Klimatförändringarna är på allvar

Text: Semir Susic, ur Doris 34


Jag brukade älska sommaren. Nu är jag istället rädd för den. Jag brukade älska de där ljumma sommarkvällarna, men den här sommaren har jag för första gången i mitt liv längtat efter att frysa. För mig finns det ett före och ett efter sommaren 2018. Under året har dessutom larmrapporterna avlöst varandra och gradvis tilltagit i styrka. Det är allvar nu. Många forskare ger oss tio år att vända utvecklingen. Ändå kommer jag till jobbet efter semestern och kommer på mig själv med att instämma: ”Ja, vilken härlig sommar vi har haft.” Men efter tredje eller fjärde gången går det inte mer.

Det har inte varit en härlig sommar. Det har varit ett smakprov på
vad som väntar i takt med att klimatförändringarna förvärras ytterligare. Det är förstås ingen nyhet att klimatet förändras och att vi bara driver på förändringen mer och mer. Varningarna har kommit med jämna mellanrum ända sedan jag gick på högstadiet på 90-talet. Så vad är det som är annorlunda nu? I mitt fall kanske det är så enkelt att jag, till skillnad från på 90-talet, nu är förälder. I egenskap av pappa känner jag en djup sorg över att mitt barn kommer att få leva på en fientlig och oberäknelig planet. När mitt barn som vuxen börjar reflektera över klimatförändringarna, vill jag kunna säga att jag gjorde allt jag kunde för att åstadkomma förändring.

Vi är många som källsorterar, komposterar, undviker att flyga och köra bil, köper begagnat, reparerar och lagar, äter vegetariskt, klimatkompenserar och gör olika val i vardagen för att minska vår klimatpåverkan. Problemet är bara att dessa handlingar endast är symboliska. När jag skriver symboliska så menar jag inte onödiga, tvärtom, vi behöver göra allt vi kan, men för att åstadkomma verklig förändring krävs något mer. Det krävs politiskt engagemang och opinion såväl nationellt som internationellt. Det krävs kanske i vissa fall även civil olydnad. Det krävs att vi lämnar det slentrianmässiga och gör det svåra. I dagsläget finns det alltför starka krafter som av egenintresse vill att allt ska fortsätta som vanligt. Precis som Chefone i Aniara. Världens ledare och företagsledare måste agera och vi måste sätta press på dem. Girighet ska inte gå före rättrådighet. Kanske kommer det att krävas något mer handfast när insändarna inte får gehör, en klimatförbrytartribunal rentav. Vi behöver en omdaning av samhället i paritet med den som inträffade efter andra världskriget, men helst före en stor klimatkatastrof som skördar miljontals människoliv. Naturen och miljön behöver ett tydligt skydd. Det är en rättighet för framtida generationer att leva på en beboelig planet

Första steget till förändring är insikt. Harry Martinsons texter har en förmåga att inge oss en respekt för naturen, en ödmjukhet inför människans plats i den. Det är en av mina drivkrafter i arbetet med att sprida kännedom om hans texter. Jag tror att litteraturen har förmågan att påverka och förändra och Martinsons texter innehåller alla de uppsättningar av idéer som vi behöver för att påbörja de förändringar som krävs. Om Harry Martinson hade levt idag, är jag övertygad om att han fortfarande hade engagerat sig för en omställning och förändring. Därför anser jag att vi som sällskap också aktivt ska arbeta för denna fråga. På vilket sätt vet jag inte riktigt men en sak är säker: Harry Martinsons blick på vår jord behövs mer än någonsin.