I år är det 50 år sedan Harry Martinson och Eyvind Johnson fick dela på Nobelpriset i litteratur. Året före hade det varit den australiensiske författaren Patrick White som ensam mottog utmärkelsen. Vid årsskiftet upphörde hemligstämpeln på listan över nominerade till 1973 års pris. Här reflekterar Dan Sjögren över det som nu har avslöjats – och vad som hände året därpå, 1974.
Det var kanske Tomas Tranströmers smala lycka att han 2011 – när han fick sitt nobelpris – inte tillhörde De Aderton. Då hade han kanske blivit lika illa åtgången som Harry Martinson när denne prisades 1974.
Fast riktigt så gick det inte till. Johan Svedjedal har i sin stora biografi visat att alla som gav sig in i den debatt som följde sedan Martinson fått priset ansåg att han var en värdig och förtjänt pristagare. Det var Akademien man skällde ut och misskrediterade.
Det hjälpte nu föga. För Martinson kändes kritiken, trots att den var riktad mot kollektivet, som att ”få ett yxhugg rakt framifrån tvärs genom hjässan”, berättade vännen Georg Svensson.
Hugg av det slaget överlever man normalt inte. Och ungefär så illa slutade det ju också för Harry Martinson.
I Svenska Dagbladet berättade Kaj Schueler (3.1.24.) att De Aderton redan året innan hade diskuterat om man skulle belöna fler svenskar i fortsättningen. (Så långt hade fem svenskar fått priset). Protokollen från den diskussionen är nu offentliga.
Nobelkommitténs ordförande, Karl Ragnar Gierow, ansåg för sin del att kandidaternas nationalitet inte fick vara avgörande. Det stred i själva verket mot testamentets stadgar. Och att ändra dem var nästan ogörligt.
De tre svenskar som 1973 var aktuella på den korta listan, Martinson, Johnson och Moberg, hävdade sig också enligt Gierow mycket väl vid en jämförelse med övriga kandidater.
En annan, mer infekterad men närliggande fråga var ifall Akademien skulle utse pristagare bland sina egna medlemmar.
Det var i akademien som de bästa svenska författarna satt, det ligger ju i sakens natur. Ska man då, frågade sig Gierow ironiskt, i fortsättningen, ”i människokärlekens namn”, bara välja in medelmåttor? För att därigenom kunna belöna ”utomstående”, mer förtjänta författare?
Andra svenska, naturvetenskapliga nobelpristagare hade dessutom varit medlemmar i respektive prisförsamlingar, påpekade han.
Dagen efter att priset hade tillkännagivits skrev Sven Delblanc sin beryktade artikel i Expressen. Där vimlade det av illasinnade fraser om ”bristande omdöme, skandal, korruption, ett hånskratt som rullar runt jordklotet, perukstockar och försnillning”, summerar Svedjedal. Allt var riktat mot De Aderton (av vilka bara elva deltog i beslutet som inte heller var enhälligt).
Och sedan var drevet i gång. Men Martinson gav igen vid den presskonferens som ägde rum i samband med tillkännagivandet. ”Det kan ju tänkas att den som får priset får det för litterär förtjänst! Det ska ni väl inte tappa byxorna för!”
Men många tappade just byxorna i den debatt som följde. Och det ser ju alltid löjligt ut när man blir stående oklädd i allmän åsyn. Och där står väl egentligen ”de massmediokra” fortfarande kvar, med sina nedkasade brallor.
Dan Sjögren
Läs mera i ämnet: