Min Martinson är ett junibarn

Ulf Andersson, författare till diktsamlingarna Trädens diplomati och Det självklaras tyngd skriver i denna personliga text om sin förundran inför Harry Martinsons liv och författarskap.

 

Harry Martinson är visserligen född i maj månad, men för mig är han ett junibarn. Någon vecka in i juni när de sista ”syrenklasarna gunga där blå – sina lata fåglar” och ”kvällen var djup av trast och himmelen hög av svala”, vill jag ha honom. När ljus rör vid ljus och aldrig vill komma till ro. När solen i kvällningen får oss att dröja kvar på förstugetrappen med vår förundran och längtan. Där hör han hemma. Han är värd det. Inte bara för alla underbara junidikter han gett oss utan för allt det andra – det svåra, det ofattbara – fonden för våra stunder av lycka.File:Martinson Lundkvist.jpg
I romanen Författaren skriver Ivar Lo-Johansson om 1930-talets syrentorpare, som han lite föraktligt kallar dem. Han nämner författarkollegor som Josef Kjellgren, Erik Asklund, Gustav Sandgren och Harry Martinson. ”Ur tobaksröken på Pax (Den Gyldene Freden i Gamla stan), från gryningarna i Stockholm sökte de sig i synnerhet om sommaren ut på landet som de flesta inte kände till i förväg.” Ivar Lo:s dom är hård mot dessa drömmande låtsastorpare. Han gör dock ett undantag för Harry Martinson. Han vet ju att Harry, i likhet med han själv, känner torparlivets vedermödor.

Men jag vill gärna se min Martinson som syrentorpare. Jag har fått för mig att han var som lyckligast då under försommarveckorna i torpet Johannesdal i Sorunda tillsammans med Moa. Ja, det ligger nära till hands att romantisera sina favoritförfattare. Jag vet ju att åren med Moa var mer av helvetets förgård än stilla dagar i syrenbersån. Ekonomiska problem. Båda sjukliga. Han i lungsot och hon nervklen – som det så fint hette på den tiden. Hur han överhuvudtaget hamnat där och ingått äktenskap med Helga Maria Johansson är en gåta. Att Martinson trots allt ofta var lycklig under åren med Moa tror jag bestämt. Vi talar ju om åren 1928 – 1939. Åren då han slog igenom som författare. Åren då han fann ett språk för sina erfarenheter, ett språk som hade en alldeles särskild närhet, djup och lyster. Klart att han måste varit lycklig även om han äktenskapligt befann sig i helvetets förgård. En författare som märker att hans språk bär längre än han ens vågat hoppas är med nödvändighet lycklig! Harry såg väl i Moa både en nässelbränd syskonsjäl, en mor, en älskarinna och en författarkollega värd att leva med, även om priset var högt.

Där sitter han, min Martinson, i bersån och syrenklasarna tjuvkikar och förundras över de dikter som växer fram på pappret. Men än så länge bara skisser. Färdiga blir de först till vintern. Sådan var hans arbetsrytm. Och Moa har en bra dag. Rent av älskvärd! Ja, låt oss inte störa, vi sitter ju med facit – alla underbara dikter och prosaverk han gett oss.
En betydande författare vill med nödvändighet människorna väl. Hon eller han står på människans sida oavsett politiska konjunkturer. Eftersom människan är en bräcklig varelse med osäker gång passar hon dåligt för raka led och fastslagna sanningar. Harry Martinson visste detta och verkade därefter.

Han visade det flera gånger under sin livstid, men kanske tydligast när det gäller hans avståndstagande till stalinismens anspråk på en odelad, totalitär sanning. Den självpåtagna rätten att sätta tvångströja på människors tankar. Bildresultat för harry martinson
Harry Martinson var en av de utländska författare, Moa en annan, som bjudits in till författarkongressen i Moskva 1934. Mottot för kongressen var ett citat av Lenin: Diktaren är människosjälens ingenjör.

Harry äcklades av tillställningen. Av det devota svassandet för Stalin. Av att diktaren och den outgrundliga människosjälen i tal efter tal överröstades av ingenjören. Med hans egna ord: ”detta att veta sig vara obevekligt infångad i tvånget och kravet att dikten måste logiskt och politiskt motiveras.”

Stalinisten Moa däremot älskade tillställningen, och hemkommen till Sverige skrev hon en panegyrisk hyllningsartikel i Stockholms-Tidningen.
Men åter till diktaren på Johannesdal. Det var ju där så mycket hände med hans språk. Det var där alla minnen från de kringflackande åren kristalliserades till dikt – Durhamkolen, den drivande Floridatången, Havssmedjans röda ögon, den uppfiskade atlantkabeln.

”Den gröna och vida naturen är bakgrunden för all dikt, den är den djupa fonden.” Så formulerar Martinson sitt poetiska credo i Svärmare och harkrank. Han hade redan som sockenbarn anat att så var fallet. Barndomens ljusgestalt, folkskolläraren Staaf, hade försökt formulera det på sitt vis.

Långt senare i Sorunda kan sinnena återvända till barndomens värld och minnas hur de ”fann ett hundlokshav vid nyttorågens strand.” Hans lyrik hade hittat hem. Det var den andra enkelheten som kunde ge rättvisa åt livsgåtan. Inte förkonstling och maner. Inte tidsbundna poetiska diktat.
Nobelprismotiveringar kan ibland te sig förvånansvärt kryptiska och platta. Så inte i fallet Harry Martinson. Här är Akademien i nivå med pristagaren. ”För en diktning som fångar daggdroppen och speglar kosmos”. Bättre än så kan Martinsons författarskap svårligen sammanfattas. Eller med hans egna ord i dikten ”I Juni”:

Vårens sista stjärnor visa sig, men utan skärpa.
De är små, månbleka och utan sting.
Trötta på att gnistra i vintrarna
vila de ut i sommarens ljusa nätter.

Ulf Andersson