Månadens Martinson – december 2014

kärveJulrannsakan

 

En minnets fjärran snöjul

drömde jag i stjärnskottsnatt.

Silverpinglets järnfrö i bjällran

slungade kornsmå toner i skogarna.

Frisk storm i gul kärve hörde jag susa.

Allt jag sakta berörde,

drömlistigt narrande fram

de slocknade aningar.

Högt över isarnas pansar

räddade jag en skirhet.

Natten skred fram och jag märkte att

jag lekte.

Ljusen kortades ned

och stjärnskotten streckade rymden därute.

Kölden stod tigande fal.

Ensamt fröso många övergivna

trots att skogen blivit varglös.

Detta var julens natt.

 

 

Julnatten är och har varit ett återkommande motiv för konstverk av de allra mest skiftande slag, i olika genrer. Den är den traditionella bilden av den heliga familjen i stallet, med stjärnan över taknocken, herdar och vise män. Den är löftet om frälsning, men också de ensammas allra mest ensamma natt, eller en natt där löften sviks och förhoppningar brister.

Bilden av julen är dubbel, i synnerhet i våra tider när dessa decemberdagar dignar under bördan av alla förväntningar om hur det egentligen borde vara. Julen blir den tid som får bära vår orealistiska förhoppning om lyckan. Flyr den oss de andra av årets dagar så vill vi gripa den och göra den till vår denna enda dag, och natt.

Harry Martinsons dikt ”Julrannsakan” ur samlingen Nomad griper efter en minnets jul, där vi känner igen bilderna av vit snö, en gul julkärve och klingande bjällror. Diktjaget leker med bilderna av julen, kanske också själva tanken på den, men det är inte helt givet att minnena är från lyckliga jular. Den heliga familjen lyser med sin frånvaro. Istället fryser julens många ensamma, fångna i kölden där de befinner sig, utan hopp om räddning ”trots att skogen blivit varglös”. Diktjaget rannsakar inte bara de egna minnena, utan själva julens innebörd.

Men trots att dikten inte förmedlar vad vi generellt brukar benämna julstämning, och trots kylan som genomtränger raderna, så finns där, i ordens frambesvärjande av klangen som ljuder genom skogen, ett slags löfte. De ”kornsmå” tonerna som slungas ut, att leta sig fram mellan träden, kan genom dikten nå oändligt långt.

 

Paulina Helgeson