Martin Kurtén till minne

Martin Kurtén. Foto: okänt.

Martin Kurtén. Foto: okänt.

Harry Martinson-sällskapet har sorg. När vi i slutet av november nåddes av budet att vår hedersmedlem Martin Kurtén avlidit var det ännu en av pionjärerna i Sällskapets historia som lämnat oss precis som för några år sedan Sonja Erfurth och Ingegerd Bodner.

Det har sagts att Martin Kurtén var ”en virtuos teaterförnyare” och en ”mångsidig teaterman”. Till detta kan läggas att han tillsammans med sin hustru Kristin Olsoni var en outtröttlig förkunnare och förmedlare av Harry Martinsons texter både i Finland och Sverige. Tillsammans skapade de båda Klockriketeatern som nu är en vital ambassad för det svenska språket i Helsingfors. 1992 tilldelades Martin och Kristin Harry Martinsonpriset. I motiveringen stod det bl a: ”… i deras teater över Martinson-texter möts kvickhet, sinnlighet virtuositet, provokation och värme.”

I sin avskedsroll framträdde Martin i Under Katalpaträdet med Kristin som regissör. Den vise Li Kan gestaltades där av honom på ett mästerligt sätt. De som hörde Martins monolog har vittnat om att den gjorde ett outplånligt intryck på dem.

Vår avskedshyllning till Martin Kurtén kan knappast avslutas bättre än att vi citerar de sista raderna i dikten ”Li Kan talar under trädet” ur diktsamlingen Passad av Harry Martinson:

Bäst är mänskan när hon önskar det goda hon inte förmår

och slutar odla det onda som hon lättare förmår.

Då har hon dock en riktning. Den har inget mål.

Den är fri från hänsynslös strävan.

 

För Harry Martinson-sällskapet

Åke Widfeldt, ordförande