Månadens Martinson mars 2019

Den murriga marsvåren

Den hårdknöliga tjälen bulnar. Solsken samlar sig i isens linser.
Upplöst till jordvälling
väller den murriga våren upp ur kärren. En ful och omrörd blöta omringar gamla stubbar med sitt sjud.
Så väl att kabbelekans rötter trivs med dy
och att alen står ut med att vänta i det brungrå slammet.
Finge människan välja efter sitt sinne
skulle det aldrig bli vår.

(Ur De tusen dikternas bok, 1986)

Dessa martinsonrader är en utsökt skildring av den ”murriga” marsvåren. (Det är bara det att i vår uppvärmda tid är tjällossningens bulor redan borta i min del av Sverige.) På något sätt är det som om här skildras förstadiet till den ”fria” och vackert grönskande våren. Ord som ”blöta”, ”sjud”, ”dy” och ”brungrå slammet” förstärker intrycket av den grovstädning om behövs för att våren ska besegra vintern.

I ”Dagboksblad” (Utsikt från en grästuva, 1963) skildrar Martinson vad som händer när den ”fria” våren tar över: ”När vattnet rör sig fritt är också våren fri. Då lyser bäcken av kabbelekor, pålitligt smetgula som bondsmör (vår barndoms). […] Uttrycket ’vårens bojor’ får sin påtaglighet just i bäckarna. När de firar vår då är det sant. Då dansar de.”

Och bakom allt detta ligger det solsken som ”samlar sig i isens linser”. Jag har funderat mycket över slutraderna i dikten. De handlar ju om människans sinne. Är det så att Martinson anser att där saknas ofta det solsken som behövs för att vårens underverk ska ske?

Åke Widfeldt