”Vardag är allt och vardag kräver att få leva”
Ett nytt år har tagit sin början. Nu är alla helgdagar över och en lång rad av veckor står framför oss, utan en enda helgdag i sikte förrän till påsk. De här veckorna kallas oxveckorna och uttrycket kommer förmodligen från bondesamhället och bilden uttrycket framkallar hos mig är en svart åker med en plog dragen av ett par okade oxar, som stretar i den tunga svarta jorden i den mörka januari. Under de här veckorna i början av året när allt firande är över och då man ännu inte märker av att dagarna sakta blir längre kan det vara en tröst att läsa Harry Martinsons essä Kring högtidskulturens undergång ur Svärmare och harkrank (1937). Varför är den tröst kanske ni undrar. Jo, för i essän hyllar Martinson vardagen.
”Det är vardagen som allt väsentligt sker i människan, men vad hon tar med sig dit av högtidens suggestioner innebär en tyst överenskommelse om att vardagen är ond, sekunda, outhärdlig”
I essän gör Martinson upp med firandet av högtider och han skriver ”Det är ett sorgespel detta att vardagens bästa sinnen och kynnen suggererade att som malar flyga mot högtidens ljus”. Specifikt för julen skriver han:
”Högtidsfikandet stegrar materialismen. Julhögtiden är för exempel länge så överlastad att den knappt bär sig själv. Den dignar under sig själv och har sprängt all sin mening”.
Ja, ja säger ni avfärdande, det där är bara någon som är besviken på sin jul som yttrar sig så. Det låter som ”surt sa räven om rönnbären”. Martinson skriver också att ”Jag är förbittrad på alla högtider, emedan de alla äro ett tyst – ett åtminstone i kärnan tyst – erkännande av bankrutten, vardagens”. Nu tror inte jag att Martinson, eller någon annan heller för den delen, missunnar någon annan eller sig själv att få fira helgdagar, men det är själva ”fiskandet” efter högtider, eller ”högtidsjagandet” och den dualism som uppstår när vi ständigt längtar efter helg och därigenom underkänner vardagen som innehåller det väsentliga i livet. Förespeglingen om något ständigt bättre och bättre slutar i tomhet och leda, skriver han, och kallar det ”en högtidsideologi” och ”en evig förolämpning mot vardagen”.
Han inför ett begrepp i essän ”stafettmänniskor” och med det menar han dem som inte har behov av ”klarhet i tros- och livsfrågor och sanningsfrågor”. De låter sig driva med i tidens strömmar utan att ställa de viktiga frågorna och utan att söka den kunskap de behöver.
Martinson avslutar sin essä med att önska att mänskligheten en gång ska bli frigjord från ”exploatörer och materiellt förespeglande hypnotisörer” och få komma till en andra enkelhet och den första verkliga kulturen, och det tolkar jag som den väsentliga vardagen och allt som uträttas då. Min tunga och mörka bild av oxveckorna får jag byta ut mot en lättare och ljusare. Plogen är utbytt mot en vagn som oxarna med energi drar medan jag sitter där och söker kunskap och planerar för och utför väsentliga uppgifter i min vardag, som är det väsentliga livet.