När jag läser Harry Martinsons dikter tänker jag att ingen kommer naturen så tätt inpå som han, intill minsta skalbaggsvinge, minsta pistill, och att han har en enastående förmåga att iaktta och vara i naturen med alla sina sinnen tills han nästan uppgår i den. Lika slående är hans förmåga att hitta och uppfinna träffande ord för att gestalta dessa iakttagelser och upplevelser: ”månsläpets” ”trastlängtare”, ”vattenskuldror”, ”tottmolnshjul”, ”lingonfjärran”– ja, hans egensinniga vokabulär tycks outsinlig.
Inför naturen uppvisar han en darrande vördnad, vistelsen i naturen representerar ett slags andakt, och tröst står att finna däri. I sin förmåga att urskilja varje beståndsdel (t.ex: ”Den myriska idéen håller stacken i arg cirkulation …”) gestaltas även naturen som meningsskapande i sig, som helhet, som det fullkomligaste av alla system, ändock besjälat, levande, organiskt, föränderligt. Vad jag också tänker är att han aldrig förfaller till idylliserande. Där finns alltid ett stråk av smärta, mörker och skräck. Något som bjuder motstånd.
Natur
Allt var så grått, så grått,
och världens svälta tjöt
i blodigt oförnuft –
och dö jag ville inte, ville jag inte.
Jag fann ett hundlokshav vid nyttorågens strand
och badade mitt ansikte i kryddor ifrån ambras rike.
Min heta nässelbrända kropp och själ
blev ett med grön extas:
O hemlighet! O, hemlighet!
I denna dikt finner diktaren äntligen en frist från ”världens svälta” och ”Min heta nässelbrända kropp” genom att bada ansiktet i hundloksavet. Trots det förlösande i akten, och samtidigt som det hos mig finns en stark egen igenkänning i att finna ro från livets smärta i naturens hägn, så framkommer också andra element. Badet sker i gränsen till ”nyttorågen”, och det tycks inte möjligt att helt släppa taget om sin ”nässelbrända kropp och själ” där jag även läser in Martinsons smärtsamma barndom. Istället hemfaller den åt ett slags rus: en ”grön extas”. Även i andra dikter läser jag att naturen, skogen, också innebär skräck och bävan, i all sin storhet och magi, som jag tänker bygger på skrämmande barndomsupplevelser av naturen. Och där finns nästan alltid en gräns – som här mellan hundlokshavet och nyttorågen – en tydlig brytpunkt, något som påminner om det mänskliga, det ”onda” om vi vill, eller i alla fall det som alltid tycks vara en inkräktare i eller hot mot naturen. Och därmed anknyter hans dikter till det hot naturen står inför idag.
Inte minst ser jag hur han använder språket för att skapa denna kontrastverkan: i denna dikt är stroferna som beskriver smärtan rytmiska och sonora. Sedan, när diktjaget finner hundlokshavet sträcks raderna ut och liksom böljar, precis som när man sträcker ut kroppen ett mjukt bad. Den allra sista strofen pekar tydligt på denna ambivalens, både i form och innehåll. Naturen, själens smärta, förmågan att få/söka läkning i naturen; allt detta är något så mystiskt att vi inte kan förstå det. Här gestaltas det i ljuden o och e och i konsonanterna g och t i ”O, hemlighet!” som också bryter mot varandra på ett både skarpt och gåtfullt sätt, precis som naturen alltid framstår i Martinsons dikter.
_____________________________
Författaren Ida Andersen är suppleant i Harry Martinson-sällskapets styrelse. Hon valdes in på årsmötet i Vårdinge i maj detta år. Fotot är lånat från bokförlaget Polaris.