Månadens Martinson mars 2020 – av Anders Franck

En strof på en papperslapp för en tia

Svenska lyrikvänner med böjelse för retrospektiva riter kunde häromveckan gripa ett om inte direkt gyllene så dock fullt reglementsenligt tillfälle att fira ett litet jubileum. Det var då nittio år sedan Harry Martinson debuterade med sin diktsamling Spökskepp. En litterär händelse med en tämligen okänd förhistoria i Göteborg, närmare bestämt på arbetarekommunens expedition vid Järntorget.

En av de anställda där var 1929 en ung dam, Asta Dahlström. Nästan ett halvt sekel senare skildrade hon i en artikel i socialdemokraternas numera kanske inte i någon tydligare hågkomst bevarade lokaltidning Dagsbilden en del av sina upplevelser i den miljön. Hon önskade med de glimtarna dementera det som hon ansåg onödigt seglivade ryktet om ”det glada tjugotalet”.  

Det var, påpekade hon, ”för många människor en svår tid”, då ”arbetslösheten lade sin förlamande hand över stad och land”. Något som hon i sin dagliga gärning ständigt erinrades om. Dit sökte sig ”stora skaror av arbetslösa” som förtvivlat undrade hur de skulle ”kunna klara hyran och utgifterna för mat och kläder” – alla med vad Asta Dahlström beskrev som ”tröstlöshetens stämpel” på sig. 

Hon erinrade sig de insamlingar som både enskilda och organisationer med god vilja men otillräckligt resultat ordnade – och den petition i vilken De arbetslösas samorganisation krävde att ”erforderliga medel anslås av stadens myndigheter så att det täcker behovet av en människovärdig existens.” Den överlämnades på arbetarekommunens expedition av ”en man som hade något hundratal män med sig” till hennes svärfar, drätselkammarens ordförande Axel Dahlström.

”Männen voro aggressiva, stundom hotande, och man förstod att det var till ytterlighet pressade människor man hade framför sig.”

Men de arbetslösa kom inte bara ”i grupp”. På Asta Dahlströms kontor infann sig också ”ensamma, utblottade”. Ett sådant besök mindes hon särskilt klart. Det hade aviserats av Ny Tids redaktionssekreterare Kurt Walles, som ringt och meddelat att han ”framför sig hade en stackars sate som ville sälja en dikt”. Men det är, förklarade han, så många som gör det ”och man kan omöjligt köpa av dem alla”. Nu undrade han om den kunde vara något för arbetarekommunens tillfällighetstidning Arbetarpolitiken

”En stund senare”, berättade Asta Dahlström, ”knackade det på dörren till expeditionen och då den på mitt ’Stig in’ öppnades stannade innanför den en mycket blyg, försagd ung man, som förläget strök undan håret, som föll ned över pannan. Han klev sedan försiktigt fram till disken och lämnade fram en papperslapp, på vilken dikten var skriven, jag läste den och tyckte om den – och en tia bytte ägare.” 

En affär något snabbare än hon förmodligen tänkt sig. Hon begrep sig, lät hon förstå, egentligen inte på verskonst. Det som övertygade henne om att stroferna hon hade blivit erbjuden förtjänade att publiceras var att de ”uttryckte något av det som den arbetslösa ungdomen måste ha känt det just då.”

Men frågan är om hon inte underskattade sitt litterära väderkorn. Ett bokförlag och mer än en recensent skulle snart göra samma bedömning som hon – och den försagde unge mannen så småningom bli en av Sveriges mest älskade författare.

Dikten på hans papperslapp bar titeln Sången om bröd och var en nödställd ropandes budskap ”från djupen” – med ett anslag som nog kan sägas bekräfta Asta Dahlströms spontana slutsats.

”Våra släggor ska sjunga om kamp,

ifrån städet skall ljungelden gå –

Här finns billar som vänta sin plog

här finns obrutna tegar att så.

Här finns skördar som längta till bröd 

att givas åt hungrande män…”   

Det är rader som den som kan sin Martinson känner igen. Sången om bröd hör – i likhet med Hungerballaden, Den gamla borgen och Pajazzo sjunger – till de mindre marina numren i Spökskepp. Den var alltså ett av de skaldestycken som den skygge främlingen på arbetarekommunens expedition valde ut till den samling med vilken Bonniers den 24 september 1929 gav, som det hette, den litteraturintresserade allmänheten möjlighet att stifta hans bekantskap. Fast det är alltså inte hela sanningen. Där krävs en precisering. Den litteraturintresserade allmänheten i övriga Sverige. I Göteborg hade Asta Dahlström redan introducerat honom.   

GP 7 november 2019

Texten återpubliceras med utgivarens tillstånd

Anders Franck är sekreterare i Harry Martinson-sällskapet

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *