IN MEMORIAM

Fil:Lennart Nilsson 2014.jpg

Lennart Nilsson

Text: Göran Bäckstrand, 9 februari 2017

Mästerfotografen Lennart Nilsson (1922-2017) har stilla avlidit i sitt hem.

Harry Martinson blev avbildad av stora fotografer exempelvis Anna Riwkin på 1930-talet och senare Lutfi Özkök. När Lennart Nilsson fotograferar honom blir det möten mellan två Mästare. Om det är möjligt att säga att bilder kan återge ett författarskaps själ gäller det Lennart Nilssons många studier av Martinson.

När Martinson 2004 skulle ha fyllt 100 år, visade Nobelmuseet utställningen ”Daggdroppen och kosmos – Harry Martinsons värld” i Börshuset. En framträdande plats hade Lennart Nilssons foton från Martinsons hem i Gnesta och bildsviten av författarens möte på Bonniers förlag, när Aniara hade publicerats 1956. Bland alla fantastiska Martinsonfoton i Lennart Nilssons enorma arkiv står särskilt en bild ut som illustration till Martinsons mest kända verk Aniara. Han är fångad med slutna ögon mot en bakgrund av Andromeda-galaxen. Bilden är ofta återgiven men Martinson sa till Lennart Nilsson att ”det ser ut som jag leker Gud. Du får lova att inte publicera det här porträttet förrän efter min död”.

Amina Manzoor minns Lennart Nilsson i DN den 29 januari 2017 och skriver bl.a. att ”få kombinerade vetenskap och konst som Lennart Nilsson”. I detta hade han en like i denne andre Mästare han så övertygande porträtterade. Båda såg det stora i det lilla.  Lennart Nilsson blev professor ”för att han synliggjort det osynliga och med vetenskaplig precision dokumenterat människans inre”. Martinsons författarskap sammanfattades i Nobelpriskommitténs motivering ”han fångade daggdroppen och speglade kosmos”. Båda verkade på olika sätt i yttre och inre världar. Båda hade en obändig nyfikenhet och båda bar på en förundran och beundran för livets innersta väsen.  En av de gånger jag fick träffa Lennart Nilsson sa han ”Allt är möjligt … Allt är bara början…” Dessa två stora konstnärer fortsätter att inspirera i en svår och osäker tid.