Besökares bild av Nässelfrossa

Lönnbom och WidfeldtAnnakari Berglund och Nils Nilsson, Borlänge är återkommande gäster under kulturveckan Nässelfrossa i Harry Martinsons barndomsbygd. De beskriver här hur de har upplevt årets upplaga.

Provokativa pessimister

Återigen en Nässelfrossa som väckte tankar, idéer och gav så mycket kunskap och inspiration! För sjätte året i rad inledde vi vår semester på det här härliga sättet. Vi vill rikta ett varmt tack till alla engagerade och hängivna kulturbärare som vi mötte under veckan! Vi slås av den bildning och den kunskapsmängd som alla aktiva ”nässelfrossemänniskor” äger och som de villigt och engagerat delat med sig av under veckan. Vi ser fram emot att få delta i nästa års ”frossa”. Temat ligger som vanligt i tiden: ”Världens klimat – vår miljö”. Eller kanske med Martinsons ord: ”Det är ont om jordklot”.

Årets tema ”Människan och maskinen” visade sig innehålla många perspektiv. Ett seminarium utgick från ”en provokativ pessimist” – ett samtal med utgångspunkt i systemkritiska tankar från filosofen Georg Henrik von Wright, där Ingemar Lönnbom och Åke Widfeldt medverkande. von Wright fick utstå starkt kritik för sin bok ”Att förstå sin samtid”, när han skrev den 1994. Han förde där ett resonemang kring levnadsstandard och tillväxt och ställde sig frågan; Skulle vi fara illa om levnadsstandarden sjönk till hälften av vår nuvarande? Han fortsatte på det tankespåret: När alla pratar om att samhället är i kris eller att samhällsekonomin sviktar så kanske vi istället för att se uppåt från den ”gropen” lära oss att blicka neråt, som från ett backkrön. Han menade att politikernas och experternas uppgift då skulle bli att försöka ”styra kälken” så att stötarna i utförsbacken blir så lite oangenäma som möjligt. ”Kan det finnas en mer lyckosam väg än tillväxtoptimisternas försjunkenhet i visionerna om ständigt ökad materiell välfärd och lycka”? von Wright föredrog att vara en provokativ pessimist framför att bli en vanmaktens optimist som säger att bara marknadskrafterna lämnas i fred så ordnar sig allt till det bästa.

Det ligger nära tillhands att göra en koppling till en annan vecka, Almedalsveckan, som tar vid när Nässelfrossan är slut. Ett par gånger har vi bevistat även den veckan, i ett trångt och hektiskt Visby. Så icke den här gången. Vi valde att följa händelserna i Almedalen lite sporadiskt och på håll. Vår egen kommun, Borlänge, var mycket aktiv i Almedalen – det förstod vi. Kommunen ingår i ett nätverk med en samlande devis ” Vem f-n tar ansvar….?” och syftet är att skapa mötesplatser för människor som vill ta gemensamt ansvar för ett hållbart asyl- och flyktingmottagande och en interkulturell samhällsutveckling. Givetvis ett mycket gott syfte! Men när vi läste rubrikerna för de många seminarier som nätverket ordnade hittade vi ord som; förutsättning för tillväxt, våga växa, tillväxt och framgång, tillväxtzon, tillväxtperspektiv, lokala lösningar för tillväxt. Nätverket säger sig vilja vara beredda att gå före och bryta ny mark för framtidens hållbara samhällsutveckling. Ett uttryck som von Wright fann vara svårgripbart och utan substans.

Vi läste också en krönika i Dagens Nyheter, skriven av Viktor Barth-Kron. Den hade rubriken ”Tillväxt i den förlovade samordningens land” och var en slags kritisk sammanfattning av Almedalsveckan. Han ställde bland annat en uppfordrande fråga: ”Det ordnades i år i Almedalen över 500 seminarier under temat ”hållbarhet”. Är det hållbart?” Detta sammantaget fick oss att stilla undra: Hur skulle von Wright och även Harry Martinson upplevt spektaklet Almedalsveckan? Skulle Harry Martinson inte bara anat utan fått bevisat att ”vår vilsegång är ännu djupare än vi först trott”? Skulle von Wrights pessimism blivit djupare? Helt klart är i vart fall att det politiska livet i Sverige inte skulle må illa av om några blev smula mer provokativa pessimister.
Annakari Berglund och Nils Nilsson, Borlänge