Stefan Edman skriver om ängen och hagen som kulturhistoria

bigOriginal (1)Harry Martinson-sällskapets styrelseledamot Stefan Edman har av den svenska midsommaren inspirerats till en essä som kan läsas i Dagens Nyheter. Här några utdrag ur texten:

Svenska ängar och hagar är levande kulturskatter – där vi kan hitta nyckeln till en hållbar framtid och ett mer öppet förhållningssätt till världen. Biologen och författaren Stefan Edman ger sig ut på strövtåg bland flora och fauna i midsommartid.

Männen blevo ondsinta och kvinnorna kärlekskranka”, rapporterar unge Carl Linnaeus från ett öländskt bondkalas en sommarkväll 1741. För mycket brännvin i  glasen? Säkert. Men riksdagens utsände upptäckte också att eggande aromer steg ur de tjocka fång av gulmåra som värdfolket lagt på golvet framför den glödheta spisen. Billig fylla åt alla.

Själv ligger jag raklång bland prästkragar och smörblommor, rusig av lycka efter sillen och nubben. Det är midsommarafton i nådens år 2016. Och jag inser återigen vilka glimrande kulturskatter dessa Sveriges sista slåtterängar och naturbeteshagar är.

Lite senare i texten:

Äng och hage – kulturhistoria! Och ett rum för njutningsfull poetisk skedmatning. Ängen är ”livsvarm som den älskade kvinnans hud”, skriver Harry Martinson, i sammanfattning: ”Paradiset är en ängsmark före slåttern”. Den allvetande Folke Isaksson är förtjust i humlan som ”flärdlös och luden bugar…över örternas rad/dricker sin mjölk och tackar/hänger i blommans juver./Samlare, läckergom, liten tok under blåklockans kjol”. Sonja Åkesson, storstadspoet med gotländska rötter, får med allt i sin långa dikt Sommarräkning: ”…och hundlokor och hallonsnår/och rödklöver och vitklöver/och ormbunkar och stenrösen…”

Just nu står de vilda gräsen som allra skirast, med namn som i sig själva andas poesi: svingel, tåtel, gröe, losta, äxing. Jag håller en vippa mot solen och mumlar Edith Södergran: ”Nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste grässtrå/en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand”. Och Walt Whitman: ”Jag tror att ett grässtrå är ingenting mindre än stjärnornas dagsverke”. Vintergatan har försilvrat ängen, som Werner Aspenström skulle ha sagt.