Det är idag 40 år sedan Harry Martinson gick ur tiden. Han är begravd på Silverdals griftegård i Sollentuna.
Omständigheterna kring hans död är bekanta för många även om somliga versioner är mer spektakulära en andra.
Harry Martinson var en tid innan sin död svårt sjuk och led psykiskt av den mobbning som han utsattes för åren efter att han fått dela Nobelpriset i litteratur med Eyvind Johnson.
Harry Martinsons livsslut kan tjäna som en påminnelse om att det bakom varje offentlig person finns en människa, en sårbarhet. I en tid då vi fått bekanta oss med begreppet näthat så är inte heller de som står utanför offentligheten längre förskonade från hårda ord skrivna på skärmar.
Utvecklingen får inte avhumanisera oss. Vår egen och andras sårbarhet är det finaste vi har. Det som du inte skulle säga till en människa samtidigt som du ser henne i ögonen ska du heller inte skriva på en skärm, i en tidning eller vad medium det månde vara.
Semir Susic
Ordförande
Ja, nog blir man upprörd vid tanken på alla gemenheter, som östes över Nobelpristagaren Harry Martinson – en diktare, som VERKLIGEN i flera olika genrer förtjänade Nobelpriset! Obegripligt att man kunde angripa JUST HONOM så hårt?? Och dessutom av flera som kände både mannen och diktaren så väl? Ja, sårbara är vi alla, och det är väl en egenskap, som vi också i dagens samhälle behöver och bör lyfta fram som ”sant mänsklig” och värna om!!
Så inkännande och riktigt Semir och Disa skriver. Nog vittnar det om en obändig livsvilja hos vår författare att han,trots stora kroppsliga besvär genom hela livet, ändå har kunnat ge oss läsare en sådan högklassisk litteratur. Inte ens de sista årens psykiska tortyr tycks ha tystat honom helt. Ur de tusen dikternas bok (som publicerades postumt) finns flera skrivna efter 1973 ,när den sista diktsamlingen Tuvor publicerades.
Är man inte benägen att hålla med Martinson,när han i Det enkla och det svåra skriver att mänsligheten ”befinner sig ännu bara i sitt februari”. Den essäboken skrevs 1939 och har sin fulla giltighet även idag.