Ur minnenas tåg
I
Jag minns en mun, som aldrig log mot mig.
Och ljungheden sjöng om denna mun
men aldrig om mig.
jag minnes ett brunnskar med gnistrande trä;
jag vindade vatten morgon och kväll
på vindspelets tjutande hund.
Och gräset omkring vart besusat av vind,
med brutna axlar hängde en grind;
ett gångjärns rostiga öga såg spräckt in
i enarnas lund.
Separatorn sjöng, barbenta pigor drog,
långt, långt bort låg världen bak kulisser av tandad skog
Ofta vid separatorns ljud brummade pigor en psalm
om rosen på Jolantas barm, och mördaren Gyllenpalm.
Långt, långt borta låg världens öar,
glödande aftonsjöar
lyste i solnedgången
Myggbetten rev jag blodiga,
slog korna med spön
ty aldrig log mot mig de röda läpparna.
II
Vi levde många tusen då, liksom nu, i barackerna
och vore lösnummerköpare, spritmän och trastlängtare.
Fläsket brändes vid en vårdag
och allt vad vi burit revs upp i gräl.
Flottiga träväggar drucko förbannelse.
Vi gingo ut en dag just denna vår.
Tussilagon med sin gula uppåtvända sugarfot
och solen stodo motpols.
Och sälgens små tassar lade sitt
brinnande dun i ett vindsus.
Kvällen fann oss drivande omkring på en inspektion i gräset.
Vi levde tusen nya liv med ögat
och sökte fånga dofterna med vår snuviga,
halvdöda näsa.
Djupt i en sjö gick aftonrodnaden ner.
Vi stodo där i dunklet och vore guds centraler.
Bakom oss låg byn oväsentlig och dum.
… …
Nomad, 1931.
Så här på sena vårvintern, innan fiskepremiären i Harasjömåla, brukar jag ta mig en vandring i skogen, på stigen i närheten av Norda gård. Det är friskt och vackert här. Det finns spår av gamla kärrvägar och sedan något år finns här en skylt som pekar mot Grotte källa. Mina tankar går varje gång till Martin och hans upplevelse en vinterdag 1914 – 1915, då en ”brinnande jättetunnan kom farande genom rymderna, vrålande av eld och ohygglig att se”.
Om jag fortsätter kärrvägen och tar till höger vid sjön kommer jag inom kort fram till brunnen vid Norda gård. Trots att det gått över 100 år känner jag av den ”tandade skogen” och ”gångjärnets rostade öga”. Det känns övergivet, runt omkring växer det ”besusade” gräset. Det behövs ingen stor fantasi för att höra det gnisslande och tjutande ljud som Martinson beskriver i dikten. Den stenmursomgärdade fägatan leder rakt på den gamla ladugården. Idag hör man ingen separator och de barbenta pigorna är långt borta.
Oftast tar jag till vänster vid sjön och här kommer jag nära de ”glödande aftonsjöarna” som lyser i solen. Tussilagon och sälgen blommar redan. Jag följer sjökanten, promenerar över bäckar och kommer sedan fram till vägen som går genom Harasjömåla fiskeområde. Idag är här tyst, öde och mycket vackert. Det är som om naturen vilar och avvaktar fiskepremiären inom kort. Då kommer bryggor och stigar längs sjöarna fyllas av entusiastiska fiskare som njuter av skogen och sjöarna på sitt sätt
Så här på sena vårvintern innan fiskepremiären känner jag starkt att skogen och ljungheden och de glittrande sjöarna sjunger om pojken Martin som en gång för länge sedan vandrade här och som längtade efter värme och närhet, efter en mun som log mot honom. Allt det han inte fick på Norda gård.
Naturen, skogarna och sjöarna gav honom mycket tröst och värme.
Över 100 år senare känner jag att naturen här fortfarande har mycket värme och tröst att ge, speciellt en tidig vårdag i glittrande sol.
Elisabeth Jonsson
Olofström
VILL DU SKRIVA EN MÅNADENS MARTINSON? Välj en Martinsondikt som du kommenterar och skicka till info@jamshog.se. Skriv månadens Martinson i ämnesraden.