarna har ersatts av granplantager, att en fri och levande natur har ersatts av en fängslad slav.

Aniara är en berättelse om hur en vilsen mänsklighet slungas allt längre ut i tomheten, bort från den förstörda jorden som förut varit dess hem. Men jorden behöver inte vara helt förstörd för att vi ska försvinna bort från den. Det har vi i viss mån redan gjort. Aniara har redan blivit verklighet. Och vi märker det inte förrän utbrändheten slår till, förrän depressionen kommer krypande, förrän ett hämnande klimat förstör vårt samhällsbygge som Gud en gång förstörde Babels torn.

Denna isolation kan sägas vara grundelementet i Martinsons civilisationskritik – isolationen från naturen och dess stämningar, från den högre verklighet som skapas av våra drömmar och fantasier, från det egna samvetet i ett tidevarv av krig och naturförstörelse. Att det är detta som ligger i bottnen måste man alltid ha i åtanke när man läser honom, annars kan det lätt uppstå missförstånd och feltolkningar. Hans samtid hade mycket svårt att förstå honom, och än idag kan vi ibland bli förbryllade. Ta till exempel dessa ord ur Vägen till Klockrike, där Martinson beskriver bilismens första insteg i samhället.

Övermodet hörde till farten. Det uppstod ur den. Skulle anledningen till mänsklighetens övermod, det faktum att en av jordens arter tar sig friheten att skoningslöst utnyttja och utrota de övriga, skulle anledningen till allt detta vara att vi bygger snabba fordon? Det låter ju befängt, och så blir det ibland med de brottstycken ur en människas tankevärld som varje litterärt verk faktiskt är. Låt oss därför foga samman detta stycke med ett annat citat ur essäsamlingen Utsikt från en grästuva:

På vägen utanför är det bara bilar. En död livlighet, en mänsklighet i kapslar, nästan aldrig en gående mer. Snart är svenskarna effektivt isolerade från de stämningar som kan uppstå via naturlandskapets egna ljud och dofter.

Här börjar tanken ta en klarare form. Bilen avskiljer oss från det som finns här och nu omkring oss, inte bara genom sina plåtväggar, men också genom den hastighet med vilken den slungar oss bort från all stilla iakttagelse och långsam reflektion. Man kan ju se detta som en betraktelse över bilismen i sig, men även detta vore ett misstag, och det är detta misstag som har gett upphov till myten om Martinson som en simpel bakåtsträvare som gnäller på småsaker. Ty Martinson belyser i sina texter att det lilla problemet ofta är en avspegling av det stora. I sin långa diktsvit Röster om vagnen från 1960 använder han bilen som metafor för den teknologiska utvecklingen i stort, och det är så man också måste förstå det stycke som jag nyss läste från Vägen till Klockrike. Den moderna människan är så att säga alltid på väg någonstans. Hennes liv är inrutat av tid som blocken i ett schema. Och samma lagbundenhet finner vi på civilisationsnivå. Då kallas det samhällsutveckling. I båda fallen drivs förloppet av nyttans beräkningar, så kallat instrumentella värden som alltid syftar vidare på det kommande. Motsatsen till detta är de tidlösa värden som har mening i sig själva, och som till stor del utgörs av det som Martinson kallar stämningar. Vi ser alltså här en skillnad mellan tid och tidlöshet, mellan nytta och mening. Och det var kanske detta Martinson menade med sina ord: Övermodet hörde till farten. Den som lever instängd i tiden har ingen förståelse för det tidlösa. En civilisation som skenar i sin utveckling ser inget värde i en natur som förändras så långsamt att den i mänskliga ögon står utanför all tid. Ur den oförståelsen föds övermodet, och ur övermodet föds förstörelsen. Jag kommer att tänka på något Martinson skrev i dikten Förbindelse ur samlingen Gräsen i Thule från 1958:

Ja, drömmar måste byggas säkrare än städer,
och dagligen måste de lappas
och lagas efter de dagliga och frätande
angreppen från nyttans tand
som är värre än tidens tand.

Här ska jag lämna Martinsons civilisationskritik. Jag ville ge ett smakprov på den för att visa hur mycket denna författare har att säga om människans villkor i allmänhet och det moderna samhället i synnerhet. Men det är likväl en mycket begränsad och ensidig bild, för Martinson är om möjligt ännu mer aktuell i den tröst och glädje han kan ge och i hans förhoppningar om mänsklighetens godartade möjligheter. Jag säger aktuell eftersom hans budskap är just allmängiltigt och tidlöst. Det vädjar till människans innersta var hon än befinner sig i tid och rum och liv. Därför vill jag själv nu inte komma emellan mer utan läsa några dikter och textstycken som jag tycker är exempel på en av Martinsons främsta förmågor – att överlämna språket åt läsaren och låta var och en lyssna sig till vad det vill säga just dem.

Den mörka församlingen av granar Från Tuvor

Den mörka församlingen av granar
ordnar sig kring tjärnen som ännu har månens runda bild
på gammalt sätt bevarad.
Likt en oblat gungar månen ut
på buktad spegel. Och alla undfår den.
Granarnas församling har här sin nattvard
bakom bygdens rygg och långt från människans land.

