Månadens Martinson – juli 2016

ThistelÅr 1974 när Harry Martinson erhöll Nobelpris i litteratur, utkom på Albert Bonniers Förlag i serien SVALANS SVENSKA KLASSIKER, ett urval av Harry Martinsons texter med Georg Svensson som redaktör. Urvalet gjordes i samråd med författaren och innehåller bl.a en KALENDER, sammanställd ur ”Det enkla och det svåra”, januari till november, och ”Midsommardalen”, december. Ur denna KALENDER hämtas Månadens Martinson.

TISTLAR BLAND RÖDVEN

Julidagen steker. Solen lyser med ohämmad vidöppenhet från en himmel som glindrar och stirrdarrar. Överallt ett himmelsljust solskälvande valv, med en botten som är blå solrök mellan fjärranträden. På hög höjd några glesa fjädermoln utsträckta till flykt likt snabba dagkometer. Hettan står tyst på jorden, men varmgaserna dallrar och insekterna surrar. Löven är stilla. Ljusglindret på lingonriset stirrar i skogen och känner man med fingret på själva solspegelpunkten av bladet är den het som en påtaglig, utplattad gnista.

På den stillstekta mon står steklarna stilla i solluften, över tistlar så taggigt skorpiontorra att de knirrar och knarrar. Deras piggars hårda glasyr glänser och i bladflikarnas spetsar, hos bolltisteln vita som porslin, hos andra tistelarter mörkare liksom spetsarna av tatueringsnålar.

Ja, som montrer för nålar, stiletter och dolkar står dessa tistlar, på samma gång raka och förvridna, med sina taggbeslag instuckna bland skirblond rödven, det solblondaste av alla gräs. Varje strå därav gnistrar, glimmar och blänker i solen, men helheten är en blondhet över allt förstånd, solens egen.

Där inne mitt i det solblonda, står tisteln hopkurad, åskmolnsmörk i bladen, som en mörk krabba stretande i det gyllne, och på ryggen har den sina försvarstorn. Alldeles så är den inte, som torn och krabba, men så ändå, denna tistel. Dess nederdel kammar och kloar med utspärrade nedåttyngda blad i den skira glinderfällen som omger till och med flyttblocken bredvid och får dessa att verka mera klipptungt strandade än någonsin, ja, strandade på toppen av en solbacke, på toppen av en eldblond gräsbölja. De är inkörda med de tunga stennosarna i backens lätta, gnistrande aura och står som svarta galtar bökande i obeskrivlighetens solhalm. Sol, sommarluft och rödven tillsammans, kan bli något så andelätt skirt, att det söker sin like, ja, så att man klunsigt och tungt sjunker tillbaka i sig själv efter varje fåfängt letande efter de ord som skulle ge saken rättvisa eller göra skildringen av strålningen sann. Försöket strandar tungt liksom flyttblocken som ligger där i solburret. Men tisteln står dock åskmolnsmörk och oberörd mitt i den blondljusa stråvirveln, överdrivet beväpnad, beredd på anfall från alla; från kon och fåret som för länge sedan är avvanda och från getterna som, där de ännu finns kvar, ännu kan mumsa en tistel trots dess nålar. Det ger för resten lön för mödan, ty många tistlar gömmer bakom sin vresighet på ett vattenrikt och saftigt innandöme. Hur mån den kan vara om vatten och jordsaft och hur rik den är på detta jordens blod, ser man då man skär av t.ex en kärrtistel jäms med markrosetten. Snittytorna är alldeles våta och blöta av saft. En halvtimme senare slokar de morska bladen hjälplöst och vissnar sedan fort. Dess yttre och dess inre är så olikt vartannat.
En saftbärare och en saftälskare var den alltså, med knarriga, taggiga utanverk. Nu ser man vad den innerst är, ett slags vild saftig jättesallad som redan en gång i arternas forntid tvingades gripa till vapen. Nu är den med sin mängd av taggar, dolkar, liar och hillebarder en fruktad rese på blomsterängen, än hopkurad som en krabba, än uppsträckt som en förminskning av Eiffeltornet. Ja, Eiffeltornets stil är stundom den högreste växande kärrtistelns upp i dagen. Samma linjeresning går igen hos båda. Olikheterna kan man bortse ifrån. Visionär likhet finns förhanden här liksom i så många andra fall då man inte riktigt kan klara ut saken med godtagbara ord. Det visionära är alltid fullt legitimt, äger rätt till sin plats i sinne, fantasi, bild och språk så länge visionen inte vilseleder i stort eller skadar socialt. De visionära analogierna ger livet en rikedom av oersättligaste slag. De berikar detaljen och förenklar mångfalden till uthärdbarhet. Inte alltid är det fråga om symboler, åtminstone inte på annat sätt än att visionen är en mera obunden symbolik. Visionen förtrycker inte på samma sätt som den fastslagna symbolen som kan bli outhärdlig, särskilt om man råkar hamna mitt inne i en symbolvärld för hårda maktmän eller räddhågade kastrater. Då svarar man med symbolisk anarki, får utsprång i språket liksom tistelns arga grenar, står inte längre till tjänst åt symboler som lättfattligt hankar oss ihop likt slaktfår i världen, till en lättfattlig idiotisk död för tyranniska maktdårars skull.

*

En del tistelarter ger vision av taggigt slag, andra kan liknas vid förvridna katedraler med lutande torn utan like. Men allt vad tistlar än kan uttrycka, harmoni är det inte. Man både vill och inte vill ha dem till symbol, men motviljan tar överhand; inte någon motvilja inför tisteln själv, men en stegrad motvilja och ett ohejdbart trots inför all den symbolistiska förfalskning av verkligheten som följer av alla förtryckares orationer om tistlar, lejon, örnar, som alltid på nytt dyker upp som tacksamma bilder för maktdårarna att måla på sina värvningstrummor.