”Skrev några snödikter / men det kom ingen snö.”
Så börjar en Vinterdikt i den postuma samlingen Längs ekots stigar. Det kunde vara ett par rader ur en dagbok eller några ord till en brevvän.
Och det låter nästan som ett skämt. I hans fall är det inte med snön som med trollen, att just när man talar om dem kan de stå i farstun.
Det finns flera texter och en del uttalanden där Martinson meddelar att han måste ha avstånd till det han ska dikta om och att han då också kastar om årstiderna:
”Den snö som man skriver ur minnet / faller vid midsommartid. / Just då yr jultidningssnön / och domherren glöder som glögg / pösmunksbröstad bland vita syrener”.
”Jultidningssnön” är ett av skaldens tusen patentord, för mig känns det lite överlastat. Så blir det ju ibland när han hybridiserar sina ord. Det leder i regel till fenomenala nyskapelser men inte alltid.
”Pösmunksbröstad” fungerar bättre. I kylan burrar ju fåglarna upp sig och den fenomenala fjäderskruden skyddar dem. Det är en sådan bylsig vinterjacka fågeln i dikten fått på sig.
Det starkt allittererade ”glöder som glögg” ställs mot de vita syrenerna. De är förstås snötäckta här men det blir lite lekfullt genom att syrener ju även kan vara vita när träden blommar.
Den som jagar måste sikta framom bytesdjuren när de är i rörelse. Den metaforen, skyttens framförhållning, använder Martinson sedan för att klargöra hur han arbetar. Han håller också ”ett långt stycke framom den riktiga vintern” när han diktar om den, dvs i midsommartid.
Så återanvänder han metaforen. ”Ändå blev det vid juletid bom”, slutar texten. Det bör väl betyda att han ändå inte fick rätt avstånd till det han ville beskriva.
Jag tycker om dikten för att den är så listigt byggd men också skämtsam. Vi glömmer ofta att Martinson hade en sådan sida också. Till en journalist på DN sa han vid något tillfälle att han var ”född humorist” och hade ”lätt för sådana saker” när han väl kom i gång.
Och här har han kommit i gång. Det märker man på nästa dikt i samlingen. Första strofen lyder:
”En översnöad tuva / börjar plötsligt hoppa omkring / förvillande lik en hare. / Så vit är en hare / om vintern.”
Jag gjorde ungefär samma upptäckt: att den där haren oväntat hoppade omkring fast från en dikt till nästa.
På vintern kan tuvor komma i rörelse och bli harar, menar poeten. Nära skjuter som bekant ingen hare men kanske en tuva.
Sedan blir tonen allvarligare men själva motivet vidgas och återanvänds. På samma sätt som tuvan visade sig vara en hare kan också annat förväxlas:
”Förvillande likt själva livet / är livet vi lever. / Förvillande likhet / räddar oss undan livet. ”
Återigen: tuvan förvandlas till en hare men i ett mer allvarsamt sammanhang. Det finns något som gör det liv vi lever till en flyktmöjlighet, ett sätt att undgå det som hotar i livet.
Men bara tillfälligt:
”När vi slutligen träffas / blir vi förskräckta. / Att livet ändå kunde träffa oss / det hade vi glömt.”
Återigen används metaforen med skytten som vill träffa haren. Vi tappar bort att vi är dödliga, det vi möter i livet kommer emellan.
Man det fanns ett skott till och det undkom vi inte.
”Men livet har dubbelbössa”, som dikten slutar – och metaforen.
Om nu dikterna skrevs vid ett och samma tillfälle, de verkar ju sammankopplade (det står ”några snödikter” i den första versraden), tycker jag nog ändå att det blev en fullträff, inte en bom.
Dan Sjögren