Jag skruvar lampan ner och bjuder frid
Vårt sorgespel är slut. Jag återgav
Med sändebudets rätt från tid till tid
Vårt öde speglat i galaxens hav
(Aniara, ur sång 103)
Slutet av 1950-talet, ett studentrum i Lund: Jag ligger på min säng och lyssnar med slutna ögon ‒ skrämd men också fascinerad ‒ till Ulf Palmes helt fantastiska uppläsning av Aniara i radion ‒ förmodligen som radioföljetong. Jag hade läst åtminstone delar av verket, men denna uppläsning gjorde ett omvälvande, bestående intryck på mig, och när Aniara nämns idag ‒ och det sker allt oftare ‒ hör jag fortfarande inom mig Ulf Palmes mörka men också så ödesmättade röst.
Nu när jag nått minst sagt ”mogen” ålder, kan jag än mer förundras över Harry Martinsons visionära syner och hans sätt att kunna förmedla dem till läsare av så olika slag. Hur kunde alla dessa visioner rymmas inom honom? Och hur kunde han ge dem en sådan gestaltning i ord, att de fortfarande efter mer än ett halvt sekel fortfarande är så drabbande? Kanske ännu mer i dag, ännu mer skrämmande, när världens undergång tycks rycka allt närmare på grund av vår egen förstörande framfart, och när maktberusade härskare förfogar över massförstörelsevapen tillräckliga att förgöra allt och alla?
Disa Lundgren
Ja, den frågan plågar ju oss alla. Alla dagar. Jag har dock funnit en lättnad, glädje, ja till och med skymten av ett hopp tack vare alla dessa unga människor som med mod och klarsynthet visar på en riktning och på möjligheter till förändring. Både på det personliga planet och i samverkan med andra, på gräsrotsnivå och i internationella samfund.
VJ 1956/2 ”Vintertankar på dyschan” av HARRY MARTINSON, med Lars Ulvenstam:
”Vi måste skaffa oss en codex ethicus, och vi måste öva oss på den och lära om och repetera. Jag kan inte finna annat än att man förr i världen satte sig ner och funderade när man inte visste något. Det fanns en axel förr i världen, som ordspråk, bibel, postilla och psalmbok kretsade kring och som vi nu saknar.”