Li Kan talar under trädet – X Från Passad

Känslor och tankar glida isär i en tillvarons klyvning.
Tankarnas värld blir då en domstol där drömmar och känslor dömas, där
aningar få sitt straff.
Sanningsfåfängans kalla ljus
belyser med meningslöst avslöjande klarhet alla stämningsfulla träd.
Då vill man fråga:
vad gäller eder jakt, ni jägare?
vad gäller eder människojakt?

Och på den andra sidan: känslorna sitta till doms,
förnuftet får alla fula namn, klokheten blir skällsord,
visdomen ställs mot väggen och kallas glädjedöd,
tanten med den förgrämda minen och magkräftan
utnämnes till häxa.
Människojakt står mot människojakt.
Vad gäller eder jakt, ni jägare?

Här kunna vi se framför oss de mänskliga stridigheterna i människojaktens
landskap:
generationernas hat mot varandra,
rasernas hat och könens hat,
klassernas hat och moralkategoriernas hat.
Där är moralen använd som tillhygge mot den dyrköpta glädjen.
Där är glädjen sammanförd till hatfull skränkör mot moralen.

Jag säger eder emedan det säger sig självt,
att redde inte naturen under sådana förhållanden upp
det mesta åt människan,
så att den svalkade henne, lyste sol på henne, regnade på
henne och på jorden, förströdde henne och drog hennes
tankar, känslor och blickar till sig, bort från henne själv
och alla likar och motståndare,
då skulle hon vara enbart människojägare.

Nu reder naturen åt henne en värld där hennes stridiga väsen
efter hand skingras åt vindarna, ödsligheten och glömskan.
Den ger henne ett gott läkekött och
ett läksamt sinne som inte är jagets eller folkmassornas, men naturens.

Så är människan något som inte är att ta på allvar. Hon saknar
egentlig vederhäftighet.
Hon är ömsevis en fladdrare och en fastspikare.
Sällan upptäcker hon konsten att verkligen se vad hon är.

Att hata henne saknar all mening.
Att förakta henne är inbilsk förmätenhet.
Att älska henne är en konst
som ofta med möda måste läras i hennes sällskap.
Men morgonsolen som går upp är alltid mer än kärlek,
alltid mer än hat, löje, sorg eller förakt,
alltid mer än skönhet.

Den är sanningen bortom det plock vi kalla fakta
och som vi slänger varandra i ögonen i en mängd som förblindande
yrsand.
Solen, vår gemensamma kärlek går upp
och livgivandet går från henne genom världen
där jakt och mänskojakt skallar.

Alla upprors vågar åldras fort
och alla upprors stigar blir snart till allfarvägar.
Kvar står en längtan till något som inte
är begärens eller vedergällningarnas hjul.

Bäst är mänskan när hon önskar det goda hon inte förmår
och slutar odla det onda som hon lättare förmår.
Då har hon dock en riktning. Den har inget mål.
Den är fri från hänsynslös strävan.

Ekens minne Från Vagnen

Riksvägen under milstenen rakt under mina grenar.
Men helst kommer hon i minne.
Hon den vackra på stigen.
Hon kom varje sekel alltid någon gång.
Var ibland borta och sov djupt neri jorden
men uppstod igen så snarlik att det åter var hon.
Det måtte ha skett inne i byn
att hon vaknade upp på nytt.
Hon måtte ha gått tillbaka dit under jorden.
Så segrade hon alltid.
Min krona susar om henne.
I sju sekler har jag känt henne nu.
Det är ändå som i våras.

Senfödda svärmar av flygande varelser Från Tuvor

Senfödda svärmar av flygande varelser
drar fram under avlövade träd.
De stannar till på ställen med lä
och synes dansa upp och ner
där höstsolen ännu kan värma.
Ingen kan säga deras namn eller art
förrän höstvinden stöter dem bort ur året,
utåt i hemlösa lufthav.

Om var och en av dem kunde kallas ett ord,
då blåser där bort ett livsspråk i vinden.
Livet och döden, de två storslösarna
spelar i natten med höga tal.
Oräknat och tallöst virvlar det mesta vi ser
alltid bort, till ständig förskingring.

Gå i båt Från De tusen dikternas bok

Till att avveckla sig skall man alltid vara beredd.
Att tackla av sin rigg, att packa in seglen.
Vara inställd på vågornas sömnsång och på att huggas upp av havet.
Skeppets själ skall en gång lämna skeppet i en liten båt i passaden.
Då skall matrosen vara beredd
för en längre och mörkare färd.
Ingenting har sagts och ingen har vågat fråga.
Kompassen en annan.
Havet ovisshet.
Kanske finnes en okänd ö.

Att höra en milsdjup nordanskog Från De tusen dikternas bok

Att höra en milsdjup nordanskog brusa i stormen om hösten
är som att vara med om en jättelikt brusande flykt.
Man tycker sig stå i en mäktig sagas djupaste glänta
medan den mäktiga skogen själv prövar den sagans vingar.
Slutligen tycker man sig höra skogen inifrån sig själv
som om skogen vore ens själ.

