Li Kan uttalar sig om tuppar
”Den starke tuppen gör in i det sista
en uppvisning inför det starka och blinda livet
för att visa sig vuxen detta.
Men den som vågar vara den svage forcerar inte.
vad livet tycker kan inte han tycka.
Vad livet ger honom tillvaratar han stillsamt
Som hackad kyckling i livets skog.
Hans mening med livet är inte förnekelse, hat eller förakt,
men sorgsen bejakelse, som ibland kan blandas med glädje
över att ändå finnas till någon liten tid.
Han piper sorgset på den starke tuppens grav.”
Dikten ingår i samlingen Cikada (1953)
Den röst vi hör i dikten tillhör Li Kan. Honom mötte vi i Passad där han undervisade sina anhängare och oss om hur man bör leva sitt liv. Vi fick sitta vid hans fötter – tillsammans med ett par andra lärjungar – medan han sakta och milt föreläste om hur vi kunde bli bättre människor, i det hela en grandios lyrisk monolog som har få eller inga motstycken.
I dikten ovan läggs en hel livshållning fram som liknar den vi möter i denna svit, fast den där är mångfaldigt vidgad och fördjupad. Dikten om tupparna är med andra ord en lyrisk slurk av nämnda starka brygd.
Den handlar om vem som egentligen är svag och om hur svaghet och styrka ska definieras. Martinson hämtar sina bilder från hönsgården och skogen. Vi möter en stark tupp och en svag kyckling.
För att uttrycka saken direkt och förenklat: det är den starke tuppen som är svag eftersom han alltid måste visa att han är starkast. Den hållningen ger honom inte något val i en tillvaro som är full av tuppar. De tänker alla på samma sätt: att de måste vinna.
Tupparna är som fascister, hos dem finner vi samma läggning och låsning. Den starke måste alltid vrida om klacken i ansiktet på den svagare bara av det enkla skälet att det låter sig göras, för att nu åberopa en tanke som Orwell lanserade.
Tuppens hållning blir på det viset en ”uppvisning inför det starka och blinda livet”. Hans styrka är alltså av ondo eftersom den verkar godtyckligt, utan riktning och förstörande.
I den så kallade verkligheten krävs det mod att vara svag. Och ”den som vågar vara den svage” kan inte anamma ”vad livet tycker”, att allt är en fråga om styrka och att den starkaste ska ha sista ordet. Därför blir han ”hackad kyckling i livets skog” eller i livets hönsgård.
Den svage lierar sig inte med de krafter som är styrkans, dvs ”förnekelse, hat eller förakt”, den destruktiva energi som behövs för att bekriga de andra tupparna.
Martinson vänder alltså på begreppen. Mod och styrka av ett annat slag visar den som vågar vara svag. Han eller hon ställer inte upp på de hårda villkor livet formulerar. Den svage protesterar men tyst och genom sin livsföring.
Han tar också vara på de få glädjeämnen livet erbjuder, i sista hand ”att ändå finnas till någon liten tid”. Sådan ”sorgsen bejakelse” intresserar inte de starka tupparna. Man kommer nästan att förakta dessa blindstyren ju mer man tränger in i dikten, men sådana felstämda känslor ska förstås inte vi sanna kycklingar ägna oss åt.
Kycklingen i dikten tycker till och med synd om den som stupat i slutversen och ”piper sorgset på den starke tuppens grav”. Han har medkänsla också med dem som saknar förmildring och därmed skadar livsvillkoren.
Ett par rader ur österländsk filosofi betonar samma livshållning: ”Hårdhet och styvhet står i samband med döden, vekhet och svaghet åter med livet”, summerar taoismens heliga skrift, Tao Te King, ett verk som Martinson bekantade sig med i slutet av 20-talet.
Själva temat i dikten – att det egentligen är de svaga som visar en mer hållbar styrka – återfinns på flera ställen i Martinsons verk. Skogsstjärnorna är ”spensliga”, heter det t ex i Passad. Men det ”spensligas bestämdhet / är inte mindre än ekens”.
Det motivet finns också i en dikt som jag just nu är ute och far efter utan att finna. Ja, om det nu är ett av Martinsons verk. Där störtar jätteeken omkull i stormen medan darrgräset fladdrar och gungar utan att på allvar vara hotat.
Låt oss alltså darra på!
Dan Sjögren