Seriebok som utgår från Aniara recenserad

Serieskaparen Knut Larsson har nyligen på förlaget Kartago gett ut en seriebok ”Aniara”, med en egen tolkning av Harry Martinsons diktverk. Den 5 september genomfördes på Serieteket, Kulturhuset i Stockholm ett estradsamtal mellan Knut Larsson, Lena Havland-Erlandson och Semir Susic (styrelsemedlemmar i Harry Martinson-sällskapet). Moderator var Gabriella Håkansson och skådespelaren Claire Wikholm läste avsnitt ur Harry Martinsons text.

Nu har serieboken också recenserats i Dagens Nyheter. Här följer ett utdrag ur recensionen:

Lyckade romaner på drift i kosmos.

Harry Martinson var tidigt ute med att varna för den moderna livsstilens och det otyglade framåtskridandets faror. Alldeles för tidigt. Hans syn på konsten och livet var alltför komplicerad – eller kanske alltför självklar – för ett svenskt intellektuellt klimat som fann det anstötligt att tänka i annat än svartvita dogmer. Han häcklades bokstavligen till döds och tog sitt liv 1978.
Men goldondern Aniara, som började sin resa i Harry Martinsons episka mästerverk 1956, reser alltjämt, ur kurs i världsrymden och genom ständigt nya läsares hjärtan.
Det är lite rörande att läsa Martinsons eget efterord till eposet från 1963, där han ger intryck av att upptäcka science fiction-litteraturens förutsättningar som om han själv uppfunnit genren:
”Man föres in i en miljö som inte finns, men som man vänjer sig vid och som man på det ena eller andra sättet snart känner igen. Den blir verklig, påträngande och fängslande och till slut omutlig och förtrogen: som en spegel. Det blir så att säga vår ödesmiljö, den som vi bär inom oss som en inre innehållslig rymd och där vårt medvetande fattar och indelar existensens gåta i de kategorier som gör oss till människor”.
Efterordet ingår även i Knut Larssons tolkning av ”Aniara”, som nu utkommit. Han har publicerat en handfull serieböcker sedan 2001 och känns lätt igen på sin expressionistiska men ändå lätta stil, som framför allt förlitar sig på bilden och använder text sparsamt. Larssons tusen gråskalor passar alldeles utmärkt att härbärgera Martinsons berättelse om rymdskeppet – goldondern – Aniara, som med sin last av flyktingar från den strålskadade jorden slungas ur kurs och obevekligt styr ut i världsrymden, mot Lyrans stjärnbild.
Larsson stuvar om en del i Martinsons text. Han slår samman en del bilder och låter den gåtfulle mimaroben vara huvudperson berättelsen igenom, snarare än begrundande krönikör. Men mötet mellan Harry Martinson och den nästan 60 år senare Knut Larsson är lyckat. Och ärendet är fortfarande lika akut. (Jonas Thente)

Som en ren konsumentupplysning kan tilläggas att Knut Larsson i sin version Aniara lägger relativt stor vikt vid de sexuella orgier som inträffade på rymdskeppet. Hans lätt naiva tecknarstil gör dock att framställningen idag knappast uppfattas som pornografisk. Martinsons text är mycket sparsamt använd och bilderna kan ibland vara svåra att tolka för den som inte är bekant med ursprungshistorien. Det kan vara en god idé att läsa seriealbumet och Martinsons text parallellt.

Ingemar Lönnbom