Det är roligt att delta i Bokmässan. Särskilt om man kommer med egna initiativ som uppmärksammas av besökare och utställare. Det kan Dan Sjögren vidimera.
GÖTEBORG. Hur gick det med våra skyltar, de med citat från olika verk av Harry Martinson? Här kommer en lägesrapport.
Vi tar oss runt med skyltarna ett par gånger varje dag. Man får dra benen efter sig, folk ska ju hinna läsa och drabbas av texternas milda klubbslag.
Jag har för mycket spring i benen men de andra lugnar ner mig. När man ser öppningar i massan är det lätt att få bråttom.
Om någon vänder blickarna mot citaten kan man, efter en stund, ropa till. ”Heja Harry!” Eller: ”Titta in i vår monter, BO:07:82!” Och: ”Läs Martinson! Tillvarons bästa författare!”
Bäst verkar besökarna uppfatta budskapet när man är cirka tre meter från dem. Så snart någon läser bör man stanna till och vinkla skyltarna mot de läsande. Då kan man se hur orden liksom rinner ner i dem och verkar i magen, där de stora nerverna finns.
De flesta ler, nickar eller höjer tummen. Ingen surar vad vi kan se. Trots att vi ju tar över deras medvetandeström för ett par sekunder. De verkar gilla det.
Vi åker upp och ner i rulltrappan. Där har folk inget annat att göra än att titta på våra skyltar. Inga krämare distraherar. Det är ett stilla ögonblick att utnyttja.
Så går vi in i C-korridoren och två unga män i mörka kostymer och öronsnäckor spänner ögonen i oss. De granskar våra skyltar.
Säpo, viskar Mikael. De kanske får för sig att vi är politiska aktivister som demonstrerar, inte att vi är andliga och litterära provokatörer.
Eller tror de där killarna att Harry Martinson är antisemit? Ett av årets tema på mässan är ju Judisk kultur.
Vi kanske är livsfarliga i deras ögon. Men Harrys dikter kan ju rädda inte släcka liv.
På söndag sluter Anders Glader upp. Så snart han tar över skylten om montern och sällskapet åker den automatiskt upp en halv meter. Han visar sig vara som klippt och skuren för uppgiften. Som den naturligaste sak i världen börjar han att prata med folk – utan att störa deras läsning. Han är konversatör.
En liten flicka börjar långsamt stava sig igenom en vers av Harry och Anders berömmer henne. Han kan också utnyttja sin långa lekamen på ett plastiskt sätt och kröker knä och lutar sig in över sin nästa.
Skratt alltså, leenden, enstaka bravorop, beröm. Vi blir vänligt bemötta var vi än drar fram. Jag stöter på en skrivarvän som alltid är så gravallvarlig annars. Nu börjar han plötsligt tjoa. Jag tjoar tillbaka.
Irmeli och jag stretar på. Det är ganska tungt att hålla skyltarna, inte för att de är tunga men ställningen är sådan, det känns i leder och muskler. Men också Irmeli fastnar titt som tätt där vi drar fram och kommer i samtal med besökare.
Hinner inte, ropar en kvinna som rusar förbi oss, jag letar efter min man. Å, det är inte så noga, ropar Anders efter henne.
Håll fanan högt, säger en karl. Och vi höjer våra fanor. En dam börjar vinka glatt med Kap Farväl!
Vi vänder på skyltarna då och då. ”Vill du förhöja din livskänsla? Gå till Harry Martinson-montern BO:07:82”, står det på en av de fyra vi bär. På baksidan finns en glad uppmaning: ”Har du tagit din poesi-medicin idag?” Det är Anders två appeller.
Så blir det nya läsövningar med en liten flicka. Hon stavar sig igenom orden. Så tidigt började inte vi med Harry.
Dan Sjögren
1 comment for “Bokmässerapport: Lyckad marknadsföring med vandrande budskap”