Krönika av Nebbebodastipendiaten Anna Franklin

Journalisten och författaren Anna Franklin var vistelsestipendiat i Nebbeboda skola. I sin krönika närmar hon sig Martinson och finner släktskap i hans syn på demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Vi reser i Harry Martinsons fotspår i Blekinge fyrtio år efter hans tragiska bortgång. Skogarna, dalarna och sjöarna där han bodde och vandrade längs vägarna flimrar förbi, Nyteboda, Vilnäs, Alltidhults skola, Norda gård, det som han så fint skriver om i självbiografin Nässlorna blomma, som jag nu läser om. De fantastiska formuleringarna, metaforerna om naturens under, stjärnor, himmel och hav.

Hur skulle han ha beskrivit de otroliga åskväder som passerat hans gamla skola Nebbeboda nattetid? Blixtar som aldrig vill ta slut och lyser upp himlen varje sekund. Två vildsvin ylar på vägen, ensamma i regnet, ropandes efter sina ungar.

Här sitter jag just nu och skriver i hans gamla klassrum. På väggen hänger den åldrade världskartan, länderna som hans lärare Staaf fick honom att längta till, dit han kom en dag med de stora skeppen.

När de andra barnen gick hem ville han bara stanna kvar och sova i skolan – han hade inget eget hem att gå till. Jag övernattar inte i klassrummet, men jag sitter där och ser ut över den lilla sjön, som han kallade för oceanen, medan jag arbetar med ett projekt som handlar om demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter – ämnen som också intresserade Martinson. Fred mellan människor, och oron för framtiden, särskilt för miljön, klimatfrågan, rädslan för atombombers förstörelse – hans framtidsversion om jordens undergång, Aniara, har varit skrämmande verklighet denna sommar med ökenhettan närmast varje dag. Högaktuell idag, men Bonniers trycker inte upp nya exemplar, så den är svår att få tag i.

På Författarmuseet i Jämshög finns två Martinsonrum, ett med litteratur om sjöfart, fartygsmodeller, tavlor, fotografier – när han tillsammans med Eyvind Johnson tar emot Nobelpriset 1974 ur en ung konungs hand, något som fick ödesdigra följder för hans liv.

I det andra rummet ryms hans samling av cirka trettiotusen etiketter, burkar, tändsticksaskar, exlibris och mycket, mycket mer – en kolonialhandel. En okänd sida av Martinson, hans gömställe och undanflykt, minnen från resor över världen och inte minst från hans egen hembygd. Ett inrett dockskåp till hans döttrar blev till en handelsbod, precis den som hans far en gång hade i Nyteboda, födelseplatsen han inte ville besöka mer.

Idag står en stor sten i diabas nedanför huset med hans namn ingraverat i det svarta guldet ”Nobelpristagaren Harry Martinson föddes här 6 maj 1904”. Både här och på de gårdar där han var sockenbarn är husen idag i privat ägo.
Var känner vi hans själ och ande mest? Han får liv när jag läser hans egna böcker och litteratur om honom – och visst finns han någonstans i skogarna här runt omkring. Ropar åt oss att vara rädda om naturen, inte plocka den ljusgröna mossan på stenarna i trollskogen eller rycka upp några rötter i onödan.

Han verkade i en tid då många författare gjorde sin entré och var med i gruppen ”Fem unga” med Artur Lundkvist, Erik Asklund, Gustav Sandgren och Josef Kjellgren. Han blev också nära vän med flera konstnärer där Bror Hjort var en av dem som gjorde ett porträtt på honom, som idag finns på stadsbiblioteket i Olofström.

Han var själv en skicklig målare och illustrerade flera av sina poetiska verk. Till diktsamlingen Spökskepp 1929, hans debut, pryddes omslaget av ett svart skepp som nu är Harry Martinson–sällskapets symbol.
Han var en karismatisk person som verkar ha charmat de flesta utom kritikerna av Nobelpriset, som sägs ha förgjort hans sista tid i livet.

Men han var en känslig person med en svår uppväxt bakom sig, en ensam vandrare, poeten vars motivering till priset var ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos” – han själv i ett nötskal.

 

Anna Franklin
Journalist/författare
Vistelsestipendiat sommaren 2018 på Nebbeboda skola

Krönikan har tidigare publicerats i UNT och BLT.

Här på hemsidan publiceras den med tillstånd av Anna Franklin.

 

1 comment for “Krönika av Nebbebodastipendiaten Anna Franklin

  1. Disa Lundgren
    1 oktober, 2018 at 10:50

    Har just läst den riktigt fina och inkännande texten av Anna Franklin från hennes vistelse som boendestipendiat i Näbbeboda skola sommaren 2018, och som en av ledamöterna i den lilla stipendiekommittén gläder jag mig åt att ha varit med om att ”ge” Anna möjligheten att uppleva ”Martinson-land” så nära och sen få ta del av hennes fina tolkning av sina upplevelser och känsla av närhet till Martinsons liv och verk där! Tack för det, Anna!

Comments are closed.