Minnets vålnad Från Vagnen

Minnet gör sig till ande och vålnad.
Vänder åter genom år för att se
hur någon gled förbi bland lingontuvor.
Här var det, säger vålnaden minnet.
Du ska strax få se dem, Olga och de andra.
Hur de vandrar från tuva till tuva.

Betrakta dem noga innan de skingras för alltid
på sina levnadsstigar.
Ännu har du dem en stund, om hjärtat lyckas fasthålla.
Om minnet spökar väl i deras vrår.
Ännu tjänar de på minnets gårdar.

Sång 102 ur Aniara

Jag hade tänkt ett paradis för dem
men sen vi lämnat ett som vi förstörde
blev tomma rymdens natt vårt enda hem
ett ändlöst svalg där ingen gud oss hörde.

Stjärnhimlens eviga mysterium
och den celesta mekanikens under
är lag men inte evangelium.
Barmhärtigheten gror på livets grunder.

Så föll vi ned på lagens sanna bud
och fann vår tomma död i Mimas salar.
Den gud vi alla hoppats på till slut
satt kränkt och sårad kvar i Doris dalar.

Den kammartrånga skogsängen Från Tuvor

Den kammartrånga skogsängen blir rörd av kvällsvinden
och berättar med daggfyllda ögon om solen
hur den vid sin nedgång tittade in
och fyllde hela gläntan med strålar.
För alla de där inneboende
berättas denna solskenshistoria
och alla ler med aftonglans.
Sedan avgår den dagen.
Den låter som ett tåg långt borta.
En spillkråka höres som dess vissla.

Ur Bollesagor

Från höjden såg han ner över slätten där vägarna låg pekande åt skilda håll likt grenarna på en grenljusstake eller på ett barnsligt målat träd. Molnen drog fram från horisont till horisont. De hade god fart och deras skuggor tycktes gå ännu fortare nedanför i sädesåkrarna. Säden var mogen överallt på slätten och på många ställen var skörden redan i gång. Ett metalliskt knatter, på avstånd som ljudet från jättesyrsor, steg upp från skördemaskinerna. Självbindarnas vingar vinkade i solskenet som om de signalerat till varandra storböndernas tankar: förnöjda meddelanden ur välbärgade hjärtan på bördiga och blonda slätter. De vanliga sommarsyrsorna hördes inte bara omkring fötterna här på åsen, man visste hur de just nu oroade av skörden spelade allt hetsigare, allt mer irriterat i de ändlösa stråskogarna ända ner till havet.

Bolle fick en känsla som han hade haft många gånger förr då han suttit uppflugen på än den ena än den andra höga höjden i Riket. Han kände sig som Det vandrande ögat, och han fick återigen för sig att han var utsänd av något som stod över honom, och som använde honom till vandrande utsiktstorn. Det var samma underliga tanke han hade haft en gång då han såg en bondkvinna mjölka i en ladugård och han själv låg i halmen i ett bås bredvid. Det var en märkvärdig tanke och hur han först hade kommit på den visste han också. Det var i Hälsingland på en fäbod som låg öde och övergiven i sommarhettan. Han hade gått sluttningen ner och sett hur perspektivet försköts och lades om för hans blick. Då kom han att tänka på något underligt, någonting som liksom lyfte honom till andra plan.

En enkel och föraktad luffare, tänkte han, som är ansatt av länsmän och fjärdingar och tadlad av de flesta, kan ändå få in hela landskap i ögat. De nekar honom inte sin bild. De föraktar inte hans ögas spegel. Han får samma landskap i sin syn som konungar och presidenter.

Ögat, tänkte han, är vår största gåva. Och han tyckte att han med ens kom in i en känsla av att ha plikter när det gällde ögonen. Bara i det att de fanns låg en maning i att man inte skulle gå sovande genom livet, inte låta ögonen vara instrument för snåla husbehovstittar eller den snöda beräkningens ögonmått. Den som låter sina ögon stirra döda, den människan försummar sin andes fönsterplats.

Och när han lämnade fäboden och gav sig ner i dalslätterna kring Dellen för att tigga, tyckte han att han hade fått en ny syn på tingen. Det var tröttsammare att ha den än att gå slö, men den gav åt ting och dagrar en annan mening än den han förr hade lyckats göra sig. Att hans tanke inte var fulländad utan tvärtom ytterst klumpig förstod han så väl. Men i själva dess klumpighet låg ett bevis på att det fanns något som var bättre än den klumpigheten, och att en glimt av gudsgeniet kunde ges genom mörkret åt envar som inte lät sinnena sova sig dummare än de var.

”Och se, allt var ganska gott”, stod det i första Mosebok. Och det var det än idag ifall människan öppnade sinnena.

Adam Bergström bor i Bromma i Stockholm och är en av Harry Martinson-sällskapets yngsta medlemmar. Läs även hans Månadens Martinson maj här på hemsidan.

1 comment for “Adam Bergström representerade Sällskapet på DELS:s litterära café

Lämna ett svar till Marianne Westholm Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *