Månadens Martinson – september 2015, Serkan Günes och Moa Grankvist

serkan_gunes
LIV
Ej vallar, bräddar har den flod,
som håller mänskans ande grön.
Den återblommar varje år.
När tiden räfflar åsens krön
och jättedösen sjunken in
sjuk rosslar under skuldran grå,
skall dock den gröna anden stå
och bräddfyllt grön dess flod.
Så mycket skall förglömmas, dö –
de frejdade heroers ö
åt papegojor skänkas.
Men grönskans öde, lummets skir
ej efter svärdens önskan blir,
dess liv kan aldrig länkas.
 
HARRY MARTINSON: Ur Svärmare och harkrank
 
Kommentar
Av allt som ska förgås och glömmas, vad kommer vi att minnas? Naturen har sin gilla gång. Den låter sin grönska hänsynslöst förtäcka det som en gång varit synligt. Det som tagit ett helt liv att bygga upp ska slutligen erodera. Men det som ska bestå är känslan av ett liv som varit meningsfullt. I det liv där själen har fortsatt att växa trots att kroppen slutat, där mänskas ande hållits grön.
Harry Martinson skriver ”ej vallar, bräddar har den flod, som håller mänskans ande grön”. Denna gränslöshet är svindlande. En oändlighet av möjligheter framträder. Samtidigt: kanske är det inte svårare än att det som håller anden grön är andra färger? Ett gyllene gult ljus över dalgångens röda träd under en blå himmel reflekterad i flodens klara vatten.

 

Diktval:  Serkan Günes
Kommentar:  Moa Grankvist
Fotnot: Serkan Günes är just nu aktuell genom ett intressant naturfotoprojekt i landet med de åtta årstiderna. Läs mera här.